I ett stekhett Neapel (temperaturer runt 35) får promenaderna genomföras i mycket makligt tempo. Det gör ingenting, tvärtom. Här finns nämligen så mycket att titta på och ta in längs vägen, att det vore en skam att skynda på för mycket. Vi smyger utmed husfasaden på skuggsidorna, och slappnar av en smula i gamla stans trånga gator dit solen inte når.
Vi börjar utanför vårt boende intill Piazza Nicola Amore. trafiken är intensiv längs med Corso Umberto I, och vi korsar gatan med risk för livet - känns det som. Eller inte, konsten att korsa gator i Italien är att agera tydligt och bestämt. Fordonsförarna vet att parera och reglerar snabbt farten så att du hinner ta dig över. Säger vi oss.
Vi vandrar uppför Via Doumo, en hyfsat bred gata - ett resultat av senare tiders trafikreglering. När vi kommit nästan ända fram till domen svänger vi vänster in på Via Tribunari, gatan som går från öster till väster, rakt igenom Centro storico.
Detta är en gata som visar sig ha allt. Vardagligt folkliv, affärsverksamheter av alla slag, barer och restauranger, en och annan turistshop - och en lång rad kulturhistoriska sevärdheter. Men mest sevärd är gatan i sig själv med sitt myller av människor. Och, här går vi verkligen på historisk mark. Via Tribunari är i själv verket den gamla huvudgatan i det grekiska Neapolis som grundades på 400-talet f Kr. Den grekiska stadsplanen innebar tre raka, långa huvudgator i öst-västlig riktning. Vinkelrätt mot dessa gick ett antal mindre korsande gator. Den antika staden ligger flera meter under oss, men gatornas sträckning och kvarterens utformning är i stort som det sett ut i över 2000 år.
Trots att detta är gamla stadens huvudgata, så är den långt ifrån förstörd av massturism - vilket vi konstaterar med stor tillfredsställelse. Det kan få stå för hela stan faktiskt. Visst finns här turister, men inte i en omfattning som stör. De flesta är italienare. På delar av Via Tribunari, särskilt ner mot Via Port'Alba ligger boklådorna och antikvariaten tätt. Mitt i stråket ligger en liten matmarknad med grönsaker och färsk fisk. Långt ifrån något turistmecka.
Efter att ha lämnat Via Port'Alba stegar vi snabbt över Piazza Dante, då solen kommer åt oss med full kraft. Solhatt på gäller alltså här, men snart når vi återigen skuggan vid Via Toledos östra sida. Här visar sig ett helt annat Neapel, med trafik och affärsliv för en modern storstad. Så småningom - på vår väg söderut - blir Via Toleda gågata med obligatorier som HM och andra kändisar. Vi viker av väster ut in i de spanska kvarteren.
På Via Pignasecca och omkringliggande gator är det småskaliga affärslivet intensivt. En stor matmarknad med frukt, grönt, kött och fisk lockar stora skaror. Butiker med smalt och lustigt utbud (i svenska ögon) visar på ett annat ekonomiskt stadsliv än det som vi har lyckats skapa i våra svenska städer. Det är väl detta vi gillar med Italien?
Vi när fram till det som många vill kalla Neapels centrum, med Piazza del Plebiscito, Palazzo Real, Galleria Umberto I och San Carlos-teatern. Här blir staden arkitektoniskt storslagen och tjusig med tydliga spår från 1800-talets nysatsningar. Vi slår oss trötta och törstiga ner på Gran caffé Gambrinus, stans mesta café med rötter i andra halvan av 1800-talet. Här har man serverat sånt löst folk som Oscar Wilde, d'Annunzio och Angela Merkel. Italiens president sägs alltid inta sin nyårsdagsfrukost på Café Gambrinus i Neapel.
Till ölen serveras vi så många och mastiga tillbehör att det blir till en hel lunch. Vi känner oss mycket väl till mods på detta mondäna och traditionsmedvetna ställe. Det finns hopp om mänskligheten! Och, hit gick Elena Grecco med sina döttrar i Ferrantes roman. Bara en sån sak.
Vi söker oss mot havet, som vi anar när vi stegar över ett soldränkt Piazza del Plebiscito. Vi tar snabbt in raden av napolitanska kungar till vänster i nischerna på Palazzo Real. Den näst sista - Joakim Murat, Napoleons kavallerigeneral som blev kung en kort tid här - är ansvarig för pelargången till höger, som påminner lite om Petersplatsen i Rom.
Vi när havet vid Via Partenope, platsen för det allra äldsta Neapel (som inte hette Neapel) och Castell dell'Ovo - stadens äldsta fort, byggt av normander på 1100-talet. Solen gassar här obarmhärtigt och vi söker snabbt upp en servering där ölen får flöda igen tillsammans med saltiga tillbehör.
Slutet av denna (kanske) något mastiga promenad blir Piazza dei Martiri och sedan den flotta affärsgatan Via dei Mille, där alla italienska lyxmärken finns samlade på en kort sträcka. Varför? Jo men det var ju på Piazza dei Martiri som Lila hade sin skoaffär i Ferrantes romansvit! Det vill vi inte missa. Torget är lugnt och behagligt i eftermiddagshettan. Via dei Mille lite mer hektiskt. Vi avslutar detta vårt första möte med underbara Neapel vid Piazza Amadeo, där vi tar oss ner i tunnelbanan för hemfärd.
Hur långt gick vi idag, frågar vi oss på kvällen. En dryg mil visar det sig, i drygt 30 graders värme som sagt. Men så är vi envisa stadsflanörer alla och vi gillar italienska städer helt enkelt. Just den här gillar vi skarpt.
