Det har liknats vid ett strandat isberg – Reykjaviks berömda konserthus Harpa. Havet kokar och den kalla höstvinden biter i våra kinder när vi kämpar oss fram mot Harpas entré, i den östra delen av Reykjaviks hamn.
Ett sjunkande Titanic, har det också hetat, om ett hus som blev alldeles för dyrt och lyxigt för islänningarna, ett projekt som – nästan – slutade i katastrof. Idén kom till och huset ritades under den tid då allt var möjligt på Island, under den överhettade bubbleekonomins tid, innan allt tog en ände med förskräckelse. Ändå står nu huset där, och tar en besökare med storm, så imponerande är arkitekturen.
För islänningarna och särskilt Reykjavikborna var tillkomsten av Harpa en länge efterlängtad händelse. Under många år...
Ett sjunkande Titanic, har det också hetat, om ett hus som blev alldeles för dyrt och lyxigt för islänningarna, ett projekt som – nästan – slutade i katastrof. Idén kom till och huset ritades under den tid då allt var möjligt på Island, under den överhettade bubbleekonomins tid, innan allt tog en ände med förskräckelse. Ändå står nu huset där, och tar en besökare med storm, så imponerande är arkitekturen.
För islänningarna och särskilt Reykjavikborna var tillkomsten av Harpa en länge efterlängtad händelse. Under många år...
...samlade kulturengagerade människor på Island pengar till ett husbygge som helt och hållet skulle vara ägnat åt operan och den symfoniska musiken. Så framträdde en kulturintresserad finansman, med pengar och stora ambitioner. Konserthuset var bara en del av en grandios plan som omfattade en stor del av den gamla hamnen. Med i planerna fanns en shoppinggalleria, lyxhotell, bostäder m m.
Så kom den ödesdigra kraschen 2008 och allt arbete stannade upp. Allt som fanns på plats var ett tomt stålskelett, ca 40 procent av den nya konsert- och kongresshuset. Frågan man ställde sig var om projektet nu skulle bli ett halvfärdigt monument över en ekonomisk kollaps. Så blev det inte. Staten och Reykjaviks kommun tog över bygget. Under flera år var Harpa det enda byggnadsprojekt som isländska staten pumpade in pengar i. Det var en tid då man var tvungen att lägga ner sjukhus, så satsningen på kulturen var förstås inte självklar.
Det är värt att komma ihåg hur hårt den internationella finanskrisen slog mot Island. Det var den största ekonomiska krasch som har drabbat ett land, sett till den totala ekonomin. Samtliga tre kommersiella banker på Island gick omkull. Kraschen ledde också till en bankrusning i England. Idag, nio år senare, ser man inte skymten av den. Många islänningar är själva förvånade över att de rest sig så snabbt och effektivt. Det är ett litet mirakel, i ett land där allt har en annan skala än på den europeiska kontinenten. Som en symbol för detta mirakel står idag det storstilade operahuset Harpa, på sin anslående plats nere vid havet.
År 2011 invigdes den nya byggnaden med pompa och ståt. Resultatet är en 40 meter hög glaskub. Ovanpå ett skelett av stål har 10 000 glasprismor fästs. Det är dessa facetter, som oräkneliga ögon, som ger byggnaden dess uppseendeväckade karaktär. Den enorma reflektionsytan ger upphov till ett fascinerande ljusspel. Inne i byggnaden finns fyra konsertsalar: en mindre – Kaldalón med 195 platser - två mellanstora - Norðurljós, 450 platser, och Silfurberg, 750 platser - och en stor - Eldborg, med 1600-1800 platser. Man höll inte igen på ytorna med andra ord. Namnet Harpa har flera betydelser i isländskan. Förutom instrumentet så är Harpa namnet på den första sommarmånaden som börjar den tredje torsdagen i april, och som en röd dag alltid firas på Island som "första sommardagen". Konserthusets namn refererar således också till ljusets och värmens årstid.
Med namnkunniga konstnärer och arkitekter (Henning Larsens arkitektfirma i samarbete med dansk-isländske konstnären Ólafur Elíasson) är Reykjaviks operahus en tydlig representant för en typ av projekt som vi kan se i många städer världen över i vår tid. Det handlar om trenden att skapa landmärken genom storslagen arkitektur. De spektakulära byggena ska fungera som magneter på turisterna och övriga besökare och utgöra ett huvudargument i marknadsföringen av platsen. Mönstren är vid det här laget väletablerade: dyra och namnkunniga arkitekter, en högprofilerad arkitektonisk form med en långt driven estetisering, husen hyser oftast någon form av kulturaktiviteter men dessa kombineras många gånger med konferensverksamhet, handel etc.
Harpa är också tänkt att kombinera flera funktioner, en nödvändig kompromiss i ett pressat kostnadsläge, hette det. Följaktligen har man klämt in de nödvändiga barerna och restaurangerna, lite turistbutiker m m. Människor i Reykjavik är i grunden glada, men också lite irriterade över dessa kompromisser. Kritiker menar dessutom att konferensmöjligheterna är begränsade eftersom det saknas salar med den funktionen i huset. Det kommer dock det nya lyxhotell som äntligen börjar torna upp sig mittemot, att väga upp. En annan kritik, som kanske är av mindre dignitet, handlar om att huset är felvänt. Det är personalavdelningen som får den mesta av havsutsikten, inte operabesökarna.
I ett annat perspektiv blir historien om Harpa snarast en symbol för den kämpande kulturen, och dess betydelse i svåra tider. Det märkliga är ju att krisen på Island ledde till ett enormt uppsving för allt vad kultur heter. Konserterna var slutsålda, föreläsningar på universitetet drog stora skaror, kvinnor började handarbeta i stor omfattning, stickandet av islandströjor återkom som en populär fritidsaktivitet. Och det i ett land som redan är mycket starkt när det gäller kulturutövning. Island är ett av de mest föreningstäta länderna i världen, mängden publicerade böcker är större än i något annat land, sett till befolkningens storlek.
