När min salig mor någon gång uppfattade att Alexander den store kom på tal, så utropade hon spontant ”slaget vid Issos 333”! Hon var knappast någon överdängare på historia och visste inte särskilt mycket alls om den makedonske härskaren, möjligen kunde hon inte ens avgöra om det var 333 före eller efter Kristus som slaget utkämpades.
Kunskapen var mest av det där slaget som vi kallar rabbelkunskap inhämtad i en avlägsen skoltid, ungefär som kunskapen om Hallands floder eller om tyska prepositioner som påverkar ordböjningen på mystiskt vis, och som de flesta av oss släpar på i lösryckta bitar genom livet.
Nå, inget ont om detta. Onödig kunskap är roligt. Och slaget vid Issos är det över huvud taget få som kommer ihåg. Hela denna associationssekvens dyker upp i huvudet en varm sommardag i Faunens hus, i det utgrävda Pompeji. Framför oss i en dunkel avdelning av komplexet – vi söker konsekvent efter skugga – finner vi den fantastiska Alexander-mosaiken. På en ca tre gånger fem meter stor golvyta ligger en mosaik bestående av 1,5 miljoner olikfärgade delar med motivet – slaget vid Issos!
Eller rättare sagt, mosaiken visar en liten detalj, ett fruset avgörande ögonblick under slaget. En barhuvad, ung och vital Alexander till häst, tränger beslutsamt fram emot en skakad perserkung – Darius III – i sin vagn. Alexander är en erfaren soldat och skicklig ryttare. Han svingar en lans i högra handen. Inom några sekunder kommer han kunna nå perserkungen och utdela en livsfarlig lansstöt. Det är slagets höjdpunkt, ögonblicket efter sviker modet perserkungen, som vänder vagnen och lämnar slagfältet. Varvid hela hans armé faller samman och flyr. Alexanders seger är fullständig.
Det är ett underbart konstverk, tyvärr en smula skadat. Det upptäcktes här på platsen, redan år 1831. Det togs ganska omgående in på nationalmuseet i Neapel, det vi ser här är en kopia. Faktum är att vi söker upp mosaiken på museet också, där det hänger på en vägg, tyvärr lite för skuggat för att man ska kunna njuta fullt ut av den häpnadsväckande dramatiken i bilden. Vi antar att den behöver skydd mot starkt ljus, så vi känner oss toleranta.
Faunens hus är ett av ett flertal rikemanshus i Pompeji. Inget är känt om ägaren, mer än indirekt att han bör ha varit mycket välbeställd samt hade en utmärkt smak vad gäller konstnärliga ting. Mosaiken är inte det enda storverket här. Det var det våldsamma vulkanutbrottet år 79 som gjorde att vi idag kan se allt detta, vilket är ett knepigt faktum att begrunda. Många dog här. Men inte så många som man kan tro. Till skillnad från alla stackars offer i årets jordbävning i Turkiet/Syrien fick människorna här gott om förvarningar. Vulkanen mullrade och pyste i flera dygn före det stora och farliga utbrottet. De flesta hade redan satt sig i säkerhet.
Den som söker en förstklassig skildring av Vesuvius utbrott gör bäst i att söka upp och läsa Plinius den yngres brev (VI.16 samt V.20 – C. Plinius hälsar sin Tacitus), där han gör en mycket noggrann beskrivning av de dramatiska timmarna den 23 augusti år 79 e Kr.
Och den som vill se en realistisk och spännande skildring av Alexander och hans makedoner i strid med perserna, gör bäst i att se några scener ur Oliver Stones storslagna film Alexander från 2004. Det är inte Issos som skildras där utan slaget vid Gaugamela 331 f Kr, det sista mellan de två kontrahenterna. Efter segern vid detta slag låg hela Perserriket öppet för Alexanders armeer och hans storhet var därmed etablerad.
Kunskapen var mest av det där slaget som vi kallar rabbelkunskap inhämtad i en avlägsen skoltid, ungefär som kunskapen om Hallands floder eller om tyska prepositioner som påverkar ordböjningen på mystiskt vis, och som de flesta av oss släpar på i lösryckta bitar genom livet.
Nå, inget ont om detta. Onödig kunskap är roligt. Och slaget vid Issos är det över huvud taget få som kommer ihåg. Hela denna associationssekvens dyker upp i huvudet en varm sommardag i Faunens hus, i det utgrävda Pompeji. Framför oss i en dunkel avdelning av komplexet – vi söker konsekvent efter skugga – finner vi den fantastiska Alexander-mosaiken. På en ca tre gånger fem meter stor golvyta ligger en mosaik bestående av 1,5 miljoner olikfärgade delar med motivet – slaget vid Issos!
Eller rättare sagt, mosaiken visar en liten detalj, ett fruset avgörande ögonblick under slaget. En barhuvad, ung och vital Alexander till häst, tränger beslutsamt fram emot en skakad perserkung – Darius III – i sin vagn. Alexander är en erfaren soldat och skicklig ryttare. Han svingar en lans i högra handen. Inom några sekunder kommer han kunna nå perserkungen och utdela en livsfarlig lansstöt. Det är slagets höjdpunkt, ögonblicket efter sviker modet perserkungen, som vänder vagnen och lämnar slagfältet. Varvid hela hans armé faller samman och flyr. Alexanders seger är fullständig.
Det är ett underbart konstverk, tyvärr en smula skadat. Det upptäcktes här på platsen, redan år 1831. Det togs ganska omgående in på nationalmuseet i Neapel, det vi ser här är en kopia. Faktum är att vi söker upp mosaiken på museet också, där det hänger på en vägg, tyvärr lite för skuggat för att man ska kunna njuta fullt ut av den häpnadsväckande dramatiken i bilden. Vi antar att den behöver skydd mot starkt ljus, så vi känner oss toleranta.
Faunens hus är ett av ett flertal rikemanshus i Pompeji. Inget är känt om ägaren, mer än indirekt att han bör ha varit mycket välbeställd samt hade en utmärkt smak vad gäller konstnärliga ting. Mosaiken är inte det enda storverket här. Det var det våldsamma vulkanutbrottet år 79 som gjorde att vi idag kan se allt detta, vilket är ett knepigt faktum att begrunda. Många dog här. Men inte så många som man kan tro. Till skillnad från alla stackars offer i årets jordbävning i Turkiet/Syrien fick människorna här gott om förvarningar. Vulkanen mullrade och pyste i flera dygn före det stora och farliga utbrottet. De flesta hade redan satt sig i säkerhet.
Den som söker en förstklassig skildring av Vesuvius utbrott gör bäst i att söka upp och läsa Plinius den yngres brev (VI.16 samt V.20 – C. Plinius hälsar sin Tacitus), där han gör en mycket noggrann beskrivning av de dramatiska timmarna den 23 augusti år 79 e Kr.
Och den som vill se en realistisk och spännande skildring av Alexander och hans makedoner i strid med perserna, gör bäst i att se några scener ur Oliver Stones storslagna film Alexander från 2004. Det är inte Issos som skildras där utan slaget vid Gaugamela 331 f Kr, det sista mellan de två kontrahenterna. Efter segern vid detta slag låg hela Perserriket öppet för Alexanders armeer och hans storhet var därmed etablerad.
