Så var vi här igen, i Indiens huvudstad New Delhi. Med en lätt berusningskänsla i kroppen på grund av en kraftfull jetlag (mest pga den udda flygtiden), färdas vi genom megastaden längs en välbekant rutt. Från Indira Gandhi international airport i södra New Delhi delar vi bil med vår trogne hjälpare Sameer, norrut mot vårt hotell.
Återseendet med Sameer är kärt och vi är genast tillbaka ungefär där vi skiljdes, i diskussioner och utläggningar om indisk kultur och politik. Det är två år sedan vi sågs senast, men det känns som igår. Sameer har skött researrangemangen för oss och ett flertal svenska vänner i flera år nu. Det känns tryggt att ha honom på plats, mötet med Indien kan vara tufft utan hjälp, särskilt för en förstagångsbesökare. Nu vet vi att han lätt skyndar till vår hjälp vid minsta problem med flighter, hotell eller transporter.
Bilen färdas längs New Delhis breda och hårt trafikerade gator. Här samsas en välbekant blandning av Tata-bilar, bussar, autorikshaws (i Thailand mer kända som tuk-tuks) och innerst mot trottoaren (om sådan finns) en och annan häst- eller åsnedragen vagn. I sin bästa version täcks dessa boulevardliknande gator av ett vackert, grönt ”tak” av trädgrenar. Träd och parker är viktiga i Delhi, både som givare av skugga och som ”klimatarbetare”. Träd förbrukar som bekant koldioxid och drar också till sig en del av luftens skadliga partiklar.
I dagens nummer av Hindustan Times (191012) (en av Indiens största tidningar) förekommer faktiskt flera artiklar om miljöproblemen i huvudstaden och i Indien generellt. En av dem nämner lustigt nog det område vi kör igenom och som har ett utpräglat ”green cover”. Artikelns rubrik är Revamp won´t impact Lutyens´trees; Puri, eftersom träden i den här delen av staden först planterades av New Delhis store arkitekt - Sir Edwin Lutyens (1869-1944). Det "...gröna täcket kommer att utökas 10 gånger", säger Indiens minister för stadsutveckling - Hardeep Singh Puri - i artikeln. Anledningen till uttalandet är de ombyggnadsplaner som är på gång för vissa delar av Delhi. ”Inte ett enda 100-årigt träd ska gå till spillo.”
I samma tidning läser vi också att luftkvaliteten det senaste dygnet har rört sig från ”poor” till ”very poor”. Vi påminns om att vi faktiskt befinner oss i världens smutsigaste stad, sett till luftkvaliteten. Ja, sett till en rad andra faktorer med faktiskt.
Just luftkvalitet är något som man faktiskt förnimmer. Den tidiga morgonen är disig, men inte riktigt på det sätt vi är vana vid hemma. Vetskapen om vad det skimrande diset beror på - bättre att kalla det smog - gör det mindre romantiskt. Men annars görs synbara framsteg vad gäller miljöarbetet i Indiens huvudstad. Det är allmänt sett renare, man ser mycket folk som arbetar med renhållning. ”Medvetenheten ökar”, menar Sameer, som också kan berätta om försöken med eldrivna bussar. Också privatbilar med eldrift börjar förekomma, även om det är ytterst marginellt.
Indiens bildade medelklass är väl som överallt annars, intensivt klar över situationen. Men frågan är ju här hur man ändrar strukturer och levnadssätt som berör stora befolkningsgrupper, som många gånger saknar tillräcklig utbildning för att förstå eller incitament att agera annorlunda.
Plogging tycks vara en av de senaste statsunderstödda trenderna i Indien. Ordet är en sammandragning av jogging och ”picking up litter”. Tanken är alltså att du under din joggingtur också ska passa på att plocka lite skräp. Det är väl ett bra exempel på positivt tänkande, eller hur? Effektiviteten återstår väl att analysera, men faktum är att detta bara är ett av många exempel på att man faktiskt jobbar hårt med att komma tillrätta med miljöproblemen i megastaden.
Vi tar adjö av Sameer och efter en stunds vila på vårt hotell tar vi oss till fots bort till områdena kring Kashmir gate och Old Delhis norra delar. Vi väljer medvetet att bege oss ut i några av de mest trånga, intensiva, bullriga och mångfacetterade delarna av denna stad. Det är en självstyrd Indien-chock, för att vi riktigt ska komma i stämning.
