En av Goas pärlor är ätten Bragancas fantastiska hus, en gång centrum för ett stort adelsgods som drog in enorma summor till sin innehavare. En smula dold av den skamlöst gröna växtligheten, bortom det gräsbevuxna torget i byn Chandos, där en grupp vattenbufflar tar igen sig i eftermiddagsdiset, breder det respektingivande huset ut sig. Det består av två flyglar i två våningar, byggt i en klassisk goansk stil med starka inslag av sydeuropeisk arkitektur.
Huset byggdes i omgångar från slutet av 1500-talet och ungefär etthundrafemtio år framåt. Från den centrala porten och trappan gör man entré antingen i den östra eller västra flygeln. I den västra bor familjegrenen Menezes-Braganca, och i den östra bor familjegrenen Braganca-Perreira. Jo, du läste rätt, familjerna bor kvar i detta uråldriga jättehus. Renoveringarna har varit varsamma - och sparsamma ska kanske tilläggas. Det är med viss oro för framtiden vi tar del av byggnadsverket. Interiörerna är stilfulla men också bitvis slitna och bedagade. Det vilar en Törnrosa-stämning över det hela, en känsla som kryper under huden. Eller kanske kommer man att tänka på Dickens berättelse om den gamla svikna bruden i David Copperfield. Tiden har stannat. Vackert, men också lite skrämmande.
Interiörerna med sitt möblemang, sitt porslin och allsköns konstföremål utgör en högkvalitativ kuriosakammare. Bara det kinesiska porslinet skulle vara värt ett eget museum. Det är Ming- och Ching-vaser och det är hela serviser med europeisk dekor som gjorts på beställning i Kina under 1700-talet.
Att släktbråk kan vara svåra och pågå länge, vet vi alla. Huset byggdes ursprunglingen för två söner i Braganca-familjen, som tydligen fick svårt att komma överens, eller så har 1900-talets dramatiska historia skapat söndringen mellan de två familjegrenarna. Det hela är lite oklart, men det verkar som om den ena grenen drabbades hårt av det indiska maktövertagandet 1962, medan den andra klarade sig förhållandevis bra.
Hursomhelst, ett tillstånd av hund och katt, kan sägas råda mellan de båda familjegrenarna. När vi guidats runt i den ena flygeln och sagt adjö till den pratglade Ashley Braganca-Perreira, son i huset, så approcheras vi av en äldre dam, som stillsamt frågar om vi också vill se den andra flygeln. Något samarbete tycks inte existera. Förutom den utomordentliga guidningen och genomgången av ättens historiska betydelse, får vi ta emot diskreta gliringar om den andra flygelns lätt korrupta handhavande av sin del av arvet. Det är lite komiskt charmigt men samtidigt en smula tragiskt beklämmande…
Huset byggdes i omgångar från slutet av 1500-talet och ungefär etthundrafemtio år framåt. Från den centrala porten och trappan gör man entré antingen i den östra eller västra flygeln. I den västra bor familjegrenen Menezes-Braganca, och i den östra bor familjegrenen Braganca-Perreira. Jo, du läste rätt, familjerna bor kvar i detta uråldriga jättehus. Renoveringarna har varit varsamma - och sparsamma ska kanske tilläggas. Det är med viss oro för framtiden vi tar del av byggnadsverket. Interiörerna är stilfulla men också bitvis slitna och bedagade. Det vilar en Törnrosa-stämning över det hela, en känsla som kryper under huden. Eller kanske kommer man att tänka på Dickens berättelse om den gamla svikna bruden i David Copperfield. Tiden har stannat. Vackert, men också lite skrämmande.
Interiörerna med sitt möblemang, sitt porslin och allsköns konstföremål utgör en högkvalitativ kuriosakammare. Bara det kinesiska porslinet skulle vara värt ett eget museum. Det är Ming- och Ching-vaser och det är hela serviser med europeisk dekor som gjorts på beställning i Kina under 1700-talet.
Att släktbråk kan vara svåra och pågå länge, vet vi alla. Huset byggdes ursprunglingen för två söner i Braganca-familjen, som tydligen fick svårt att komma överens, eller så har 1900-talets dramatiska historia skapat söndringen mellan de två familjegrenarna. Det hela är lite oklart, men det verkar som om den ena grenen drabbades hårt av det indiska maktövertagandet 1962, medan den andra klarade sig förhållandevis bra.
Hursomhelst, ett tillstånd av hund och katt, kan sägas råda mellan de båda familjegrenarna. När vi guidats runt i den ena flygeln och sagt adjö till den pratglade Ashley Braganca-Perreira, son i huset, så approcheras vi av en äldre dam, som stillsamt frågar om vi också vill se den andra flygeln. Något samarbete tycks inte existera. Förutom den utomordentliga guidningen och genomgången av ättens historiska betydelse, får vi ta emot diskreta gliringar om den andra flygelns lätt korrupta handhavande av sin del av arvet. Det är lite komiskt charmigt men samtidigt en smula tragiskt beklämmande…
