Maria Küchens minnesruna över den nyss bortgångne reseskildraren Tomas Löfström, är träffande. Det var Eslöv som var exemplet. Självfallet måste den nyfikne Tomas Löfström åka till Eslöv för att se om det är så tråkigt "som man säger". Det är det inte. Av samma skäl vill många av oss resa till de mest upphaussade platserna i världen för att se om de förtjänar upphaussningen. Brukar de göra det? Var och en får svara för sig, men att reseupplevelser - alla upplevelser för övrigt - i hög grad handlar om förväntningar torde vara klart.
Uppfattningen att Eslöv inte kan vara så tråkigt som man säger, representerar en grundattityd i Löfströms utblick mot sin omgivning. Det är samma utgångspunkt som vi finner hos en Marcel Proust, också han en författare som noga studerat världen. Tittar vi noga, så finner vi att sakerna är annorlunda än vi först trodde. Det som vi finner annorlunda är aldrig tråkigt. Upptäckter kan inte vara tråkiga. Det handlar om blicken, inte platsen.
Bland Löfströms utgivning finner vi debutromanen från 1971 - Liftare - som låg väl i tiden med sitt intresse för vagabonderi. En annan omtyckt bok var Vägen till Katmandu (1975), om en resa genom Turkiet, Iran, Afgahnistan och Indien. Det var Sydasiens länder och städer som oftast återkom i Löfströms skrivande. Men också hemorten Österlen, var en viktig plats som skildrades ofta. Sammanlagt blev det ett tjugotal böcker.
Det är i essäsamlingen Transit (1984) som Löfström formulerar sitt credo som resenär. Allt är intressant, om man bara bemödar sig om att försöka upptäcka det. Det är i en av dessa essäer som Eslövstemat kommer upp. Löfström vill pröva myten om Sveriges tråkigaste stad. Det är den ambitiöse resenären som talar här, inte den blasserade turistkonsument som reser och reser men ingenting ser, ingenting förstår.
En av hans sista böcker blev - just det - Den siste resenären (2012). Det är en biografi över Torgny Sommelius, den tilltänkte arvtagaren till chefskapet på Helsingborgs dagblad, en resenär och reseskildrare som dog ung - och som förtjänar en återupptäckt.
Uppfattningen att Eslöv inte kan vara så tråkigt som man säger, representerar en grundattityd i Löfströms utblick mot sin omgivning. Det är samma utgångspunkt som vi finner hos en Marcel Proust, också han en författare som noga studerat världen. Tittar vi noga, så finner vi att sakerna är annorlunda än vi först trodde. Det som vi finner annorlunda är aldrig tråkigt. Upptäckter kan inte vara tråkiga. Det handlar om blicken, inte platsen.
Bland Löfströms utgivning finner vi debutromanen från 1971 - Liftare - som låg väl i tiden med sitt intresse för vagabonderi. En annan omtyckt bok var Vägen till Katmandu (1975), om en resa genom Turkiet, Iran, Afgahnistan och Indien. Det var Sydasiens länder och städer som oftast återkom i Löfströms skrivande. Men också hemorten Österlen, var en viktig plats som skildrades ofta. Sammanlagt blev det ett tjugotal böcker.
Det är i essäsamlingen Transit (1984) som Löfström formulerar sitt credo som resenär. Allt är intressant, om man bara bemödar sig om att försöka upptäcka det. Det är i en av dessa essäer som Eslövstemat kommer upp. Löfström vill pröva myten om Sveriges tråkigaste stad. Det är den ambitiöse resenären som talar här, inte den blasserade turistkonsument som reser och reser men ingenting ser, ingenting förstår.
En av hans sista böcker blev - just det - Den siste resenären (2012). Det är en biografi över Torgny Sommelius, den tilltänkte arvtagaren till chefskapet på Helsingborgs dagblad, en resenär och reseskildrare som dog ung - och som förtjänar en återupptäckt.