Undrar om sjukdomen fortfarande existerar - dromomani? Jo, i milda former kanske… Det är ett tillstånd som innebär en sjuklig upptagenhet vid att resa bort. Tillståndet går också under andra namn: fugue (franska för ”flykt, rymning”), apodemialgi, poriomani, vandraremani.
Jo, men det lider ju jag av, tänker du kanske? Eller inte, vid en närmare betraktelse...
Jo, men det lider ju jag av, tänker du kanske? Eller inte, vid en närmare betraktelse...
...av tillståndet. Den av läkarvetenskapen först noggrant studerade ”fugeuren” var fransmannen Albert Dadas. Det Dadas gjorde, och inte kunde sluta upp med, var att plötsligt och utan förvarning lämna familj, arbete och hemort för att ge sig ut på vägarna på en till synes planlös vandring, ibland med dagsetapper om 70 km. Hemmahörande i Bordeaux, kunde han påträffas i Amsterdam, Wien eller Prag, men också vid något tillfälle i Moskva eller Konstantinopel. Fixeringen vid resan kombinerades med kraftiga minnesluckor – han kom inte ihåg var han kom ifrån eller när han givit sig iväg. Hans tillstånd uppmärksammades år 1886 av en nyfiken läkare som fann honom tröstlöst, gråtande på en sjukhussäng efter ännu en ”utflykt”. Han grät över att han betedde sig så här, och gjorde sina nära och kära olyckliga. Enligt det sena 1800-talets föreställning var detta fenomen lite av en epidemi.
Det är Karin Johannisson som lägger ut texten om detta fascinerande tillstånd i sin bok Melankoliska rum – om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (Bonnierpocket, 2010). Sammanhanget är talande, dromomani är en aspekt på melankoli, det vill säga ett tillstånd där sinnet förmörkas av känslor av oro och dystra tankar. Ett sätt att skingra dem är att fly – i detta fall genom att helt enkelt dra ut på vägarna. Johannisson skriver så här:
Den plötsliga och planlösa flykten är ett eget melankoliskt rum och ett återkommande tema i melankolins uttrycksformer, den nämns särkilt i samband med acedia och ennui. Den kan beskrivas som eruptiv förlösning, rymning, ångestfylld rastlöshet eller rastlöst kringflackande mellan kur- och turistorter, men alltid som en depressionsavvärjande strategi.
Dadas blick är turistens, skriver Johannisson vidare. Efteråt kan han i stor detalj återge vad han sett och upplevt i Europas stora kulturstäder, medan vissa självbiografiska minnen är utsuddade. Vid den noggranna undersökning som vidtas om hans fall framgår också att det börjat tidigt. Redan som tolvåring beger han sig iväg på sin första ”resa”. Han återfinns då i grannbyn, och tycks liksom vakna upp som ur en dröm, när han blir kontaktad av sin bror. Vad var det som fascinerade människor i denna historia? Johannisson placerar intresset i dåtidens spända förhållande mellan socialt accepterat resande (en turism i stark framväxt) och en socialt hotfull variant (lösdriveri).
Nu är ju allting inte sjukligt, vi är väl många som känner rätt starka impulser ”att bara dra”, men som inte gör det. En position på skalan som är mer acceptabel – för alla inblandande – är flanörens. Vi känner honom (jo, det är oftast en man) kanske främst i romaner och noveller av Hjalmar Söderberg. Men han är inte ensam att skildra denna typ förstås, just vid sekelskiftet 1900 var det många som gav gestalt åt den, och som säkert delade flanörsdriften själva. Johannisson exemplifierar med Thomas Mann och Walter Benjamin. Alltså också här – flanörsyndromet - en påtaglig epidemi och Johannissons huvudtes är ju, att alla samhällen och kulturer skapar sina egna sjukdomstillstånd eller åtminstone varianter av sådana. Ämnet är flitigt kommenterat i vår tid, i takt med att alltfler människor drabbas av psykisk ohälsa.
Flanören trivs inte i sitt eget sällskap utan söker sig till massan, där han kan gömma sig. Att betrakta andra blir ett effektivt sätt att fly från sig själv och den inre tomheten. Han föredrar ensamheten, man bara om han kan dela den med andra, för vilket det myllrande stadsrummet erbjuder oanade möjligheter.
Flanören infogas i den kategori som hos Johannisson kallas ”den lilla ledan”, som alltså betecknar en socialt mer accepterad form av flykt från det plågsamma nuet. Det finns förvisso moderna former av typen, exempelvis kan man tänka så om alla dem som tar med sig datorn ut på kafé för att arbeta där. Så gjorde sekelskiftets flanörer också, satt på kafé, mer eller mindre sysselsatta med någon sorts aktivitet – disputera, dricka kaffe, kverulera, arbeta, dagdrömma...
Diagnosen dromomani försvann i början av 1900-talet för att uppgå i mer generella kategorier. Men fortfarande finns enligt uppgift beteckningen ”dissociativ fugue” i Socialstyrelsens klassifikationsmanualer. Vår tids behov av flykt tillfredsställs som bekant på en lång rad andra sätt. Det finns gott om droger i vår tid, i både bildlig och konkret bemärkelse. Det som vår tid tycks dela med det sena 1800-talet – också en tid av uppbrott, av snabb omställning – är dock flyktbehovet. Vi vantrivs i kulturen, skrev Freud. Detsamma gäller många människor i vår egen tid, fylld av psykiatriska diagnoser och förvirrade, sökande människor.
