Finns det en trevligare institution än ett äkta Wienerkafé? En plats för paus och vila undan stadens brus, platser för lågmälda samtal eller stillsam läsning. Många vurmar för dessa institutioner, som på många sätt är en anomali i vår tid. ADHD-samhället går inte väl ihop med de klassiska kaféerna. Samtidigt drömmer många om den romantiserade kafé-tillvaron. Det är alldeles uppenbart att många av oss i tanken gärna vill slå oss fria, plötsligt en eftermiddag och bara sitta och titta, småprata och bläddra. Och läppja på vårt kaffe. Men, kraven på tempo och effektivitet förstör denna dröm.
Hur roligt vore det inte att ha tillgång till ett kafé, där vänner och bekanta alltid höll till, och satt och väntade på oss. Så att vi i princip när som helst kunde slå oss ner en stund, och slå ihjäl en timme eller två. Slippa de projekt och den planering som i stort sett all form av umgänge är beroende av idag. Nog är det så att effektivitetskraven och uppgiftsträngseln förstör det sociala umgänget för oss. Ska jag behöva boka av en eftermiddag om två månader bara för att kunna träffa min kompis, så får det kanske vara. Det är det inte värt helt enkelt.
Det finns annat som på ett djupare plan motverkar en klassisk kafé-kultur på svensk mark. Många har sedan länge konstaterat att den svenska mentaliteten inte är lagd åt det disputerande hållet. Vi talar helst i sak, inte i princip, som Owe Wikström har formulerat det. Det ger upphov till en helt annan sorts samtal än dem som odlats i den klassiska europeiska kafétraditionen. Vi lider fortfarande av detta handikapp. Det märks i den politiska kulturen och i ”det offentliga samtalet”. Lägg till en dos konflikträdsla och ett kryddmått (eller mer?) av konsensusbehov, så har du ett klimat som i grunden är avogt inställt till det essayistiska samtalandet på kaféet.
Värst är det nog med männen. I dessa tider är det ju ok att klandra män som kollektiv, eller hur? Män med svenskt ursprung träffas möjligen i grupp för att göra något aktivt tillsammans: jogga, prova whisky, spela innebandy. Att bara sitta och prata? Nej, det duger helt enkelt inte. Kvinnorna är här långt bättre rustade. Följaktligen, den som eftersträvar ett bra kafé-samtal bör försöka få med många kvinnor.
Tittar man efter, på plats, så ser man att Wiens klassiska kaféer faktiskt fungerar på detta sätt. Undantaget kanske de mest turisttäta ställena, som Café Central eller Café Landmann. Även dessa institutioner är dock fortfarande utmärkta platser för möten och intagandet av en enkel kopp kaffe, eller en rejäl måltid. Innehåll och form står sig påfallande väl. Men det som slår en nutida besökare på Café Central, är att människor faktiskt läser här och att tidningsställen fortfarande rymmer mycket av intresse. Hur många svenska kaféer äger idag en tidning? En sådan idé framstår väl som absurd för många svenskar, särskild för en ung generation som vänt gammelmedierna ryggen. Den romantiska drömmen om kaféet är måhända en dröm för den äldre generationen. Ungdomar på kafé idag tycks inte vilja prata, de arbetar hellre, var och en för sig djupt försänkt i sin laptop eller mobil.
En favorit är Café Museum på Operngasse 7. Inredningen här är ursprungligen designad av Adolf Loos, en modernistisk pionjär. Mer om Loos i Wien kan du läsa här. Ett annat ställe som vi gärna framhåller är Café Diglas. Dessa traditionella kaféer är förstås något helt annat än vår moderna tids kafékedjor, där publiken mestadels är ung och de desperata försöken att inredningsmässigt skapa ”atmosfär” och ”tradition”, avslöjar ytligheten i konceptet. Tyvärr håller de helt på att ta över i vårt land och i många storstäder världen över. Wiens klassiska kaféer är i flera fall sekelgamla institutioner. Inget behöver härmas eller skapas här.
