Tyke når den indiska huvudstaden för sent för att kunna delta i Pride-paraden där den 25e november. Samtal med människor han möter på resan ger dock info om tilldragelsen, vilket väcker tankar om homosexuellas situation i Indien idag.
Jag kom till Delhi två dagar efter Delhi Queer Pride 2018. Det finns fördelar med att ha sin resa planerad i detalj, men det innebär också att det blir dyrt och en aning komplicerat att improvisera. Hade jag känt till tidpunkten för Pride hade jag planerat därefter – eller bokat om ifall resbudgeten tillåtit – för att kunna delta i paraden. Men Pradeep som jag träffade i Jaipur var i Delhi och bistod med direktrapportering och bilder.
Gay pride arragerades i Delhi för elfte gången. Just i år fanns mycket att fira. I september beslöt nämligen Indiens högsta domstol att paragraf 377 i indiska strafflagen var i strid med konstitutionen. Det innebar att homosexuella handlingar avkriminaliserades i alla Indiens delstater. Knappt 70 år efter att samma sak skedde i Sverige.
Homosexuella i Indien lever som i så många andra länder osynligt och dolt för samhället. Flera av de homosexuella män jag träffar på min resa uttrycker frustration och rädsla. En del vill söka sig bort till andra länder. De ser ingen framtid i Indien, för även om lagstiftningen ändrats är det otänkbart för de flesta att leva öppet. Att tvingas gifta sig med en kvinna är en framtid som väntar för en del.
Andra ser dock framtiden an med tillförsikt. Pradeep är en ung man som inte bryr sig om vad omgivningen tycker och tänker. Han har accepterats av sin familj men får vara beredd att utstå glåpord och hot från omgivningen. Hans val kräver naturligtvis mod och mental styrka. Rajat som jag träffar ett par dagar senare visar bilder från pride-paraden i Chandigarh från tidigare år där han deltog tillsammans med ett hundratal modiga män och kvinnor. Men de är undantag.
För de allra flesta indiska homosexuella spelar ändringen i lagen liten roll i praktiken. Särskilt om de lever på landsbygden gör de attityder som är förhärskande att de kommer att fortsätta leva i ett mörker. Det är den sorgliga sanningen.
Jag kom till Delhi två dagar efter Delhi Queer Pride 2018. Det finns fördelar med att ha sin resa planerad i detalj, men det innebär också att det blir dyrt och en aning komplicerat att improvisera. Hade jag känt till tidpunkten för Pride hade jag planerat därefter – eller bokat om ifall resbudgeten tillåtit – för att kunna delta i paraden. Men Pradeep som jag träffade i Jaipur var i Delhi och bistod med direktrapportering och bilder.
Gay pride arragerades i Delhi för elfte gången. Just i år fanns mycket att fira. I september beslöt nämligen Indiens högsta domstol att paragraf 377 i indiska strafflagen var i strid med konstitutionen. Det innebar att homosexuella handlingar avkriminaliserades i alla Indiens delstater. Knappt 70 år efter att samma sak skedde i Sverige.
Homosexuella i Indien lever som i så många andra länder osynligt och dolt för samhället. Flera av de homosexuella män jag träffar på min resa uttrycker frustration och rädsla. En del vill söka sig bort till andra länder. De ser ingen framtid i Indien, för även om lagstiftningen ändrats är det otänkbart för de flesta att leva öppet. Att tvingas gifta sig med en kvinna är en framtid som väntar för en del.
Andra ser dock framtiden an med tillförsikt. Pradeep är en ung man som inte bryr sig om vad omgivningen tycker och tänker. Han har accepterats av sin familj men får vara beredd att utstå glåpord och hot från omgivningen. Hans val kräver naturligtvis mod och mental styrka. Rajat som jag träffar ett par dagar senare visar bilder från pride-paraden i Chandigarh från tidigare år där han deltog tillsammans med ett hundratal modiga män och kvinnor. Men de är undantag.
För de allra flesta indiska homosexuella spelar ändringen i lagen liten roll i praktiken. Särskilt om de lever på landsbygden gör de attityder som är förhärskande att de kommer att fortsätta leva i ett mörker. Det är den sorgliga sanningen.