För närvarande kan resandet inte erbjudas oss, som socialt högt värderad flyktmöjlighet. Coronan gör det misstänkt att resa. Vilka flyktmedel tar vi till då?
För den som är ytterligare intresserad refererar Johannisson till Ian Hackings Mad travellers, en bok från 2002. Dessutom kan man om man så vill intressera sig för den svenske konstnären Johan Furåker (hemsida här) som har gjort Dadas livsöde och sjukdomstillstånd till en utgångspunkt för sitt konstnärskap.
Det är Karin Johannisson som lägger ut texten om detta fascinerande tillstånd i sin bok Melankoliska rum – om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (Bonnierpocket, 2010). Sammanhanget är talande, dromomani är en aspekt på melankoli, det vill säga ett tillstånd där sinnet förmörkas av känslor av oro och dystra tankar. Ett sätt att skingra dem är att fly – i detta fall genom att helt enkelt dra ut på vägarna. Johannisson skriver så här:
Den plötsliga och planlösa flykten är ett eget melankoliskt rum och ett återkommande tema i melankolins uttrycksformer, den nämns särkilt i samband med acedia och ennui. Den kan beskrivas som eruptiv förlösning, rymning, ångestfylld rastlöshet eller rastlöst kringflackande mellan kur- och turistorter, men alltid som en depressionsavvärjande strategi.
Dadas blick är turistens, skriver Johannisson vidare. Efteråt kan han i stor detalj återge vad han sett och upplevt i Europas stora kulturstäder, medan vissa självbiografiska minnen är utsuddade. Vid den noggranna undersökning som vidtas om hans fall framgår också att det börjat tidigt. Redan som tolvåring beger han sig iväg på sin första ”resa”. Han återfinns då i grannbyn, och tycks liksom vakna upp som ur en dröm, när han blir kontaktad av sin bror. Vad var det som fascinerade människor i denna historia? Johannisson placerar intresset i dåtidens spända förhållande mellan socialt accepterat resande (en turism i stark framväxt) och en socialt hotfull variant (lösdriveri).
Nu är ju allting inte sjukligt, vi är väl många som känner rätt starka impulser ”att bara dra”, men som inte gör det. En position på skalan som är mer acceptabel – för alla inblandande – är flanörens. Vi känner honom (jo, det är oftast en man) kanske främst i romaner och noveller av Hjalmar Söderberg. Men han är inte ensam att skildra denna typ förstås, just vid sekelskiftet 1900 var det många som gav gestalt åt den, och som säkert delade flanörsdriften själva. Johannisson exemplifierar med Thomas Mann och Walter Benjamin. Alltså också här – flanörsyndromet - en påtaglig epidemi och Johannissons huvudtes är ju, att alla samhällen och kulturer skapar sina egna sjukdomstillstånd eller åtminstone varianter av sådana. Ämnet är flitigt kommenterat i vår tid, i takt med att alltfler människor drabbas av psykisk ohälsa.
Flanören trivs inte i sitt eget sällskap utan söker sig till massan, där han kan gömma sig. Att betrakta andra blir ett effektivt sätt att fly från sig själv och den inre tomheten. Han föredrar ensamheten, man bara om han kan dela den med andra, för vilket det myllrande stadsrummet erbjuder oanade möjligheter.
Flanören infogas i den kategori som hos Johannisson kallas ”den lilla ledan”, som alltså betecknar en socialt mer accepterad form av flykt från det plågsamma nuet. Det finns förvisso moderna former av typen, exempelvis kan man tänka så om alla dem som tar med sig datorn ut på kafé för att arbeta där. Så gjorde sekelskiftets flanörer också, satt på kafé, mer eller mindre sysselsatta med någon sorts aktivitet – disputera, dricka kaffe, kverulera, arbeta, dagdrömma...
Diagnosen dromomani försvann i början av 1900-talet för att uppgå i mer generella kategorier. Men fortfarande finns enligt uppgift beteckningen ”dissociativ fugue” i Socialstyrelsens klassifikationsmanualer. Vår tids behov av flykt tillfredsställs som bekant på en lång rad andra sätt. Det finns gott om droger i vår tid, i både bildlig och konkret bemärkelse. Det som vår tid tycks dela med det sena 1800-talet – också en tid av uppbrott, av snabb omställning – är dock flyktbehovet. Vi vantrivs i kulturen, skrev Freud. Detsamma gäller många människor i vår egen tid, fylld av psykiatriska diagnoser och förvirrade, sökande människor.
För närvarande kan resandet inte erbjudas oss, som socialt högt värderad flyktmöjlighet. Coronan gör det misstänkt att resa. Vilka flyktmedel tar vi till då?
För den som är ytterligare intresserad refererar Johannisson till Ian Hackings Mad travellers, en bok från 2002. Dessutom kan man om man så vill intressera sig för den svenske konstnären Johan Furåker (hemsida här) som har gjort Dadas livsöde och sjukdomstillstånd till en utgångspunkt för sitt konstnärskap.