Orden i rubriken kommer från den norske författaren Tomas Espedal, som tidigare nämnts i denna blogg. Espedal har i flera år förgyllt vår tillvaro med en rad utmärkta och egensinniga böcker. I boken med den förföriska titeln Gå - eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv, utnämner han sig till vandringsman. Han tar oss med på ett otal vandringar, på jakt efter Martin Heidegger i Scharzwald eller den lykiska vägen i Turkiet för att nämna ett par av dem, och han lotsar oss också fram till litteraturens och filosofins många vandrare.
Han börjar med Rousseau...
Han börjar med Rousseau...
...som han utnämner till den förste författare av betydelse som reflekterar över detta med att gå. Han citerar honom utförligt:
Aldrig tänkte jag så mycket eller levde så starkt, aldrig erfor jag så mycket och aldrig har jag varit mig själv så mycket - om jag kan använda detta uttryck - som under de resor jag gjorde ensam och till fots. Det är något med gåendet som stimulerar och livar upp mina tankar. När jag är stilla någonstans, så kan jag nästan inte tänka alls, kroppen måste vara i rörelse för att sätta igång tankarna. Åsynen av ett landskap, den ena behagliga utsikten efter den andra, under bar himmel den stor aptit och den goda hälsa jag får när jag går, den lätta atmosfären på ett värdshus, frånvaron av allt som får mig att känna beroende till allt det som påminner mig om min situation - allt detta hjälper till att släppa min ande fri, och leder till en större uppriktighet i mitt tänkande.
Det är lätt att förstå Espedals vurm för gamle Jean-Jaques. Han sätter som andra goda skribenter ord på något som många kan känna och uppleva. Att hålla sin kropp i rörelse är allmänt hälsobringande och skärper vår uppmärksamhet. Att gå är också enligt många det bästa sättet att bekanta sig med en ny plats.
William Wordsworth är en vandrande författare av samma rang som Rousseau. Om Rousseau är känd för att ha populariserat Alperna (Brevromanen Julie eller Den nya Heloise) så gjorde Wordsworth detsamma med The lake district i nordvästra England. För Wordsworth är den omgivande naturen den avgörande faktorn under vandringarna. Den natur som läker våra sår. Den läker särskilt väl den urbana klassens sår, och det är människor från de växande storstäderna som med hjälp av Wordsworth först får upp ögonen för det natursköna Lake district. Redan på 1830-talet började hotelletableringarna ta fart i området. Wordsworth naturlyriska poesi kritiserades och förhånades först som barnslig och tömd på vettigt innehåll. Men i takt med Englands accelererande industrialisering och urbanisering började opinionen svänga. Alltfler längtade ut i naturen för att uppleva det som Wordsworth skildrade i poesi och prosa. The lake district blir världshistoriens första exempel på ett turistmål som skapats via litteraturen, i det här fallet Wordsworths romantiska poesi, som Alain de Botton berättar om i sin Om konsten att resa.
Om den här tiden inte erbjöd särskilt intressanta alternativ till promenerandet, så har vi en helt annan situation bara några decennier senare. Järnvägsresandet väckte, som all teknisk innovation tenderar att göra, blandade reaktioner. John Ruskin - kulturkritikern och arts and crafts-förespråkaren - varnade för den uppskruvade hastigheten. Ska man resa ska man göra det med häst och vagn, och man ska stanna ofta för att studera omgivningarna, menade han. Rädslan för att den förhöjda hastigheten berövar oss på något centralt fanns alltså med oss redan tidigt.
Att gå framstår sedan dess alltmer som ett aktivt val för förflyttning, som bereder oss viktiga möjligheter att se, känna och tänka. Gåendet ger oss också en känsla av frihet och en möjlighet till fördjupning. Det är pilgrimsvandring som sammansättningen lyder. Pilgrimscykling eller pilgrimstågresa blev aldrig en hit, vare sig som begrepp eller fenomen.
