Han hade aldrig någon riktig bostad. HC Andersen levde mer eller mindre i kappsäck hela sitt liv, det vill säga allt sedan den dag han lämnade föräldrahemmet i Odense i september 1819, bara 14 år gammal.
I Köpenhamn ligger hans adresser tätt, i en ganska snäv cirkel runt Det Konglige, Köpenhamns viktigaste teaterscen och också platsen för många av hans karriärdrömmar. Men, det var alltid hyrda lägenheter eller små rum, han ägde dem aldrig. Under vissa perioder från och med 1840-talet, tiden för hans stora internationella genombrott, bodde han på hotell, i regel på Hotel du Nord - föregångare på platsen till den nuvarande varuhuset - eller på D’Angleterre - idag Köpenhamns lyxhotell nummer ett. Det hela låter mer grandiost än det förmodligen var.
Mycket länge hade han inga egna möbler alls, rummen han hyrde var möblerade. När han till sist nån gång efter 1860 köpte sig en egen säng, tyckte han det var lite dyrt, och dessutom såg han det som ett dåligt omen: ”det kommer att bli min dödsbädd!”.
Han satte aldrig bo ordentligt med andra ord. Varför? Ja, en sak är förstås att han aldrig hade någon att dela bostad med, samtidigt som han törstade efter mänsklig närhet, en av hans livs stora tragedier. Istället för att kura skymning hemmavid på kvällarna gick han på visit, utnyttjande den flod av inbjudningar till den köpenhamnska aristokratin och högre borgerskapet som framgången innebar. Så slapp han i alla fall vara ensam.
I några hem var han återkommande stamgäst, och mer som en i familjen. Det gäller exempelvis familjen Collin, med patriarken Jonas Collin som alltings mitt och samtidigt en helt avgörande gestalt vad gäller HC Andersens tidiga bana. Det gällde de sista åren särskilt den judiska familjen Melchior vars centralt belägna lägenhet på Højbro plads, liksom sommarhuset Rolighed uppe på Østerbro, han ofta besökte. Eller rättare sagt, han bodde där under långa perioder. Det var också i det sistnämnda huset som han slutligen insjuknade och gick bort, sommaren 1875. Förutom ovanstående Köpenhamnshem så besökte han genom åren ett oräkneligt antal adelsgods på landsbygden, där han fann ro i slottsparker eller i den fria naturen, och koncentration nog för att arbeta. Också i dessa hem välkomnades han som en ärad gäst, även om han kunde vara en ganska krävande sådan.
HC Andersen reste i främmande länder mer än kanske någon annan samtida. Han gjorde regelbundet långa Europa-resor och var flera gånger i Italien, Tyskland och England. Han reste i Sverige, och lärde svenskarna att se sitt land med nya ögon. Detsamma gäller för övrigt både Italien och Danmark (han ”upptäckte” Skagen), som han skildrade i både reseskildringar, romaner och teaterpjäser. Han hade en förmåga att beskriva och gestalta som fick platser att träda fram med en alldeles egen lyster.
Liksom Thorvaldsen betraktade han Italien som sitt ”egentliga” hemland. Det var där han levde fullt ut, menade han. Italien väckte något inom honom som behövde komma ut. Kontrasten till det varma och färggranna Italien var naturligtivs den kalla Norden, i synnerhet Köpenhamn med sina konventioner och ibland förvridna värdesystem.
HC Andersen törstade efter autenticitet och friheten att få vara sig själv - ett viktig tema i många av hans sagor - vilket var omöjligt i den köpenhamnska överklassen miljöer. I Italien däremot, saknades helt en omgivnings strama blickar och snörpta munnar.
Exakt vad det var han behövde leva ut kan nog diskuteras, men det står tämligen klart att det var i Italien som den omogne och lätt barnslige författaren blev fullt medveten om sin sexualitet. Han skriver utförligt om detta i sina dagböcker. Både män och kvinnor väckte Andersens heta känslor, ett faktum som länge förtegs eller undveks i den danska litteraturen om honom. I Jackie Wullschlagers biografi från 2002 är dock hans homo- eller bisexualitet ett centralt ämne. Det hela ligger tämligen öppet i hans dagböcker, som bör läsas som komplement till alla självbiografier och romaner med självbiografiskt innehåll som han skrev genom åren.
I länder som Tyskland och England mottogs HC Andersen som den genialiskt nyskapande författare han var, något som satt längre in i Köpenhamn. Överallt mottogs han på högsta sociala och kulturella nivå. Först när medlemmar ur familjen Collin följde med Andersen till de olika furstehoven i Tyskland, förstod de på allvar vilken status han nått i utlandet. För Andersen var känslan en av triumf, förstås.
Sammanlagt gjorde Andersen 29 utlandsresor, har någon räknat ut. Flera av dem varade länge, över ett år i fallet med den första Italienresan exempelvis. Han tog sig så långt som till Portugal, Algeriet och Grekland. USA avstod han ifrån på grund av den nödvändiga seglatsen.
