Dag två denna resa bjuder på en riklig meny av indiska kontraster. Det handlar exempelvis om kontrasten mellan vackert och fult, modernt och traditionellt, fattigt och rikt samt varmt och kallt klimat. Några av dessa kontraster vänjer man sig vid medan andra är svårare att smälta.
Vi tar flyget norrut mot delstaten Uttarakhand, Indiens senast tillkomna delstat vilken skiljdes från Uttar Pradesh så sent som år 2000. Efter 45 minuter landar vi i delstatens huvudstad Dehradun. Den som tänker att det är onödigt att flyga en så kort sträcka har aldrig avverkat den på vägen. Det har vi, en gång. En gång räcker.
Med bil tar vi oss från flygplatsen till Derhadun, som ligger vackert inbäddat i rikligt grönska på 700 meters höjd i Doon-dalen. Men detta är inte vårt mål, utan färden fortsätter gott och väl en timmes tid, längs serpentinvägar som bjuder på hisnande utsikter. På 2000 meter ligger Mussoorie och intilliggande Landour, två småorter med rötter i 1800-talet och den indo-brittiska eran.
En av de nämnda kontrasterna som vägen upp bjuder rikligt av, är de tvära kasten mellan vackert och fult. Till det vackra hör landskapet, de skogsklädda kullarna, de hisnande branterna och sjoken av dimma som stiger upp längs med bergssidan. Till de fula hör massturismens verkningar i området: den groteska trafiksituationen, den förfärliga nedskräpningen och en vulgärreklam (gigantiska posters utmed hela vägen) som verkar rätt avtändande på oss.
Vi får försöka svälja detta förstås, och när vi nått vårt lilla hotell (eller snarare pensionat eller B&B) är det trots allt skönheten som dominerar. Landour är en oerhört lugn och behaglig del av den bergskam där huvudorten Mussoorie breder ut sig. Det gör den sedan början av 1800-talet ungefär, då britterna började anlägga skolor här och konvalescenthem för sjuka och skadade soldater. Med tiden blev hela trakten med Deradunn nere i dalen och Mussoorie uppe på berget en form av utbildningscentrum. Fortfarande finns här ett otal skolor med hög status och klass, bland andra en mängd ”boardingschools” efter engelskt snitt som fortfarande är populärt bland bättre bemedlade indiern.
Väl mottagna med honungssötat thé, börjar vi slå oss till ro på denna plats. Ytterligare en kontrast tar tag i oss ordentligt. Vi lämnade ett Delhi i 32 graders värme, och har nu 17-18 grader på dagen. Mot kvällen faller temperaturen till 10-12 och vi skruvar oroligt på oss inför den stundande natten och håller desperat fast vid våra varma thékoppar. Ett behändigt värmeelement installeras dock snabbt på begäran och vi somnar hur gott som helst.
Vi tar flyget norrut mot delstaten Uttarakhand, Indiens senast tillkomna delstat vilken skiljdes från Uttar Pradesh så sent som år 2000. Efter 45 minuter landar vi i delstatens huvudstad Dehradun. Den som tänker att det är onödigt att flyga en så kort sträcka har aldrig avverkat den på vägen. Det har vi, en gång. En gång räcker.
Med bil tar vi oss från flygplatsen till Derhadun, som ligger vackert inbäddat i rikligt grönska på 700 meters höjd i Doon-dalen. Men detta är inte vårt mål, utan färden fortsätter gott och väl en timmes tid, längs serpentinvägar som bjuder på hisnande utsikter. På 2000 meter ligger Mussoorie och intilliggande Landour, två småorter med rötter i 1800-talet och den indo-brittiska eran.
En av de nämnda kontrasterna som vägen upp bjuder rikligt av, är de tvära kasten mellan vackert och fult. Till det vackra hör landskapet, de skogsklädda kullarna, de hisnande branterna och sjoken av dimma som stiger upp längs med bergssidan. Till de fula hör massturismens verkningar i området: den groteska trafiksituationen, den förfärliga nedskräpningen och en vulgärreklam (gigantiska posters utmed hela vägen) som verkar rätt avtändande på oss.
Vi får försöka svälja detta förstås, och när vi nått vårt lilla hotell (eller snarare pensionat eller B&B) är det trots allt skönheten som dominerar. Landour är en oerhört lugn och behaglig del av den bergskam där huvudorten Mussoorie breder ut sig. Det gör den sedan början av 1800-talet ungefär, då britterna började anlägga skolor här och konvalescenthem för sjuka och skadade soldater. Med tiden blev hela trakten med Deradunn nere i dalen och Mussoorie uppe på berget en form av utbildningscentrum. Fortfarande finns här ett otal skolor med hög status och klass, bland andra en mängd ”boardingschools” efter engelskt snitt som fortfarande är populärt bland bättre bemedlade indiern.
Väl mottagna med honungssötat thé, börjar vi slå oss till ro på denna plats. Ytterligare en kontrast tar tag i oss ordentligt. Vi lämnade ett Delhi i 32 graders värme, och har nu 17-18 grader på dagen. Mot kvällen faller temperaturen till 10-12 och vi skruvar oroligt på oss inför den stundande natten och håller desperat fast vid våra varma thékoppar. Ett behändigt värmeelement installeras dock snabbt på begäran och vi somnar hur gott som helst.