Vill du läsa hela textsviten i ett svep - kolla här!
Nu är mitt äventyr slut och då är det på sin plats att berätta hur rokokoäventyret mitt i 1700-talet tar slut. Sekulariseringen 1802-03 förde med sig expropriation och förstörelse av de många klostersamfunden. Många kyrkor dömdes ut som värdelösa. Några revs till och med. Typ den i Wessobrunn. 1770 sände elektorn i Bayern ut en ukas som sade ifrån att nu fick det vara slut med extravagansen när man skulle bygga kyrkor. Det handlade bland annat om nyklassicismens betydelse vid den här tiden i de högre kretsarna. Det handlade också om osäkerheten med vilken rokokokyrkorna med sin extravaganta dekoration betraktades hos den upplysta intelligentian i städerna. Hur kunde man berättiga sådan lyx?
Upplysningen utmanade rokokokulturen och rokokokyrkan klarade inte av att stå emot denna utmaning. Att resa till Schwaben och landsbygden i Bayern mot slutet av 1700-talet var som att resa flera hundra år tillbaka i tiden. Kyrkan och speciellt klostren dominerade det ekonomiska och kulturella livet i landet. Mer än hälften av allt land ägdes av dem och kyrkolivet hade upprätthållit den populära basen. De flesta präster och munkar kom ur bondesamhället. En karriär i kyrkan erbjöd en bondson en möjlighet att ta sig ur den rigida klasstrukturen. Detta förklarar varför den sydtyska rokokokyrkan länge inte förlorade sin populära bas.
Det var Wessobrunners som till stor del byggde nästan alla mästerverk i den tyska rokokon. Denna enastående succé hade inte varit möjlig utan benediktinerklostren hos vilka många av dessa konstnärer fostrades. Då där var lite utkomst i trakten uppmanade klostren dem att bli murare och stuckatörer, anställde dem och hjälpte dem hitta uppdragsgivare. Samtidigt såg de till att de utbildade sig i det senaste inom byggnadskonsten, skickade dem till Italien och Frankrike för att snappa upp det allra nyaste. Redan på 1770-talet tog praktiskt taget all denna aktivitet slut.
Jag väljer en annan väg att köra hem. Relativt lite trafik på Autobahn genom det forna Öst. Det går lätt att köra också för att jag tror jag har kommit på formeln i min topoanalys – filosofen Bachelards ord för platsförståelse – mysteriet till varför just där och just då denna prakt, dessa högst speciella och fascinerande byggnadsverk uppfördes. Min klarsyn kom tidigt på morgonen i sängen på hotellet i Ulm. Här är den.
Jag har ju precis skrivit en bok om en epok av ledarutveckling som uppstod på 1970-talet i Sverige. Där var det speciella och lyckliga omständigheter som skapade en vinnande allians mellan forskare, konsulter, kursgårdar och personalmänniskor som nådde stor framgång med att se ledarskap som allenarådande i organisationerna och utbilda chefer i det oändliga under en 25 års period fram till sekelskiftet år 2000. Jag har kallat min studie Försynen tappade en vante, utifrån sagan där en stor samling djur värmer sig en vinter i en borttappad tumvante i skogen. Nu har jag här nere upptäckt att försynen tappade ännu en vante. Här har vi åter ett exempel på en generationsenhet som lyckades skapa framgång och en serie enastående projekt i en kort och liten ficka i tiden från 1730 till 1750-talet i södra Tyskland. På 1740- och -50 talen nådde kyrkobyggandet ute på landet i Bayern och Schwaben sin peak. Det var då Die Wies, Zwiefalten, Ottobeuren och Steinhausen osv byggdes.
I generationen innan hade Max Emanuel tävlat med kejsaren i Wien och Frankrikes kung om att representera det majestätiska i världen. Nu tävlade klostren och byarna i den här trakten med varandra om att bygga det praktfullaste av alla rokokotempel. En serie lyckliga omständigheter – försynen – förde samman abbottar, innovatörer, arkitekter, målare, stuckatörer, ja entreprenörer som lade sitt nät av drömmar och möjligheter över en tid och en plats och gjorde en epok till en epok som varade nästan precis 25 år.
Sen sprack vanten. Det verkar finnas sådana helt unika 25-årsperioder utspridda här och var i historien och i världen. Jag ska se om jag hittar fler, tänker jag och vänder bilen norrut, hemåt.