Under rubriken Allting går igen (Axess, nr 4 2016), skriver författaren, kulturhistorikern och rabbinen Dan Korn, en krönika som utgår ifrån en grupp franska resenärer i Sverige på 1600-talet. Det är ju på det viset att en nation många gånger är blind för sina egenheter, på samma sätt som en person kan vara oförmögen att hos sig själv se det som är uppenbart för en utomstående betraktare.
Våra främmande besökare, både de som stannar länge och kanske till och med bosätter sig här, och de som lämnar lika hastigt som de kom, kan formulera iakttagelser om oss som vi bör lyssna extra noga på. För att lära oss nåt! Besökare i Sverige säger många samma saker om vårt exotiska land. "Var är alla människor?", är en reaktion som fanns på 1600-talet och som fortfarande är ganska typisk. Dan Korn har personliga erfarenheter av den.
Kärnan i de franska 1600-talsbesökarnas syn på Sverige handlar om svenskarnas dåliga självförtroende, om mindervärdeskomplexet. Det som kan ge upphov till förbluffande uttalanden om att "Sverige har ingen kultur, åtminstone inte någon genuin, inhemsk sådan." Dan Korn ser Sveriges strävan efter att vara världsamvete och moralisk stormakt som den motsatta sidan av myntet: vi måste eftersträva perfektion!
Det är det senare som fick Ellen Key - en flitig resenär - att tala om "ett Don Quijote-drag i nationen", när hon beskrev Sverige. Att strida för en god sak även om det är hopplöst och kan få ödesdigra konsekvenser är alltså ett nationellt särdrag i den svenska kulturen som på intet sett är nytt.
Är det inte fascinerande hur de perspektivförskjutningar som resor ger oss, kan leda till träffande observationer?
Våra främmande besökare, både de som stannar länge och kanske till och med bosätter sig här, och de som lämnar lika hastigt som de kom, kan formulera iakttagelser om oss som vi bör lyssna extra noga på. För att lära oss nåt! Besökare i Sverige säger många samma saker om vårt exotiska land. "Var är alla människor?", är en reaktion som fanns på 1600-talet och som fortfarande är ganska typisk. Dan Korn har personliga erfarenheter av den.
Kärnan i de franska 1600-talsbesökarnas syn på Sverige handlar om svenskarnas dåliga självförtroende, om mindervärdeskomplexet. Det som kan ge upphov till förbluffande uttalanden om att "Sverige har ingen kultur, åtminstone inte någon genuin, inhemsk sådan." Dan Korn ser Sveriges strävan efter att vara världsamvete och moralisk stormakt som den motsatta sidan av myntet: vi måste eftersträva perfektion!
Det är det senare som fick Ellen Key - en flitig resenär - att tala om "ett Don Quijote-drag i nationen", när hon beskrev Sverige. Att strida för en god sak även om det är hopplöst och kan få ödesdigra konsekvenser är alltså ett nationellt särdrag i den svenska kulturen som på intet sett är nytt.
Är det inte fascinerande hur de perspektivförskjutningar som resor ger oss, kan leda till träffande observationer?