Historien om Harpa är redan, efter bara några år, så laddad med betydelse och mening och intressanta frågeställningar om kultur, kommersialism och turism, att huset bara måste betraktas som en succé. Detta trots att det blivit alldeles för dyrt för islänningarna. Det har aldrig gått runt ekonomiskt och varit nära konkurs ett par gånger redan. De ”ekonomiskt sinnade” tycker förstås att man borde lägga pengarna på annat.
Men islänningarna värnar om sitt kulturmirakel. Det är ju på sätt och vis ett mirakel i sig självt, det lilla landet på den karga ön där långt ute i Atlanten.
Så kom den ödesdigra kraschen 2008 och allt arbete stannade upp. Allt som fanns på plats var ett tomt stålskelett, ca 40 procent av den nya konsert- och kongresshuset. Frågan man ställde sig var om projektet nu skulle bli ett halvfärdigt monument över en ekonomisk kollaps. Så blev det inte. Staten och Reykjaviks kommun tog över bygget. Under flera år var Harpa det enda byggnadsprojekt som isländska staten pumpade in pengar i. Det var en tid då man var tvungen att lägga ner sjukhus, så satsningen på kulturen var förstås inte självklar.
Det är värt att komma ihåg hur hårt den internationella finanskrisen slog mot Island. Det var den största ekonomiska krasch som har drabbat ett land, sett till den totala ekonomin. Samtliga tre kommersiella banker på Island gick omkull. Kraschen ledde också till en bankrusning i England. Idag, nio år senare, ser man inte skymten av den. Många islänningar är själva förvånade över att de rest sig så snabbt och effektivt. Det är ett litet mirakel, i ett land där allt har en annan skala än på den europeiska kontinenten. Som en symbol för detta mirakel står idag det storstilade operahuset Harpa, på sin anslående plats nere vid havet.
År 2011 invigdes den nya byggnaden med pompa och ståt. Resultatet är en 40 meter hög glaskub. Ovanpå ett skelett av stål har 10 000 glasprismor fästs. Det är dessa facetter, som oräkneliga ögon, som ger byggnaden dess uppseendeväckade karaktär. Den enorma reflektionsytan ger upphov till ett fascinerande ljusspel. Inne i byggnaden finns fyra konsertsalar: en mindre – Kaldalón med 195 platser - två mellanstora - Norðurljós, 450 platser, och Silfurberg, 750 platser - och en stor - Eldborg, med 1600-1800 platser. Man höll inte igen på ytorna med andra ord. Namnet Harpa har flera betydelser i isländskan. Förutom instrumentet så är Harpa namnet på den första sommarmånaden som börjar den tredje torsdagen i april, och som en röd dag alltid firas på Island som "första sommardagen". Konserthusets namn refererar således också till ljusets och värmens årstid.
Med namnkunniga konstnärer och arkitekter (Henning Larsens arkitektfirma i samarbete med dansk-isländske konstnären Ólafur Elíasson) är Reykjaviks operahus en tydlig representant för en typ av projekt som vi kan se i många städer världen över i vår tid. Det handlar om trenden att skapa landmärken genom storslagen arkitektur. De spektakulära byggena ska fungera som magneter på turisterna och övriga besökare och utgöra ett huvudargument i marknadsföringen av platsen. Mönstren är vid det här laget väletablerade: dyra och namnkunniga arkitekter, en högprofilerad arkitektonisk form med en långt driven estetisering, husen hyser oftast någon form av kulturaktiviteter men dessa kombineras många gånger med konferensverksamhet, handel etc.
Harpa är också tänkt att kombinera flera funktioner, en nödvändig kompromiss i ett pressat kostnadsläge, hette det. Följaktligen har man klämt in de nödvändiga barerna och restaurangerna, lite turistbutiker m m. Människor i Reykjavik är i grunden glada, men också lite irriterade över dessa kompromisser. Kritiker menar dessutom att konferensmöjligheterna är begränsade eftersom det saknas salar med den funktionen i huset. Det kommer dock det nya lyxhotell som äntligen börjar torna upp sig mittemot, att väga upp. En annan kritik, som kanske är av mindre dignitet, handlar om att huset är felvänt. Det är personalavdelningen som får den mesta av havsutsikten, inte operabesökarna.
I ett annat perspektiv blir historien om Harpa snarast en symbol för den kämpande kulturen, och dess betydelse i svåra tider. Det märkliga är ju att krisen på Island ledde till ett enormt uppsving för allt vad kultur heter. Konserterna var slutsålda, föreläsningar på universitetet drog stora skaror, kvinnor började handarbeta i stor omfattning, stickandet av islandströjor återkom som en populär fritidsaktivitet. Och det i ett land som redan är mycket starkt när det gäller kulturutövning. Island är ett av de mest föreningstäta länderna i världen, mängden publicerade böcker är större än i något annat land, sett till befolkningens storlek.
Historien om Harpa är redan, efter bara några år, så laddad med betydelse och mening och intressanta frågeställningar om kultur, kommersialism och turism, att huset bara måste betraktas som en succé. Detta trots att det blivit alldeles för dyrt för islänningarna. Det har aldrig gått runt ekonomiskt och varit nära konkurs ett par gånger redan. De ”ekonomiskt sinnade” tycker förstås att man borde lägga pengarna på annat.
Men islänningarna värnar om sitt kulturmirakel. Det är ju på sätt och vis ett mirakel i sig självt, det lilla landet på den karga ön där långt ute i Atlanten.