(De viktigaste punkterna längs den beskrivna promenadvägen finns på en Tertulia-karta. Vill du komma åt den så skicka ett mail!)
Vi börjar utanför vårt boende intill Piazza Nicola Amore. trafiken är intensiv längs med Corso Umberto I, och vi korsar gatan med risk för livet - känns det som. Eller inte, konsten att korsa gator i Italien är att agera tydligt och bestämt. Fordonsförarna vet att parera och reglerar snabbt farten så att du hinner ta dig över. Säger vi oss.
Vi vandrar uppför Via Doumo, en hyfsat bred gata - ett resultat av senare tiders trafikreglering. När vi kommit nästan ända fram till domen svänger vi vänster in på Via Tribunari, gatan som går från öster till väster, rakt igenom Centro storico.
Detta är en gata som visar sig ha allt. Vardagligt folkliv, affärsverksamheter av alla slag, barer och restauranger, en och annan turistshop - och en lång rad kulturhistoriska sevärdheter. Men mest sevärd är gatan i sig själv med sitt myller av människor. Och, här går vi verkligen på historisk mark. Via Tribunari är i själv verket den gamla huvudgatan i det grekiska Neapolis som grundades på 400-talet f Kr. Den grekiska stadsplanen innebar tre raka, långa huvudgator i öst-västlig riktning. Vinkelrätt mot dessa gick ett antal mindre korsande gator. Den antika staden ligger flera meter under oss, men gatornas sträckning och kvarterens utformning är i stort som det sett ut i över 2000 år.
Trots att detta är gamla stadens huvudgata, så är den långt ifrån förstörd av massturism - vilket vi konstaterar med stor tillfredsställelse. Det kan få stå för hela stan faktiskt. Visst finns här turister, men inte i en omfattning som stör. De flesta är italienare. På delar av Via Tribunari, särskilt ner mot Via Port'Alba ligger boklådorna och antikvariaten tätt. Mitt i stråket ligger en liten matmarknad med grönsaker och färsk fisk. Långt ifrån något turistmecka.
Efter att ha lämnat Via Port'Alba stegar vi snabbt över Piazza Dante, då solen kommer åt oss med full kraft. Solhatt på gäller alltså här, men snart når vi återigen skuggan vid Via Toledos östra sida. Här visar sig ett helt annat Neapel, med trafik och affärsliv för en modern storstad. Så småningom - på vår väg söderut - blir Via Toleda gågata med obligatorier som HM och andra kändisar. Vi viker av väster ut in i de spanska kvarteren.
På Via Pignasecca och omkringliggande gator är det småskaliga affärslivet intensivt. En stor matmarknad med frukt, grönt, kött och fisk lockar stora skaror. Butiker med smalt och lustigt utbud (i svenska ögon) visar på ett annat ekonomiskt stadsliv än det som vi har lyckats skapa i våra svenska städer. Det är väl detta vi gillar med Italien?
Vi när fram till det som många vill kalla Neapels centrum, med Piazza del Plebiscito, Palazzo Real, Galleria Umberto I och San Carlos-teatern. Här blir staden arkitektoniskt storslagen och tjusig med tydliga spår från 1800-talets nysatsningar. Vi slår oss trötta och törstiga ner på Gran caffé Gambrinus, stans mesta café med rötter i andra halvan av 1800-talet. Här har man serverat sånt löst folk som Oscar Wilde, d'Annunzio och Angela Merkel. Italiens president sägs alltid inta sin nyårsdagsfrukost på Café Gambrinus i Neapel.
Till ölen serveras vi så många och mastiga tillbehör att det blir till en hel lunch. Vi känner oss mycket väl till mods på detta mondäna och traditionsmedvetna ställe. Det finns hopp om mänskligheten! Och, hit gick Elena Grecco med sina döttrar i Ferrantes roman. Bara en sån sak.
Vi söker oss mot havet, som vi anar när vi stegar över ett soldränkt Piazza del Plebiscito. Vi tar snabbt in raden av napolitanska kungar till vänster i nischerna på Palazzo Real. Den näst sista - Joakim Murat, Napoleons kavallerigeneral som blev kung en kort tid här - är ansvarig för pelargången till höger, som påminner lite om Petersplatsen i Rom.
Vi när havet vid Via Partenope, platsen för det allra äldsta Neapel (som inte hette Neapel) och Castell dell'Ovo - stadens äldsta fort, byggt av normander på 1100-talet. Solen gassar här obarmhärtigt och vi söker snabbt upp en servering där ölen får flöda igen tillsammans med saltiga tillbehör.
Slutet av denna (kanske) något mastiga promenad blir Piazza dei Martiri och sedan den flotta affärsgatan Via dei Mille, där alla italienska lyxmärken finns samlade på en kort sträcka. Varför? Jo men det var ju på Piazza dei Martiri som Lila hade sin skoaffär i Ferrantes romansvit! Det vill vi inte missa. Torget är lugnt och behagligt i eftermiddagshettan. Via dei Mille lite mer hektiskt. Vi avslutar detta vårt första möte med underbara Neapel vid Piazza Amadeo, där vi tar oss ner i tunnelbanan för hemfärd.
Hur långt gick vi idag, frågar vi oss på kvällen. En dryg mil visar det sig, i drygt 30 graders värme som sagt. Men så är vi envisa stadsflanörer alla och vi gillar italienska städer helt enkelt. Just den här gillar vi skarpt.
(De viktigaste punkterna längs den beskrivna promenadvägen finns på en Tertulia-karta. Vill du komma åt den så skicka ett mail!)
