Margita Boströms reportage i God morgon världen den 27 mars, från världsarvsstaden Luang Prabang, i Laos, ger en beklämmande men viktig bild av den omformande och delvis nedbrytande kraft som den moderna massturismen kan ha. För 20 år sedan gavs den lilla staden långt inne i den laotiska regnskogen världsarvsstatus av UNESCO. Staden är berömd för sina många buddhistiska kloster. Plötsligt befann sig denna avkrok på alla turisters och resebyråers karta.
Resultatet är inte förvånande, för den som varit ute i världen. Turismen har inneburit en markant ekonomisk boost för den lilla orten, som vuxit till över 60 000 invånare. Reportaget serverar bilder som vi är alltför bekanta med: turister som är närgångna och respektlösa i förhållande till de religiösa ceremonierna, turister som uppträder avklädda och därmed bryter mot den lokala klädkoden, en stadskärna som är helt anpassad efter besökarna. Lokalbefolkningen har flyttat ut och istället har hotell, kaféer, restauranger och turistshoppar flyttat in.
De lokala rösterna är mer nyanserade än de upprörda besökare som förväntat sig en orörd miljö fylld av andlighet. De betonar den ekonomiska utvecklingen, att barnen nu får gå i skola med mera. Men UNESCO borde ta ett större ansvar, säger en svensk hotellägare i staden. Risken är annars att allt helt enkelt förstörs. Det är inte bara byggnaderna och gatorna som gör världsarvet, det är också människorna och deras sedvänjor och värderingar. Försvinner dessa så finns bara skelettet kvar.
Resultatet är inte förvånande, för den som varit ute i världen. Turismen har inneburit en markant ekonomisk boost för den lilla orten, som vuxit till över 60 000 invånare. Reportaget serverar bilder som vi är alltför bekanta med: turister som är närgångna och respektlösa i förhållande till de religiösa ceremonierna, turister som uppträder avklädda och därmed bryter mot den lokala klädkoden, en stadskärna som är helt anpassad efter besökarna. Lokalbefolkningen har flyttat ut och istället har hotell, kaféer, restauranger och turistshoppar flyttat in.
De lokala rösterna är mer nyanserade än de upprörda besökare som förväntat sig en orörd miljö fylld av andlighet. De betonar den ekonomiska utvecklingen, att barnen nu får gå i skola med mera. Men UNESCO borde ta ett större ansvar, säger en svensk hotellägare i staden. Risken är annars att allt helt enkelt förstörs. Det är inte bara byggnaderna och gatorna som gör världsarvet, det är också människorna och deras sedvänjor och värderingar. Försvinner dessa så finns bara skelettet kvar.