Samtidigt som han ständigt tycks ha längtat iväg till den en större och mer stimulerande värld, var han ofta besvärad av resandets mer praktiska sidor. Han var en orolig själ, tydligt hypokondrisk, och tänkte ofta på om han skulle kunna bli sjuk, bestulen på reskassan, att hans bagage skulle komma bort, eller om han rentav skulle kunna omkomma i brand. Det senare fick honom på senare år att alltid ta med ett rep i packningen, så att han kunde klättra ner på husets fasad vid behov. Den förmodat utlösande faktorn till hans ”brandskräck” var ödet som hans mångåriga väninna Henriette Wullf drabbades av. Vid en överfart till Amerika år 1858 utbröt en förödande brand ombord på skeppet, som gick under med flera hundra dödsoffer som följd, av vilka fröken Wullf var en. Detta gjorde förstås inte tanken på en seglats till USA mer tilltalande för honom, även om han hade intressanta erbjudanden därifrån.
Under senare år reste Andersen med ”förkläde” eller kanske snarare ”hjälpreda” i form av vuxna söner från de många familjer där han umgicks. Det gäller särskiljt familjen Collin. Detta fungerade mer eller mindre bra som det verkar, men med stigande ålder klarade han det helt enkelt inte på egen hand. Det praktiska stödet kunde Andersen återgälda med lärdom och kontakter på hög nivå, vilket naturligtvis var intressant för de medföljande unga männen vars bildning skulle omfatta en riktig Grand tour i Europas kulturländer.
Vad gäller språk så klarade sig Andersen i hög grad på sin tyska, som han behärskade väl. Engelska behärskade han aldrig på mer än en ytterst primitiv nivå, som gjorde det svårt för honom och som ibland möttes med både förvåning och hån. En annan följd var att han inte hade koll på de många engelska översättningar som gjordes, och vilka ofta var svaga eller direkt förvanskande. Detta ledde enligt moderna forskare till en inkorrekt bild av Andersens författarskap. I anglosaxisk miljö retuscherades mycket av det existentiella djupet bort i hans berättelser och han framstod i alltför hög grad som en putslustig sagogubbe. Han var betydligt mer än det.
Sammantaget blir bilden av Andersen en av tragedi och triumf. En firad författare av världsmått absolut, men också en ensam själ som rotlöst jagade runt mellan platser som aldrig blev till särskilt fasta punkter någon av dem.
I Köpenhamn ligger hans adresser tätt, i en ganska snäv cirkel runt Det Konglige, Köpenhamns viktigaste teaterscen och också platsen för många av hans karriärdrömmar. Men, det var alltid hyrda lägenheter eller små rum, han ägde dem aldrig. Under vissa perioder från och med 1840-talet, tiden för hans stora internationella genombrott, bodde han på hotell, i regel på Hotel du Nord - föregångare på platsen till den nuvarande varuhuset - eller på D’Angleterre - idag Köpenhamns lyxhotell nummer ett. Det hela låter mer grandiost än det förmodligen var.
Mycket länge hade han inga egna möbler alls, rummen han hyrde var möblerade. När han till sist nån gång efter 1860 köpte sig en egen säng, tyckte han det var lite dyrt, och dessutom såg han det som ett dåligt omen: ”det kommer att bli min dödsbädd!”.
Han satte aldrig bo ordentligt med andra ord. Varför? Ja, en sak är förstås att han aldrig hade någon att dela bostad med, samtidigt som han törstade efter mänsklig närhet, en av hans livs stora tragedier. Istället för att kura skymning hemmavid på kvällarna gick han på visit, utnyttjande den flod av inbjudningar till den köpenhamnska aristokratin och högre borgerskapet som framgången innebar. Så slapp han i alla fall vara ensam.
I några hem var han återkommande stamgäst, och mer som en i familjen. Det gäller exempelvis familjen Collin, med patriarken Jonas Collin som alltings mitt och samtidigt en helt avgörande gestalt vad gäller HC Andersens tidiga bana. Det gällde de sista åren särskilt den judiska familjen Melchior vars centralt belägna lägenhet på Højbro plads, liksom sommarhuset Rolighed uppe på Østerbro, han ofta besökte. Eller rättare sagt, han bodde där under långa perioder. Det var också i det sistnämnda huset som han slutligen insjuknade och gick bort, sommaren 1875. Förutom ovanstående Köpenhamnshem så besökte han genom åren ett oräkneligt antal adelsgods på landsbygden, där han fann ro i slottsparker eller i den fria naturen, och koncentration nog för att arbeta. Också i dessa hem välkomnades han som en ärad gäst, även om han kunde vara en ganska krävande sådan.