De moderna svenska kaffekedjorna hämtar sannolikt inspiration från USA, där kafé-institutionen aldrig vunnit framgång på samma sätt som i Europa. Fenomenet är intressant, kulturellt betraktat. Handlar det om synen på tid och tempo, eller ligger något annat bakom? En inbiten kafé-besökare som Stefan Zweig, fann de amerikanska städerna vulgära, i sin totala avsaknad av dessa kulturinstitutioner. Vi har skrivit om detta förr - kolla här. Amerikanernas vurm för att dricka kaffe och thé ur plast eller papp är också en detalj som är slående, och som givetvis har tagit sig till Europa, på välkänt kulturimperialistiskt manér. Ur det äkta wienerkaféets perspektiv är detta naturligtvis helt otänkbart. Alldeles oavsett att bruket idag framstår som grovt miljöbrott. Att en stad som New York inte äger några uteserveringar där man kan inta sitt kaffe, är också en av dessa amerikanska lustigheter.
Ju längre västerut i Europa man rör sig ju mer sällsynta blir de klassiska kaféerna. De ändrar karaktär och motsvarande funktion som anspråkslös samlingsplats övertas av andra kategorier, där den brittiska puben utgör ett huvudelement. Den ärevördiga institutionen från Wien har dock sedan länge spridit sig över världen och finns fortfarande kvar på en lång rad platser jorden runt. Ett Café Einstein (stammhaus) i Berlin är ett utmärkt exempel, eller de prominenta Café Greco i Rom eller Florian i Venedig. Eller varför inte tertuliornas flaggskepp i Madrid, Café Gijón, på Paseo de Recoletos. De danska kaféerna är förvisso något eget i detta universum. Mest internationellt europeiskt blir det kanske på Café Dan Turell på Store Regnegade 3 i Köpenhamn.
Här hos oss då? Tja, vi saknar helt den europeiska traditionen. Det som utmärker den är ju deras funktion som plats för engagerade och seriösa samtal. Till innehållet liknar de för svensken mest en restaurang - det serveras ju både mat och alkohol! Det vi har på svensk mark är konditorier, som vi ofta kallar kaféer förstås. Men de är något annat. I och för sig väldigt fina i sin mest traditionella form, som Vetekatten i Stockholm eller Dufvanders i Kristianstad. Min egen ungdoms favoritställe i studentstaden Lund - Kafé Lundegård - är dock sedan länge borta. Hollandia finns kvar i Malmö och är påfallande populärt. Och så är det naturligtvis på ytterligare platser i vårt avlånga land.
Det finns nog anledning att känna hopp, även i vår svåra tid. Kaféets kulturoas finns väletablerad världen över och så lär det förbli. Det gäller att hålla den värsta kommersialismen stången och de svenska modernisterna, som aldrig blickar tillbaka. Än håller de klassiska kaféerna stånd mot en ibland illvillig och oförstående omvärld.
Det finns annat som på ett djupare plan motverkar en klassisk kafé-kultur på svensk mark. Många har sedan länge konstaterat att den svenska mentaliteten inte är lagd åt det disputerande hållet. Vi talar helst i sak, inte i princip, som Owe Wikström har formulerat det. Det ger upphov till en helt annan sorts samtal än dem som odlats i den klassiska europeiska kafétraditionen. Vi lider fortfarande av detta handikapp. Det märks i den politiska kulturen och i ”det offentliga samtalet”. Lägg till en dos konflikträdsla och ett kryddmått (eller mer?) av konsensusbehov, så har du ett klimat som i grunden är avogt inställt till det essayistiska samtalandet på kaféet.
Värst är det nog med männen. I dessa tider är det ju ok att klandra män som kollektiv, eller hur? Män med svenskt ursprung träffas möjligen i grupp för att göra något aktivt tillsammans: jogga, prova whisky, spela innebandy. Att bara sitta och prata? Nej, det duger helt enkelt inte. Kvinnorna är här långt bättre rustade. Följaktligen, den som eftersträvar ett bra kafé-samtal bör försöka få med många kvinnor.
