Dags för sjunde delen i Thomas Sewerins sydtyska rokokoresa. Den här gången gäller stoppet vallfartskyrkan Maria Steinbach, nånstans mellan Ottobeuren och Bodensee.
Vill du läsa hela berättelsen i ett svep går du bara hit!
Också hit är det Umleitung och jag får köra in om en bondgård för att komma fram. Kyrkan syns på långt håll. Musik och körsång hörs där inifrån. Det är mässa på lördagseftermiddagen och folk är finklädda. Prästen hejar på mig.
Nu och på denna plats får jag tillfälle att uppmärksamma Maria och hennes symboliska roll i rokokokyrkorna. En kyrka är mer än en fin lada för bön som tillförts dekorationer. Kyrkan behöver presentera sig själv som en symbol för Kyrkan, med andra ord församlingen. Tidigt i kristendomen betraktades kyrkan som ett emblem för den ljusa boningen i himlen. Inte minst medeltidsfilosofen Abelard klargjorde kopplingen mellan himlens och sfärernas musik med kyrkobyggnaden, det himmelska Jerusalem. I Sydtyskland på 1700-talet förstod arkitekterna och folket rokokokyrkan som just en sinnebild för den samlade menighetens Jerusalem, som himlen, Guds stad och kosmos.
Om vi moderna människor känner något när vi äntrar en rokokokyrka så är det kanske allra först en estetisk upplevelse. Vi tycker där är vackert och spännande, dekorativt och inbjudande. Men för att förstå hela fenomenet räcker inte detta. Det som karakteriserar rokokokyrkorna i Bayern och Schwaben är att de är nära kopplade till en Mariadyrkan. Den har dels sin upprinnelse i motreformationens fokus på Maria, Guds moder. Men också i en lång tradition ända från medeltiden, vilket man ser då det ofta är medeltida stoder som finns längst fram vid altaret i rokokokyrkorna. Mariafromhet är alltså en förförståelse för dessa rokokokyrkor.
Uppenbarelseboken likställer det nya Jerusalem med en brud. I en djupare tolkning av rokokon i dessa kyrkor framträder då kyrkan som ett uttryck, en symbol för jungfrun. Maria symboliseras också av skeppet. Skeppet, navus, är benämningen för gången fram till altaret och koret i kyrkan. Vissa kyrkor, inte minst katedralerna, hade flera skepp. Rokokokyrkan har vanligen bara ett. På samma sätt som Maria i sin kropp bar fram Kristus, går vi genom henne och hennes skepp fram till kyrkans höjdpunkt, koret.
Vill du läsa hela berättelsen i ett svep går du bara hit!
Också hit är det Umleitung och jag får köra in om en bondgård för att komma fram. Kyrkan syns på långt håll. Musik och körsång hörs där inifrån. Det är mässa på lördagseftermiddagen och folk är finklädda. Prästen hejar på mig.
Nu och på denna plats får jag tillfälle att uppmärksamma Maria och hennes symboliska roll i rokokokyrkorna. En kyrka är mer än en fin lada för bön som tillförts dekorationer. Kyrkan behöver presentera sig själv som en symbol för Kyrkan, med andra ord församlingen. Tidigt i kristendomen betraktades kyrkan som ett emblem för den ljusa boningen i himlen. Inte minst medeltidsfilosofen Abelard klargjorde kopplingen mellan himlens och sfärernas musik med kyrkobyggnaden, det himmelska Jerusalem. I Sydtyskland på 1700-talet förstod arkitekterna och folket rokokokyrkan som just en sinnebild för den samlade menighetens Jerusalem, som himlen, Guds stad och kosmos.
Om vi moderna människor känner något när vi äntrar en rokokokyrka så är det kanske allra först en estetisk upplevelse. Vi tycker där är vackert och spännande, dekorativt och inbjudande. Men för att förstå hela fenomenet räcker inte detta. Det som karakteriserar rokokokyrkorna i Bayern och Schwaben är att de är nära kopplade till en Mariadyrkan. Den har dels sin upprinnelse i motreformationens fokus på Maria, Guds moder. Men också i en lång tradition ända från medeltiden, vilket man ser då det ofta är medeltida stoder som finns längst fram vid altaret i rokokokyrkorna. Mariafromhet är alltså en förförståelse för dessa rokokokyrkor.
Uppenbarelseboken likställer det nya Jerusalem med en brud. I en djupare tolkning av rokokon i dessa kyrkor framträder då kyrkan som ett uttryck, en symbol för jungfrun. Maria symboliseras också av skeppet. Skeppet, navus, är benämningen för gången fram till altaret och koret i kyrkan. Vissa kyrkor, inte minst katedralerna, hade flera skepp. Rokokokyrkan har vanligen bara ett. På samma sätt som Maria i sin kropp bar fram Kristus, går vi genom henne och hennes skepp fram till kyrkans höjdpunkt, koret.
Kyrkorummet tolkas symboliskt således på följande vis: skeppet (dvs långhuset) förhåller sig till koret (där framme) som livet på jorden förhåller sig till himlen, som Jungfrun till Kristus. Kyrkan anknyter alltså till bröllopet mellan Modern och sonen med Kyrkan och Kristus.
En annan symbol på samma tema är den om Jungfruns himlafärd. Många kyrkor här nere är helgade detta tema. Det pratas i konsthistorien också om en Maria-inspirerad naturalism, som i sin tur är inspirerad av den franska rokokon som graviterade mot Pans rike, dryader, oreader, nymfer och herdar, ett idealiserat stadium av socialt liv med element från teaterns drömvärld och antik mytologi. Natur, konst och skönhet kombineras till ett mytiskt paradis på jorden där evig ungdom, ljus, skönhet och sinnlighet förnekar åldrande, sjukdom, synd och död.
Det är inte helt fel att jämföra den samtida franske konstnären Francois Bouchers sinnliga, naturalistiska och vällustiga konstverk med takfreskerna i rokokokyrkorna i Bayern och Schwaben.
Här ser vi Franz Georg Hermanns stora fresk i långhustaket, som gör en historia av både korsets och Marias betydelse i helgedomen. Historien är följande: Från 1723 och framåt blev premonstratensernas kloster Rot an der Rot en vallfartsort då abotten Hermann Vogler hade donerat en bit av korset dit. Man restaurerade ett gammalt krucifix vari man monterade denna lilla heliga träflisa, men mängden pilgrimer ökade kraftigt.
En staty av den heliga jungfrun visade sig ha helande krafter. I trakten hade också jungfru Maria visat sig och utfört flera mirakler som räddat människors liv. Då blev Maria Steinbach 1734 upphöjt till en speciell pilgrimsort och man bestämde sig för att bygga om kyrkan och helga den till Maria. Fader Benedikt Stadelhofer valdes till arkitekt och kyrkan invigdes officiellt år 1755.
Längst fram i koret vid högaltaret står den mirakelgivande jungfrun och modern Maria, Die Schmerzhafte Muttergottes, den av sorg och smärta plågade modern. På väggarna i kyrkan finns också flera “mirakelfresker”, som skildrar hur människor räddats till liv och lidande genom att jungfrun uppenbarat sig för dem. Folk i sjönöd och en skogshuggare på väg att slå ihjäl sig, exempelvis. Jag hade själv behövt ett litet stänk av mirakel, då det hugger till i min dåliga häl då jag stiger ur bilen. Nu får jag halta tillbaka till parkeringen, ta mig ut ur byn på krångliga vägar och börja leta efter ett härbärge för natten.