HC Andersen reste i främmande länder mer än kanske någon annan samtida. Han gjorde regelbundet långa Europa-resor och var flera gånger i Italien, Tyskland och England. Han reste i Sverige, och lärde svenskarna att se sitt land med nya ögon. Detsamma gäller för övrigt både Italien och Danmark (han ”upptäckte” Skagen), som han skildrade i både reseskildringar, romaner och teaterpjäser. Han hade en förmåga att beskriva och gestalta som fick platser att träda fram med en alldeles egen lyster.
Liksom Thorvaldsen betraktade han Italien som sitt ”egentliga” hemland. Det var där han levde fullt ut, menade han. Italien väckte något inom honom som behövde komma ut. Kontrasten till det varma och färggranna Italien var naturligtivs den kalla Norden, i synnerhet Köpenhamn med sina konventioner och ibland förvridna värdesystem.
HC Andersen törstade efter autenticitet och friheten att få vara sig själv - ett viktig tema i många av hans sagor - vilket var omöjligt i den köpenhamnska överklassen miljöer. I Italien däremot, saknades helt en omgivnings strama blickar och snörpta munnar.
Exakt vad det var han behövde leva ut kan nog diskuteras, men det står tämligen klart att det var i Italien som den omogne och lätt barnslige författaren blev fullt medveten om sin sexualitet. Han skriver utförligt om detta i sina dagböcker. Både män och kvinnor väckte Andersens heta känslor, ett faktum som länge förtegs eller undveks i den danska litteraturen om honom. I Jackie Wullschlagers biografi från 2002 är dock hans homo- eller bisexualitet ett centralt ämne. Det hela ligger tämligen öppet i hans dagböcker, som bör läsas som komplement till alla självbiografier och romaner med självbiografiskt innehåll som han skrev genom åren.
I länder som Tyskland och England mottogs HC Andersen som den genialiskt nyskapande författare han var, något som satt längre in i Köpenhamn. Överallt mottogs han på högsta sociala och kulturella nivå. Först när medlemmar ur familjen Collin följde med Andersen till de olika furstehoven i Tyskland, förstod de på allvar vilken status han nått i utlandet. För Andersen var känslan en av triumf, förstås.
Sammanlagt gjorde Andersen 29 utlandsresor, har någon räknat ut. Flera av dem varade länge, över ett år i fallet med den första Italienresan exempelvis. Han tog sig så långt som till Portugal, Algeriet och Grekland. USA avstod han ifrån på grund av den nödvändiga seglatsen.
Samtidigt som han ständigt tycks ha längtat iväg till den en större och mer stimulerande värld, var han ofta besvärad av resandets mer praktiska sidor. Han var en orolig själ, tydligt hypokondrisk, och tänkte ofta på om han skulle kunna bli sjuk, bestulen på reskassan, att hans bagage skulle komma bort, eller om han rentav skulle kunna omkomma i brand. Det senare fick honom på senare år att alltid ta med ett rep i packningen, så att han kunde klättra ner på husets fasad vid behov. Den förmodat utlösande faktorn till hans ”brandskräck” var ödet som hans mångåriga väninna Henriette Wullf drabbades av. Vid en överfart till Amerika år 1858 utbröt en förödande brand ombord på skeppet, som gick under med flera hundra dödsoffer som följd, av vilka fröken Wullf var en. Detta gjorde förstås inte tanken på en seglats till USA mer tilltalande för honom, även om han hade intressanta erbjudanden därifrån.
Under senare år reste Andersen med ”förkläde” eller kanske snarare ”hjälpreda” i form av vuxna söner från de många familjer där han umgicks. Det gäller särskiljt familjen Collin. Detta fungerade mer eller mindre bra som det verkar, men med stigande ålder klarade han det helt enkelt inte på egen hand. Det praktiska stödet kunde Andersen återgälda med lärdom och kontakter på hög nivå, vilket naturligtvis var intressant för de medföljande unga männen vars bildning skulle omfatta en riktig Grand tour i Europas kulturländer.
Vad gäller språk så klarade sig Andersen i hög grad på sin tyska, som han behärskade väl. Engelska behärskade han aldrig på mer än en ytterst primitiv nivå, som gjorde det svårt för honom och som ibland möttes med både förvåning och hån. En annan följd var att han inte hade koll på de många engelska översättningar som gjordes, och vilka ofta var svaga eller direkt förvanskande. Detta ledde enligt moderna forskare till en inkorrekt bild av Andersens författarskap. I anglosaxisk miljö retuscherades mycket av det existentiella djupet bort i hans berättelser och han framstod i alltför hög grad som en putslustig sagogubbe. Han var betydligt mer än det.
Sammantaget blir bilden av Andersen en av tragedi och triumf. En firad författare av världsmått absolut, men också en ensam själ som rotlöst jagade runt mellan platser som aldrig blev till särskilt fasta punkter någon av dem.
