Nej, svarar vissa människor på den frågan. En av dem var den österrikiske författaren Stefan Zweig. Den vilsne och kringirrande Zweig vistades i New York fyra gånger under 1930- och 1940-talen, under längre eller kortare perioder. Han trivdes aldrig riktigt. Det gällde USA som helhet, men i synnerhet New York.
En anledning var bristen på kaféer. Denna märkliga omständighet kräver lite reflektion. Det fanns förstås inrättningar som kallades kaféer och där man kunde dricka kaffe, men det var inga riktiga kaféer. Sådana fanns bara i Europa, ansåg Zweig. Urtypen för ett riktigt kafé finner man förstås i Wien. Det är Café Central, Herrenhof, Museum med flera, som bildar skola här.
Det som saknades i New York var den mänskliga förmågan att bli stilla, att sitta länge och meditera, möjligheten att prata bort några timmar i slumpvisa möten, eller gå igenom en hel veckoskörd av tidningar och tidskrifter. Allt till priset av en kopp kaffe. Så gjorde man inte i The Big Apple. Här hade alla bråttom. Amerikanerna gjorde alltid flera saker på en gång, de multitaskade långt innan begreppet fanns. De åt, drack kaffe och pratade affärer samtidigt.
"I New York har luffaren ingen rätt att existera - han slungas in i stadens ständiga flöde som ett trästycke i en översvämning!", skrev Zweig. Citatet ekar bekant av Gunnar Ekelöfs beskrivning av Sverige i paraddikten Till de folkhemske. Kanske är det inte så konstigt att vi också saknar riktig kafétradition.
Hur som helst, Zweig reste så småningom vidare till Sydamerika. Där upphörde ganska snart all framtidsplanering. Inför den mörka utvecklingen i hans älskade Europa och inför utsikten att aldrig mer få komma tillbaka, tog all livslust slut. Självmordet, i Petropolis i februari 1942, var det enda som återstod.
Det är i George Prochniks fina bok om Zweigs år på flykt - Stefan Zweig vid världens ände (Atlantis 2014) - som kan man läsa om New York och bristen på kafékultur.
En anledning var bristen på kaféer. Denna märkliga omständighet kräver lite reflektion. Det fanns förstås inrättningar som kallades kaféer och där man kunde dricka kaffe, men det var inga riktiga kaféer. Sådana fanns bara i Europa, ansåg Zweig. Urtypen för ett riktigt kafé finner man förstås i Wien. Det är Café Central, Herrenhof, Museum med flera, som bildar skola här.
Det som saknades i New York var den mänskliga förmågan att bli stilla, att sitta länge och meditera, möjligheten att prata bort några timmar i slumpvisa möten, eller gå igenom en hel veckoskörd av tidningar och tidskrifter. Allt till priset av en kopp kaffe. Så gjorde man inte i The Big Apple. Här hade alla bråttom. Amerikanerna gjorde alltid flera saker på en gång, de multitaskade långt innan begreppet fanns. De åt, drack kaffe och pratade affärer samtidigt.
"I New York har luffaren ingen rätt att existera - han slungas in i stadens ständiga flöde som ett trästycke i en översvämning!", skrev Zweig. Citatet ekar bekant av Gunnar Ekelöfs beskrivning av Sverige i paraddikten Till de folkhemske. Kanske är det inte så konstigt att vi också saknar riktig kafétradition.
Hur som helst, Zweig reste så småningom vidare till Sydamerika. Där upphörde ganska snart all framtidsplanering. Inför den mörka utvecklingen i hans älskade Europa och inför utsikten att aldrig mer få komma tillbaka, tog all livslust slut. Självmordet, i Petropolis i februari 1942, var det enda som återstod.
Det är i George Prochniks fina bok om Zweigs år på flykt - Stefan Zweig vid världens ände (Atlantis 2014) - som kan man läsa om New York och bristen på kafékultur.
