'De flesta som befunnit sig på Piazza di Spagna i Rom har sett skylten - Babington's tearooms. Den sitter på husfasaden ett litet stenkast till vänster om Spanska trappan om du står och tittar uppåt denna välbesökta attraktion. Om inte turisthoparna står ivägen vill säga, vilket de ofta gör här. Vad är detta? Det låter som ett engelskt théhus mitt i Roms hjärta. Hur kan det komma sig? Jo, visst är Babingtons engelskt, och inrättningen har bevarat mycket av sin ursprungliga stil allt sedan anno dazumal.
Babington's grundades när två engelska damer kom till den eviga staden på 1890-talet, när också väldigt många andra utlänningar slog sig ner där. I och för sig hade Rom vid den här tiden börjat förlora mot andra uppstickare som Paris, London och Berlin, när det gäller urban attraktionskraft. De båda damerna Cargill och Babington satsade dock på ett théhus i engelsk stil, med avseende på stadens anglofila publik, vilket snabbt blev en succé. Och på den vägen är det. Verksamheten leds idag av en fjärde generation arvtagare efter de ursprungliga grundarna.
Den som dristar sig till att gå in för att inspektera stället och kanske slå sig ner, blir inte besviken. Här möter vi stiliga lokaler i en serie smårum möblerade för ändamålet. Det är i första hand thé som gäller, men givetvis serveras även andra drycker samt ett visst utbud av mat utöver de vanliga thé-tillbehören.
Vid borden förs diskreta och lågmälda samtal, stämningen är inte som på en vanlig romersk trattoria, utan just rätt brittisk känns det som. Vi kommer i samtal med ett trevligt amerikanskt par och snabbt hamnar vi i en uppfriskande politisk diskussion. Publiken är ytterst internationell, precis som den bör ha varit alltsedan starten. Här har man det bra, utan tvekan. Gå dit, om du vill bryta mönstret lilte i Rom, och skaffa lite avkoppling från den brusande staden och de mer konventionella miljöerna. Hemsida här.
Babington's grundades när två engelska damer kom till den eviga staden på 1890-talet, när också väldigt många andra utlänningar slog sig ner där. I och för sig hade Rom vid den här tiden börjat förlora mot andra uppstickare som Paris, London och Berlin, när det gäller urban attraktionskraft. De båda damerna Cargill och Babington satsade dock på ett théhus i engelsk stil, med avseende på stadens anglofila publik, vilket snabbt blev en succé. Och på den vägen är det. Verksamheten leds idag av en fjärde generation arvtagare efter de ursprungliga grundarna.
Den som dristar sig till att gå in för att inspektera stället och kanske slå sig ner, blir inte besviken. Här möter vi stiliga lokaler i en serie smårum möblerade för ändamålet. Det är i första hand thé som gäller, men givetvis serveras även andra drycker samt ett visst utbud av mat utöver de vanliga thé-tillbehören.
Vid borden förs diskreta och lågmälda samtal, stämningen är inte som på en vanlig romersk trattoria, utan just rätt brittisk känns det som. Vi kommer i samtal med ett trevligt amerikanskt par och snabbt hamnar vi i en uppfriskande politisk diskussion. Publiken är ytterst internationell, precis som den bör ha varit alltsedan starten. Här har man det bra, utan tvekan. Gå dit, om du vill bryta mönstret lilte i Rom, och skaffa lite avkoppling från den brusande staden och de mer konventionella miljöerna. Hemsida här.