Om Wordsworth framhöll naturen som den givna platsen för vandrandet, finns det andra som hellre uppskattar att promenera i städer. En del intresserar sig särskilt för skymningen, då de upplysta hemmen kan beskådas utifrån utan upptäckt. Att se alla dessa liv levas i världar som är både lika och olika vår egen, är märkvärdigt. Det är stort, kanske lika sublimt som betraktandet av havet eller bergen.
Virginia Wolf skriver lustfyllt om sina promenader i London, i essän Att strosa omkring på gatorna. I skymningen blir det möjligt att gömma sig i massan av människor som glider förbi längs gatorna och det blir också möjligt att se in genom husens fönsterrutor. En alldeles trivial anledning kan locka ut henne, exempelvis behovet att inhandla en ny blyertspenna.
En annan stadsvandrare var Sören Kierkegaard, som älskade att gå omkring på Köpenhamns gator. Han blev med åren en sorts levande inventarium i staden. Mot slutet, när han var arg på allt och alla, hånades han av vissa. Barnen retade honom och nidbilder publicerades i pressen. Det var en liten stad då och han mötte mer eller mindre ”alla” han kände under sina vandringar. Kierkegaard har formulerat sig pregnant och övertygat om dessa promenader:
Framför allt, tappa inte bort lusten att gå. Varje dag går jag mig in i ett tillstånd av välbefinnande, och vandrar bort från allt vad sjukdom heter; jag har gått mig fram till mina bästa tankar, och jag känner inte till några tankar som är så betungande att man inte kan gå bort dem.
Nuförtiden har också vetenskapen belagt promenerandets goda effekter, vilket ju är bra. För vissa människor är sånt viktigt. Bland de senare undersökningarna finner vi den som Marily Oppezzo och Daniel L. Schwartz vid Stanford gjort, med amerikanska studenter: Give your ideas some legs: The positive effect of walking on creative thinking.
Om jag måste välja föredrar jag stadsvandringen. Ge mig en ny stad och visa mig där en intressant promenadväg, så är jag i mitt esse. Ge mig också några kaféer eller barer längs vägen så att jag kan slå mig ner när jag verkligen måste tänka efter för att förstå vad det är jag ser. Där kan anteckningsboken komma upp samtidigt som kaffebeställningen ropas ut. Och det får gärna finnas någon annan bredvid som kan hjälpa till med tolkningarna. Men då helst någon som samtidigt står ut med att vara tyst, om stunden kräver detta.
Aldrig tänkte jag så mycket eller levde så starkt, aldrig erfor jag så mycket och aldrig har jag varit mig själv så mycket - om jag kan använda detta uttryck - som under de resor jag gjorde ensam och till fots. Det är något med gåendet som stimulerar och livar upp mina tankar. När jag är stilla någonstans, så kan jag nästan inte tänka alls, kroppen måste vara i rörelse för att sätta igång tankarna. Åsynen av ett landskap, den ena behagliga utsikten efter den andra, under bar himmel den stor aptit och den goda hälsa jag får när jag går, den lätta atmosfären på ett värdshus, frånvaron av allt som får mig att känna beroende till allt det som påminner mig om min situation - allt detta hjälper till att släppa min ande fri, och leder till en större uppriktighet i mitt tänkande.
Det är lätt att förstå Espedals vurm för gamle Jean-Jaques. Han sätter som andra goda skribenter ord på något som många kan känna och uppleva. Att hålla sin kropp i rörelse är allmänt hälsobringande och skärper vår uppmärksamhet. Att gå är också enligt många det bästa sättet att bekanta sig med en ny plats.