Tittar man efter, på plats, så ser man att Wiens klassiska kaféer faktiskt fungerar på detta sätt. Undantaget kanske de mest turisttäta ställena, som Café Central eller Café Landmann. Även dessa institutioner är dock fortfarande utmärkta platser för möten och intagandet av en enkel kopp kaffe, eller en rejäl måltid. Innehåll och form står sig påfallande väl. Men det som slår en nutida besökare på Café Central, är att människor faktiskt läser här och att tidningsställen fortfarande rymmer mycket av intresse. Hur många svenska kaféer äger idag en tidning? En sådan idé framstår väl som absurd för många svenskar, särskild för en ung generation som vänt gammelmedierna ryggen. Den romantiska drömmen om kaféet är måhända en dröm för den äldre generationen. Ungdomar på kafé idag tycks inte vilja prata, de arbetar hellre, var och en för sig djupt försänkt i sin laptop eller mobil.
En favorit är Café Museum på Operngasse 7. Inredningen här är ursprungligen designad av Adolf Loos, en modernistisk pionjär. Mer om Loos i Wien kan du läsa här. Ett annat ställe som vi gärna framhåller är Café Diglas. Dessa traditionella kaféer är förstås något helt annat än vår moderna tids kafékedjor, där publiken mestadels är ung och de desperata försöken att inredningsmässigt skapa ”atmosfär” och ”tradition”, avslöjar ytligheten i konceptet. Tyvärr håller de helt på att ta över i vårt land och i många storstäder världen över. Wiens klassiska kaféer är i flera fall sekelgamla institutioner. Inget behöver härmas eller skapas här.
De moderna svenska kaffekedjorna hämtar sannolikt inspiration från USA, där kafé-institutionen aldrig vunnit framgång på samma sätt som i Europa. Fenomenet är intressant, kulturellt betraktat. Handlar det om synen på tid och tempo, eller ligger något annat bakom? En inbiten kafé-besökare som Stefan Zweig, fann de amerikanska städerna vulgära, i sin totala avsaknad av dessa kulturinstitutioner. Vi har skrivit om detta förr - kolla här. Amerikanernas vurm för att dricka kaffe och thé ur plast eller papp är också en detalj som är slående, och som givetvis har tagit sig till Europa, på välkänt kulturimperialistiskt manér. Ur det äkta wienerkaféets perspektiv är detta naturligtvis helt otänkbart. Alldeles oavsett att bruket idag framstår som grovt miljöbrott. Att en stad som New York inte äger några uteserveringar där man kan inta sitt kaffe, är också en av dessa amerikanska lustigheter.
Ju längre västerut i Europa man rör sig ju mer sällsynta blir de klassiska kaféerna. De ändrar karaktär och motsvarande funktion som anspråkslös samlingsplats övertas av andra kategorier, där den brittiska puben utgör ett huvudelement. Den ärevördiga institutionen från Wien har dock sedan länge spridit sig över världen och finns fortfarande kvar på en lång rad platser jorden runt. Ett Café Einstein (stammhaus) i Berlin är ett utmärkt exempel, eller de prominenta Café Greco i Rom eller Florian i Venedig. Eller varför inte tertuliornas flaggskepp i Madrid, Café Gijón, på Paseo de Recoletos. De danska kaféerna är förvisso något eget i detta universum. Mest internationellt europeiskt blir det kanske på Café Dan Turell på Store Regnegade 3 i Köpenhamn.
Här hos oss då? Tja, vi saknar helt den europeiska traditionen. Det som utmärker den är ju deras funktion som plats för engagerade och seriösa samtal. Till innehållet liknar de för svensken mest en restaurang - det serveras ju både mat och alkohol! Det vi har på svensk mark är konditorier, som vi ofta kallar kaféer förstås. Men de är något annat. I och för sig väldigt fina i sin mest traditionella form, som Vetekatten i Stockholm eller Dufvanders i Kristianstad. Min egen ungdoms favoritställe i studentstaden Lund - Kafé Lundegård - är dock sedan länge borta. Hollandia finns kvar i Malmö och är påfallande populärt. Och så är det naturligtvis på ytterligare platser i vårt avlånga land.
Det finns nog anledning att känna hopp, även i vår svåra tid. Kaféets kulturoas finns väletablerad världen över och så lär det förbli. Det gäller att hålla den värsta kommersialismen stången och de svenska modernisterna, som aldrig blickar tillbaka. Än håller de klassiska kaféerna stånd mot en ibland illvillig och oförstående omvärld.