 |  |
Tekniken går framåt. Det är anledningen till att europeiska städer inte har någon användning för sina charmiga vattentorn längre. Men det gör å andra sidan att vanliga dödliga på en del håll kan få stifta bekantskap med dem! Det gäller bland annat för ett storstilat vattentorn i Hamburg, som har gjorts om till hotell. Ett gigantiskt vattentorn från början av 1900-talet har byggts om till ett hotell av schweiziska Mövenpick med 226 rum fördelade på 17 våningar - ett storslaget exempel på kreativ återanvändning av en sedan länge nedlagd verksamhet.
Det sticker upp som ett bastant landmärke i Hamburgs nordvästra delar, i parken i stadsdelen Sternschantze. Det hela är lite galet, och projektet var inte genomfört i en handvändning. Men ledningen berömmer sig i broschyrerna med att ha gjort jobbet väl, något som deras kritiska grannar i ”alternativa” Schantze har intygat. Och vi håller med! Vi gillar att bo i tornet!
Vattentornet var en teknisk innovation som gjorde stor succé i Europas städer i slutet av 1800-talet, tillsammans med avlopp och andra dylika bekvämligheter. Många av dem är arkitektoniska storverk, särskilt dem från sekelskiftet 1900. Senare byggde man inte med samma finess längre – kan någon säga varför? – och dem kan vi gärna vara utan.
Idén med vattentornet är att upprätthålla ett jämnt och hårt tryck i vattenledningarna, ända upp på de översta våningarna i storstädernas hyreskaserner. Det innebär i regel att vattnet först måste pumpas in i ett vattentorn på 30 till 40 meters höjd, i de fall topografin är väldigt platt.
Ju större distributionsnät som skulle förses, desto större och högre torn behövdes förstås. Eftersom Hamburg var en stor och snabbväxande stad i slutet av 1800-talet, behövdes många torn, ett fyrtiotal fanns i drift som mest. Några av dem är enorma byggnader som inger stor respekt. Tornet i Sternschantze var på sin tid störst i Europa!
Nuförtiden har man oftast övergivit idén, och låter pumpar upprätthålla trycket. Tornet i Hamburg slutade användas redan 1956. Frågan uppstod med tiden vad man skulle göra med de ofta ganska trevliga byggnader som vattentornen utgjorde. Ibland blev de bostäder. I Sternschantze blev det hotell. Men det dröjde till 1990-talet innan dessa planer började ta form. De förverkligades slutgiltigt av arkitekten Falk von Tettenborn och firman Patrizia Project Development GmbH. Byggnadsprocessen var komplicerad och spektakulär. Man försökte i det längsta behålla den ursprungliga konstruktionen. Bland annat lyftes stålhättan i toppen av med en 80 meter hög kran, men befanns vara i för dåligt skick. Taket fick göras om i betong och med en tunn ståltopp ovanpå.
Mötet med tornet är spännande. Som påminnelse om den ursprungliga funktionen hör vi vatten droppa och rinna lite varstans i byggnaden. Ljudet är inspelat förstås, här finns inga läckande cisterner. Men det bidrar starkt till stämningen.
Som hotell betraktat är skapelsen ytterst kompetent genomförd, på tyskt vis. Det är ett fyrstjärnigt hotell i bästa Mövenpick-stil, med spa och stilig restaurang. Här finns förstås konferensanläggning och mysig bar och alla tänkbara bekvämligheter. Det är inte droppljuden som fascinerar mest när det gäller byggnadens bakgrund. Det är förstås den yttre formen, en enorm cylinder med avsmalnande hätta, som en knubbig raket som sticker upp ovanför träden.
Entrén är märklig, föga förvånande. Från gatuplanet når vi receptionen genom en rulltrappa (det är här det droppar mest). Det känns som i tunnelbanan. Det är nåt med värmen och luftkvaliteten som skapar den känslan. Sedan träder vi in i de mest fantastiska tegelklädda valv, ungefär som i Roms thermer. Känslan är andäktig, ljuset faller in uppifrån. I själva verket befinner vi oss nu under marknivån, i en gammal vattenreservoar från 1860-talet, som var föregångaren till själva tornet.