William Wordsworth är en vandrande författare av samma rang som Rousseau. Om Rousseau är känd för att ha populariserat Alperna (Brevromanen Julie eller Den nya Heloise) så gjorde Wordsworth detsamma med The lake district i nordvästra England. För Wordsworth är den omgivande naturen den avgörande faktorn under vandringarna. Den natur som läker våra sår. Den läker särskilt väl den urbana klassens sår, och det är människor från de växande storstäderna som med hjälp av Wordsworth först får upp ögonen för det natursköna Lake district. Redan på 1830-talet började hotelletableringarna ta fart i området. Wordsworth naturlyriska poesi kritiserades och förhånades först som barnslig och tömd på vettigt innehåll. Men i takt med Englands accelererande industrialisering och urbanisering började opinionen svänga. Alltfler längtade ut i naturen för att uppleva det som Wordsworth skildrade i poesi och prosa. The lake district blir världshistoriens första exempel på ett turistmål som skapats via litteraturen, i det här fallet Wordsworths romantiska poesi, som Alain de Botton berättar om i sin Om konsten att resa.
Om den här tiden inte erbjöd särskilt intressanta alternativ till promenerandet, så har vi en helt annan situation bara några decennier senare. Järnvägsresandet väckte, som all teknisk innovation tenderar att göra, blandade reaktioner. John Ruskin - kulturkritikern och arts and crafts-förespråkaren - varnade för den uppskruvade hastigheten. Ska man resa ska man göra det med häst och vagn, och man ska stanna ofta för att studera omgivningarna, menade han. Rädslan för att den förhöjda hastigheten berövar oss på något centralt fanns alltså med oss redan tidigt.
Att gå framstår sedan dess alltmer som ett aktivt val för förflyttning, som bereder oss viktiga möjligheter att se, känna och tänka. Gåendet ger oss också en känsla av frihet och en möjlighet till fördjupning. Det är pilgrimsvandring som sammansättningen lyder. Pilgrimscykling eller pilgrimstågresa blev aldrig en hit, vare sig som begrepp eller fenomen.
Om Wordsworth framhöll naturen som den givna platsen för vandrandet, finns det andra som hellre uppskattar att promenera i städer. En del intresserar sig särskilt för skymningen, då de upplysta hemmen kan beskådas utifrån utan upptäckt. Att se alla dessa liv levas i världar som är både lika och olika vår egen, är märkvärdigt. Det är stort, kanske lika sublimt som betraktandet av havet eller bergen.
Virginia Wolf skriver lustfyllt om sina promenader i London, i essän Att strosa omkring på gatorna. I skymningen blir det möjligt att gömma sig i massan av människor som glider förbi längs gatorna och det blir också möjligt att se in genom husens fönsterrutor. En alldeles trivial anledning kan locka ut henne, exempelvis behovet att inhandla en ny blyertspenna.
En annan stadsvandrare var Sören Kierkegaard, som älskade att gå omkring på Köpenhamns gator. Han blev med åren en sorts levande inventarium i staden. Mot slutet, när han var arg på allt och alla, hånades han av vissa. Barnen retade honom och nidbilder publicerades i pressen. Det var en liten stad då och han mötte mer eller mindre ”alla” han kände under sina vandringar. Kierkegaard har formulerat sig pregnant och övertygat om dessa promenader:
Framför allt, tappa inte bort lusten att gå. Varje dag går jag mig in i ett tillstånd av välbefinnande, och vandrar bort från allt vad sjukdom heter; jag har gått mig fram till mina bästa tankar, och jag känner inte till några tankar som är så betungande att man inte kan gå bort dem.
Nuförtiden har också vetenskapen belagt promenerandets goda effekter, vilket ju är bra. För vissa människor är sånt viktigt. Bland de senare undersökningarna finner vi den som Marily Oppezzo och Daniel L. Schwartz vid Stanford gjort, med amerikanska studenter: Give your ideas some legs: The positive effect of walking on creative thinking.
Om jag måste välja föredrar jag stadsvandringen. Ge mig en ny stad och visa mig där en intressant promenadväg, så är jag i mitt esse. Ge mig också några kaféer eller barer längs vägen så att jag kan slå mig ner när jag verkligen måste tänka efter för att förstå vad det är jag ser. Där kan anteckningsboken komma upp samtidigt som kaffebeställningen ropas ut. Och det får gärna finnas någon annan bredvid som kan hjälpa till med tolkningarna. Men då helst någon som samtidigt står ut med att vara tyst, om stunden kräver detta.