Mannen är lång och ståtlig. En mustasch och en ymnig hårman avslöjar att det inte är en romare vi betraktar. I själva verket är det en gallisk krigare vi ser. Hans ansikte utstrålar en trotsig stolthet. Men vid hans fötter sjunker en kvinna ihop och svärdet har han riktat mot sin egen kropp. Det är de sista sekunderna i livet för dessa två, så dramatiskt skildrat i en marmorskulptur som brukar kallas Ludovisi-gallern, och som man kan beskåda på ett litet museum i Rom.
Vem var han? Kanske en hövding, för stolt för att ge sig och bli slav. Han tar hellre livet av sig och sin hustru, än att låta sig fångas. Ludovisi-gallern finns på ett museum inhyst i underbara Palazzo Altemps, i centrala Rom. Ludivisi är namnet på den romerska ätt som hade skulpturen i sin ägo under lång tid innan den såldes till italienska staten. Galler är ett annat begrepp för kelter, och avser i första hand de delar av folkgruppen som bebodde nuvarande Frankrike. Jämför "Asterix och hans tappra galler". En kanske mer känd pendang till Ludovisi-gallern är Den döende gallern, som finns på kapitolinska muséet några kvarter bort. Man tror på goda grunder att de en gång tillhört samma skulpturgrupp.
De keltiska folken dominerade under flera hundra år stora delar av Europa och i några sentida framstötar trängde de långt ner i Italien och Grekland. Tänk exempelvis på gallerhövdingen Brennus plundring av Rom 387 f Kr. De dödsdömda krigare och deras familjer som skildras i skulpturerna tillhörde en grupp kelter som vandrade ner i Grekland i början av 200-talet f Kr. Bland annat plundrade de den heliga staden Delfi, år 278. Därefter färdades de vidare över Bosporen och in i centrala Mindre Asien, lockade av lokala kungar som ville utnyttja dem som legosoldater.
De bosatte sig i området kring nuvarande Ankara, men hamnade i konflikt med några av de många grekiska stadsstater som fanns där, och besegrades. Den mäktigaste staten i området var Pergamon som fick axla ledarskapet när de krigiska kelterna skulle bekämpas. De kallades då för galater. Vi känner ordet också från Bibelns Galaterbrev. Vid tiden efter Kristi födelse, när Paulus skrev sina brev var dock galaterna sedan länge pacifiserade och utgjorde en del av den stora folkblandning som var typisk för Mindre Asien före turkarna.
De vackra och sorgliga skulpturerna härstammar således från Pergamon i Mindre Asien, en grekisk stad i nuvarande Turkiet (turkiskt namn: Bergama). Galaterns dödskamp är möjligen en realistisk scen men också en medvetet dramatiserad sådan. Den bidrar till att göra Pergamons seger mer ärorik. Den inbjuder oss också att reflektera över döden och vilket pris vi är beredda att betala för att fortsätta leva, kanske lämpliga teman i den eviga staden.
Ludovisi-gallern står placerad i en av salarna i Palazzo Altemps, en filial till Museo Nationale Romano. Det gamla renässanspalatset från 1400-talet, ursprungligen uppfört av ätten Riario, motiverar ett besök i sig. Man kan lugnt påstå att konkurrensen är rätt hård i Rom, beträffande intressanta muséer. Palazzo Altemps är en lite undanskymd pärla, som förstagångsbesökaren i Rom förmodligen går förbi. Följden är att vi här slipper den trängsel som annars kan vara besvärande i världens äldsta turiststad.
Palatset rymmer en rad arkitektoniska läckerheter. Innergården är en sådan, men sina charmiga fontäner och sina rundbågade arkader. Anblicken uppifrån de övre gallerierna kan få en besökare att tänka på scener ur Zeffirellis Romeo och Julia. Ett adelshem under renässansen, fullt av liv och vardaglig aktivitet, hög och låg som lever sida vid sida och engagerade och högljudda samtal som ekar mellan väggarna.
Men nu befolkas alltså de stillsamma och svala salarna i detta hus av döende kelter och en lång rad romare och greker i klassiska utföranden. Beskåda och njut!
De keltiska folken dominerade under flera hundra år stora delar av Europa och i några sentida framstötar trängde de långt ner i Italien och Grekland. Tänk exempelvis på gallerhövdingen Brennus plundring av Rom 387 f Kr. De dödsdömda krigare och deras familjer som skildras i skulpturerna tillhörde en grupp kelter som vandrade ner i Grekland i början av 200-talet f Kr. Bland annat plundrade de den heliga staden Delfi, år 278. Därefter färdades de vidare över Bosporen och in i centrala Mindre Asien, lockade av lokala kungar som ville utnyttja dem som legosoldater.
De bosatte sig i området kring nuvarande Ankara, men hamnade i konflikt med några av de många grekiska stadsstater som fanns där, och besegrades. Den mäktigaste staten i området var Pergamon som fick axla ledarskapet när de krigiska kelterna skulle bekämpas. De kallades då för galater. Vi känner ordet också från Bibelns Galaterbrev. Vid tiden efter Kristi födelse, när Paulus skrev sina brev var dock galaterna sedan länge pacifiserade och utgjorde en del av den stora folkblandning som var typisk för Mindre Asien före turkarna.
De vackra och sorgliga skulpturerna härstammar således från Pergamon i Mindre Asien, en grekisk stad i nuvarande Turkiet (turkiskt namn: Bergama). Galaterns dödskamp är möjligen en realistisk scen men också en medvetet dramatiserad sådan. Den bidrar till att göra Pergamons seger mer ärorik. Den inbjuder oss också att reflektera över döden och vilket pris vi är beredda att betala för att fortsätta leva, kanske lämpliga teman i den eviga staden.
Ludovisi-gallern står placerad i en av salarna i Palazzo Altemps, en filial till Museo Nationale Romano. Det gamla renässanspalatset från 1400-talet, ursprungligen uppfört av ätten Riario, motiverar ett besök i sig. Man kan lugnt påstå att konkurrensen är rätt hård i Rom, beträffande intressanta muséer. Palazzo Altemps är en lite undanskymd pärla, som förstagångsbesökaren i Rom förmodligen går förbi. Följden är att vi här slipper den trängsel som annars kan vara besvärande i världens äldsta turiststad.
Palatset rymmer en rad arkitektoniska läckerheter. Innergården är en sådan, men sina charmiga fontäner och sina rundbågade arkader. Anblicken uppifrån de övre gallerierna kan få en besökare att tänka på scener ur Zeffirellis Romeo och Julia. Ett adelshem under renässansen, fullt av liv och vardaglig aktivitet, hög och låg som lever sida vid sida och engagerade och högljudda samtal som ekar mellan väggarna.
Men nu befolkas alltså de stillsamma och svala salarna i detta hus av döende kelter och en lång rad romare och greker i klassiska utföranden. Beskåda och njut!
