Danskarna är ett bra folk. Nästan allt som danskarna gör är snyggt, smart och kul eller åtminstone annorlunda. I våra tidningar kan man i och för sig i dagarna läsa om att ”som danskarna vill vi inte bli…”. Fast då handlar det om politik. I nästan alla andra fall vill vi svenskar gärna vara som danskar. Åtminstone tycker vi om att prata på det viset, när vi är på självplågarhumör så att säga. Frågan är väl om vi menar allvar…
I den hippa stadsdelen Ködbyen i centrala Köpenhamn svämmar exemplen på stimulerande och eftersträvansvärd danskhet nästa över. Här finns mängder av krogar och spännande barer med mycket folk en varm sommarkväll. Paté Patés stora uteservering är proppfull. Personalen jobbar hårt, öl och vin flödar.
Folk har det bra här, det är danskt hygge när det är som bäst. Lite friare, lite varmare och lite mer avslappnat och levnadsglatt än motsvarande svenska miljöer. Det är nåt med blandningen på folk som avviker från gängse jämförelseobjekt. Segregation tycks vara en svensk paradgren. Och nåt med tilltal och bemötande, om man får lov att fortsätta med de grova generaliseringarna. Det är för övrigt ett sant nöje att generalisera. Inget sätter fart på middagskonversationen bättre än några fördomsfulla generaliseringar.
Alltså, tilltal och bemötande. Danskarna ser på dig med fast blick, de kan le, de kan skämta, till och med lite elakt, men det finns alltid en värme i blicken eller rösten. De är inte socialt skygga, som många är hemmavid. Sånt gillar man ju.
Annat i denna stadsdel som skakar om en besökande svensk är den allmänna skräpigheten och de ibland något slitna lokalerna. Det här är ju gammalt slaktområde, till råga på allt kulturskyddat. Det har ju stått ett tag, i regel utan funktion och användning. Följden blir en viss förslitning förstås. Men det här är inget som bekymrar danskarna, tycks det. ”Så skulle det aldrig kunna se ut i ett svenskt restaurangkök”, säger någon i sällskapet, som har kikat in bakom disken. Det finns regler för sånt hemma. Nån kan ju bli magsjuk, eller nåt. Fast man hör väldigt sällan talas om att det sker.
”Narkomanerna har väl pissat i planteringen”, är kommentaren inför en vissnad blomma. Det är vår danska vägvisare för dagen som skämtar lite. Vi står utanför en av Köpenhamns mathus många verksamheter, ett skolkök för skolklasser. Ungefär hemkunskap fast mer på riktigt, i en verklig restaurangmiljö. Vi är fortfarande i den brokiga Koedbyen och ja, här finns också ett sprutbytescenter där många brukare av droger samlas. Kvarteren norr om Koedbyen med Halmtorvet har alltid varit hem och tillhåll för dessa vinddrivna individer.
Det verkar finnas plats för alla i dessa kvarter. Det är en viktig aspekt på danskt hygge, om någon. Det är skillnad på danskt och svenskt utan tvekan, fast inte så mycket och på alla de områden vi pratar om. Byråkrati och regler till exempel, sånt är nog värre i Danmark säger de initierade. Politisk korrekthet, jo den finns i Sverige i mycket högre grad än här, fast alla danskar tycker ju inte om den flåsiga frispråkigheten förstås. Det kan ha ett värde att folk känner gränser och skärper sig en smula, kan också en dansk tycka.
En annan trevlig aspekt på det danska är respekten för tradition och omsorgen av kulturarvet. Det gestaltas exempelvis i mycket fasta seder och bruk kring mat och dryck. Det finns förvisso fler danska krogar i Danmark än svenska krogar i Sverige, fast det inte borde det. Fast nu är det nog bäst att avsluta denna lilla betraktelse, för nu har vi säkert retat upp nån gammal relativist som kanske tycker att spagetti och köttfärssås är svensk mat. Vilket det ju är nu, men bara sen sisådär 50 år och det räknas inte.
Letar du efter Koedbyen nästa gånger du kommer till Köpenhamn så finner du Google-länken här.
I den hippa stadsdelen Ködbyen i centrala Köpenhamn svämmar exemplen på stimulerande och eftersträvansvärd danskhet nästa över. Här finns mängder av krogar och spännande barer med mycket folk en varm sommarkväll. Paté Patés stora uteservering är proppfull. Personalen jobbar hårt, öl och vin flödar.
Folk har det bra här, det är danskt hygge när det är som bäst. Lite friare, lite varmare och lite mer avslappnat och levnadsglatt än motsvarande svenska miljöer. Det är nåt med blandningen på folk som avviker från gängse jämförelseobjekt. Segregation tycks vara en svensk paradgren. Och nåt med tilltal och bemötande, om man får lov att fortsätta med de grova generaliseringarna. Det är för övrigt ett sant nöje att generalisera. Inget sätter fart på middagskonversationen bättre än några fördomsfulla generaliseringar.
Alltså, tilltal och bemötande. Danskarna ser på dig med fast blick, de kan le, de kan skämta, till och med lite elakt, men det finns alltid en värme i blicken eller rösten. De är inte socialt skygga, som många är hemmavid. Sånt gillar man ju.
Annat i denna stadsdel som skakar om en besökande svensk är den allmänna skräpigheten och de ibland något slitna lokalerna. Det här är ju gammalt slaktområde, till råga på allt kulturskyddat. Det har ju stått ett tag, i regel utan funktion och användning. Följden blir en viss förslitning förstås. Men det här är inget som bekymrar danskarna, tycks det. ”Så skulle det aldrig kunna se ut i ett svenskt restaurangkök”, säger någon i sällskapet, som har kikat in bakom disken. Det finns regler för sånt hemma. Nån kan ju bli magsjuk, eller nåt. Fast man hör väldigt sällan talas om att det sker.
”Narkomanerna har väl pissat i planteringen”, är kommentaren inför en vissnad blomma. Det är vår danska vägvisare för dagen som skämtar lite. Vi står utanför en av Köpenhamns mathus många verksamheter, ett skolkök för skolklasser. Ungefär hemkunskap fast mer på riktigt, i en verklig restaurangmiljö. Vi är fortfarande i den brokiga Koedbyen och ja, här finns också ett sprutbytescenter där många brukare av droger samlas. Kvarteren norr om Koedbyen med Halmtorvet har alltid varit hem och tillhåll för dessa vinddrivna individer.
Det verkar finnas plats för alla i dessa kvarter. Det är en viktig aspekt på danskt hygge, om någon. Det är skillnad på danskt och svenskt utan tvekan, fast inte så mycket och på alla de områden vi pratar om. Byråkrati och regler till exempel, sånt är nog värre i Danmark säger de initierade. Politisk korrekthet, jo den finns i Sverige i mycket högre grad än här, fast alla danskar tycker ju inte om den flåsiga frispråkigheten förstås. Det kan ha ett värde att folk känner gränser och skärper sig en smula, kan också en dansk tycka.
En annan trevlig aspekt på det danska är respekten för tradition och omsorgen av kulturarvet. Det gestaltas exempelvis i mycket fasta seder och bruk kring mat och dryck. Det finns förvisso fler danska krogar i Danmark än svenska krogar i Sverige, fast det inte borde det. Fast nu är det nog bäst att avsluta denna lilla betraktelse, för nu har vi säkert retat upp nån gammal relativist som kanske tycker att spagetti och köttfärssås är svensk mat. Vilket det ju är nu, men bara sen sisådär 50 år och det räknas inte.
Letar du efter Koedbyen nästa gånger du kommer till Köpenhamn så finner du Google-länken här.