Från entréplanet tar vi hissen upp till de högre våningarna, där rummen är placerade längs den svagt välvda ytterväggen. Man behöver komma upp till våning fem eller sex för att kunna blicka ut över staden, över trädtopparna i parken. Vi klarar oss precis! Utsikten är härlig, stadens gamla och nya torn – kyrkor, TV-torn etc – sticker upp över den gråa massan av bebyggelse. Härifrån förstår man inte att Hamburg är en hamnstad. Stadslandskapet erbjuder en obruten siktlinje. Från denna befästa utkikspunkt gör vi oss redo att undersöka Hamburg på allvar.
Vattentornet var en teknisk innovation som gjorde stor succé i Europas städer i slutet av 1800-talet, tillsammans med avlopp och andra dylika bekvämligheter. Många av dem är arkitektoniska storverk, särskilt dem från sekelskiftet 1900. Senare byggde man inte med samma finess längre – kan någon säga varför? – och dem kan vi gärna vara utan.
Idén med vattentornet är att upprätthålla ett jämnt och hårt tryck i vattenledningarna, ända upp på de översta våningarna i storstädernas hyreskaserner. Det innebär i regel att vattnet först måste pumpas in i ett vattentorn på 30 till 40 meters höjd, i de fall topografin är väldigt platt.
Ju större distributionsnät som skulle förses, desto större och högre torn behövdes förstås. Eftersom Hamburg var en stor och snabbväxande stad i slutet av 1800-talet, behövdes många torn, ett fyrtiotal fanns i drift som mest. Några av dem är enorma byggnader som inger stor respekt. Tornet i Sternschantze var på sin tid störst i Europa!
Nuförtiden har man oftast övergivit idén, och låter pumpar upprätthålla trycket. Tornet i Hamburg slutade användas redan 1956. Frågan uppstod med tiden vad man skulle göra med de ofta ganska trevliga byggnader som vattentornen utgjorde. Ibland blev de bostäder. I Sternschantze blev det hotell. Men det dröjde till 1990-talet innan dessa planer började ta form. De förverkligades slutgiltigt av arkitekten Falk von Tettenborn och firman Patrizia Project Development GmbH. Byggnadsprocessen var komplicerad och spektakulär. Man försökte i det längsta behålla den ursprungliga konstruktionen. Bland annat lyftes stålhättan i toppen av med en 80 meter hög kran, men befanns vara i för dåligt skick. Taket fick göras om i betong och med en tunn ståltopp ovanpå.
Mötet med tornet är spännande. Som påminnelse om den ursprungliga funktionen hör vi vatten droppa och rinna lite varstans i byggnaden. Ljudet är inspelat förstås, här finns inga läckande cisterner. Men det bidrar starkt till stämningen.
Som hotell betraktat är skapelsen ytterst kompetent genomförd, på tyskt vis. Det är ett fyrstjärnigt hotell i bästa Mövenpick-stil, med spa och stilig restaurang. Här finns förstås konferensanläggning och mysig bar och alla tänkbara bekvämligheter. Det är inte droppljuden som fascinerar mest när det gäller byggnadens bakgrund. Det är förstås den yttre formen, en enorm cylinder med avsmalnande hätta, som en knubbig raket som sticker upp ovanför träden.
Entrén är märklig, föga förvånande. Från gatuplanet når vi receptionen genom en rulltrappa (det är här det droppar mest). Det känns som i tunnelbanan. Det är nåt med värmen och luftkvaliteten som skapar den känslan. Sedan träder vi in i de mest fantastiska tegelklädda valv, ungefär som i Roms thermer. Känslan är andäktig, ljuset faller in uppifrån. I själva verket befinner vi oss nu under marknivån, i en gammal vattenreservoar från 1860-talet, som var föregångaren till själva tornet.
Från entréplanet tar vi hissen upp till de högre våningarna, där rummen är placerade längs den svagt välvda ytterväggen. Man behöver komma upp till våning fem eller sex för att kunna blicka ut över staden, över trädtopparna i parken. Vi klarar oss precis! Utsikten är härlig, stadens gamla och nya torn – kyrkor, TV-torn etc – sticker upp över den gråa massan av bebyggelse. Härifrån förstår man inte att Hamburg är en hamnstad. Stadslandskapet erbjuder en obruten siktlinje. Från denna befästa utkikspunkt gör vi oss redo att undersöka Hamburg på allvar.