När vi efter en stund börjar krokna i hettan och trängseln, där vi stångar oss fram mellan fordon och gående, gatuförsäljare och småföretagare med kontoret på gatan, hundar, kor och apor, samt betydande mängder avfall - så utbrister vi nästan unisont: ”This is India!”.
Återseendet med Sameer är kärt och vi är genast tillbaka ungefär där vi skiljdes, i diskussioner och utläggningar om indisk kultur och politik. Det är två år sedan vi sågs senast, men det känns som igår. Sameer har skött researrangemangen för oss och ett flertal svenska vänner i flera år nu. Det känns tryggt att ha honom på plats, mötet med Indien kan vara tufft utan hjälp, särskilt för en förstagångsbesökare. Nu vet vi att han lätt skyndar till vår hjälp vid minsta problem med flighter, hotell eller transporter.
Bilen färdas längs New Delhis breda och hårt trafikerade gator. Här samsas en välbekant blandning av Tata-bilar, bussar, autorikshaws (i Thailand mer kända som tuk-tuks) och innerst mot trottoaren (om sådan finns) en och annan häst- eller åsnedragen vagn. I sin bästa version täcks dessa boulevardliknande gator av ett vackert, grönt ”tak” av trädgrenar. Träd och parker är viktiga i Delhi, både som givare av skugga och som ”klimatarbetare”. Träd förbrukar som bekant koldioxid och drar också till sig en del av luftens skadliga partiklar.
I dagens nummer av Hindustan Times (191012) (en av Indiens största tidningar) förekommer faktiskt flera artiklar om miljöproblemen i huvudstaden och i Indien generellt. En av dem nämner lustigt nog det område vi kör igenom och som har ett utpräglat ”green cover”. Artikelns rubrik är Revamp won´t impact Lutyens´trees; Puri, eftersom träden i den här delen av staden först planterades av New Delhis store arkitekt - Sir Edwin Lutyens (1869-1944). Det "...gröna täcket kommer att utökas 10 gånger", säger Indiens minister för stadsutveckling - Hardeep Singh Puri - i artikeln. Anledningen till uttalandet är de ombyggnadsplaner som är på gång för vissa delar av Delhi. ”Inte ett enda 100-årigt träd ska gå till spillo.”
I samma tidning läser vi också att luftkvaliteten det senaste dygnet har rört sig från ”poor” till ”very poor”. Vi påminns om att vi faktiskt befinner oss i världens smutsigaste stad, sett till luftkvaliteten. Ja, sett till en rad andra faktorer med faktiskt.
Just luftkvalitet är något som man faktiskt förnimmer. Den tidiga morgonen är disig, men inte riktigt på det sätt vi är vana vid hemma. Vetskapen om vad det skimrande diset beror på - bättre att kalla det smog - gör det mindre romantiskt. Men annars görs synbara framsteg vad gäller miljöarbetet i Indiens huvudstad. Det är allmänt sett renare, man ser mycket folk som arbetar med renhållning. ”Medvetenheten ökar”, menar Sameer, som också kan berätta om försöken med eldrivna bussar. Också privatbilar med eldrift börjar förekomma, även om det är ytterst marginellt.
Indiens bildade medelklass är väl som överallt annars, intensivt klar över situationen. Men frågan är ju här hur man ändrar strukturer och levnadssätt som berör stora befolkningsgrupper, som många gånger saknar tillräcklig utbildning för att förstå eller incitament att agera annorlunda.
Plogging tycks vara en av de senaste statsunderstödda trenderna i Indien. Ordet är en sammandragning av jogging och ”picking up litter”. Tanken är alltså att du under din joggingtur också ska passa på att plocka lite skräp. Det är väl ett bra exempel på positivt tänkande, eller hur? Effektiviteten återstår väl att analysera, men faktum är att detta bara är ett av många exempel på att man faktiskt jobbar hårt med att komma tillrätta med miljöproblemen i megastaden.
Vi tar adjö av Sameer och efter en stunds vila på vårt hotell tar vi oss till fots bort till områdena kring Kashmir gate och Old Delhis norra delar. Vi väljer medvetet att bege oss ut i några av de mest trånga, intensiva, bullriga och mångfacetterade delarna av denna stad. Det är en självstyrd Indien-chock, för att vi riktigt ska komma i stämning.
När vi efter en stund börjar krokna i hettan och trängseln, där vi stångar oss fram mellan fordon och gående, gatuförsäljare och småföretagare med kontoret på gatan, hundar, kor och apor, samt betydande mängder avfall - så utbrister vi nästan unisont: ”This is India!”.
