I Landour upplever man flera saker som annars är bristvaror i Indien: gröna omgivningar och stillhet till exempel. Våra trevliga grannar på hotellet kommer från Bombay, ett ungt indiskt par i karriären. De beskriver hur svårt det är att finna just detta där de bor. Många gånger flyger de helt enkelt utomlands, ofta till Europa. Indien är trångt och stimmigt nästan överallt.
Men inte här i Landour. Skälet är att det råder stränga regler för hur mark ägs och exploateras just här. Området tillhörde från början brittiska armén. Kontrollen övergick 1947 till indiska armén, vilket gör det till en så kallad cantonment. Armén fortsätter att ställa krav på att fastigheterna inte får styckas och säljas till vem som helst. Det gör att det finns ett mycket begränsat antal fastigheter, enligt uppgift bara ca 25 stycken. De flesta befintliga hus är gamla. Turisterna som flockas i Mussoorie tar sig inte hit. Här händer för lite. Det råder också förbud att servera alkohol i hela området, vilket nog är rätt viktigt för en del indiska storstadsturister som lagt sig till med västerländska vanor.
Vägen runt Landours tre kullar är smal och därför enkelriktad. Trafiken är gles och består mestadels av tvåhjulingar. Här går att strosa lugnt på egen hand utan risk för att bli påkörd. På vår promenad får vi sällskap av hundar av allehanda slag. Såna som man ser i alla städer i Indien och som man inte vet om de är vilda eller tillhör någon. De är alla mycket snälla och ofta kelsjuka. Apor träffar vi också. De förefaller inte lika snälla, utan rätt nervösa och ser ut att hela tiden spana efter om man bär på något intressant, som de kan sno och äta upp. Aporna här är av två slag, dels den vanliga Rhesusmakaken, som finns i stort antal överallt i Indien, dels den lite större Languren, med grå päls, långa svansar och svarta ansikten.
Lunch intar vi på Rokeby manor. Det är ännu ett hus från 1800-talet som byggts om till ett bättre hotell med restaurang. Det ägdes under en lång period av en av traktens och historiens mest intressanta personer: Pahari Wilson. Denna äventyrare och entreprenör, med det egentliga förnamnet Frederick, kom som 17-åring till Indien för att bli soldat. Efter några år befinner han sig på flykt undan myndigheterna, lite oklart varför. På plats i Mussoorie lär han känna landskapet, gifter sig med en inhemsk kvinna och slår sig på allehanda lukrativa företag.
Av oklara skäl tas han till nåder av myndigheterna och påbörjar en fantastisk karriär som timmerleverantör och storviltsjägare, eller snarare som guide för dem som vill jaga och inte känner trakten. Med en stor förmögenhet på fickan köper han mark och hus på flera platser i området. Rokeby manor lär han ha gett som present till sin hustru. Hon ska ha vägrat att flytta in på grund av att läget var lite avsides - det som gör att vi gillar det idag!
Wilson var den som införde en modern ekonomi i området kring Mussoorie. Bland annat införde han en egen lokal valuta, som kunde bytas mot riktiga pengar när tillgången på sådana blev mer frekvent. Han införde också odling av bland annat äpplen, vilket än idag är en viktig gröda för regionen. Lokalbefolkningen verkar ha uppskattat honom, och gav honom namnet ”pahari” - mannen från bergen.
Denna äventyrare är för övrigt förebilden för huvudpersonen i Kiplings novell Mannen som ville bli kung. Novellen blev till en film av John Huston 1975 med Sean Connery och Michael Caine i huvudrollerna. En klart sevärd film!
Pahari Wilson och hans hustru ligger begravda på den lilla kyrkogården i Landour. Den ligger än mer avsides får man säga, på den terrasserade sluttningen ovanför vägen som slingrar längs bergssidan. Grinden är låst när vi kommer fram, vi får inte se hans grav. Men det är uppenbart att kyrkogården används, eller åtminstone har använts långt fram i tiden. Flera gravstenar är i fint skick och bär en fullt läslig text. Platsen är ödslig, återigen konstigt nog, och suggestiv. Ljuden från cikadorna, den fuktiga, svala luften, åsynen av de av grönska täckta gravstenarna inne bland träden - allt bidrar till en bra, men svårbestämd känsla. Till saken hör att vi just varnats för att gå denna väg efter mörkers inbrott, leoparder kan dyka upp!
Ett annat landmärke vi passerar på vår promenad är Landour language school, där man sedan slutet av 1800-talet, undervisar utlänningar i hindi, urdu och i sanskrit. Här samlas studenter från hela världen som av en mängd olika anledningar vill lära sig något av de större indiska språken.
När vi tar oss ner för den branta stigen till vårt lilla pensionatet, är vi trötta men nöjda. Också pensionatets byggnad har en intressant historia. Det byggdes som hem för missionärer i början av 1900-talet. Men nu är vi mätta på historia. Nu vill vi dricka thé, bläddra i dagens nummer av Hindustan Times och titta på bergen.
Men inte här i Landour. Skälet är att det råder stränga regler för hur mark ägs och exploateras just här. Området tillhörde från början brittiska armén. Kontrollen övergick 1947 till indiska armén, vilket gör det till en så kallad cantonment. Armén fortsätter att ställa krav på att fastigheterna inte får styckas och säljas till vem som helst. Det gör att det finns ett mycket begränsat antal fastigheter, enligt uppgift bara ca 25 stycken. De flesta befintliga hus är gamla. Turisterna som flockas i Mussoorie tar sig inte hit. Här händer för lite. Det råder också förbud att servera alkohol i hela området, vilket nog är rätt viktigt för en del indiska storstadsturister som lagt sig till med västerländska vanor.
Vägen runt Landours tre kullar är smal och därför enkelriktad. Trafiken är gles och består mestadels av tvåhjulingar. Här går att strosa lugnt på egen hand utan risk för att bli påkörd. På vår promenad får vi sällskap av hundar av allehanda slag. Såna som man ser i alla städer i Indien och som man inte vet om de är vilda eller tillhör någon. De är alla mycket snälla och ofta kelsjuka. Apor träffar vi också. De förefaller inte lika snälla, utan rätt nervösa och ser ut att hela tiden spana efter om man bär på något intressant, som de kan sno och äta upp. Aporna här är av två slag, dels den vanliga Rhesusmakaken, som finns i stort antal överallt i Indien, dels den lite större Languren, med grå päls, långa svansar och svarta ansikten.
Lunch intar vi på Rokeby manor. Det är ännu ett hus från 1800-talet som byggts om till ett bättre hotell med restaurang. Det ägdes under en lång period av en av traktens och historiens mest intressanta personer: Pahari Wilson. Denna äventyrare och entreprenör, med det egentliga förnamnet Frederick, kom som 17-åring till Indien för att bli soldat. Efter några år befinner han sig på flykt undan myndigheterna, lite oklart varför. På plats i Mussoorie lär han känna landskapet, gifter sig med en inhemsk kvinna och slår sig på allehanda lukrativa företag.
Av oklara skäl tas han till nåder av myndigheterna och påbörjar en fantastisk karriär som timmerleverantör och storviltsjägare, eller snarare som guide för dem som vill jaga och inte känner trakten. Med en stor förmögenhet på fickan köper han mark och hus på flera platser i området. Rokeby manor lär han ha gett som present till sin hustru. Hon ska ha vägrat att flytta in på grund av att läget var lite avsides - det som gör att vi gillar det idag!
Wilson var den som införde en modern ekonomi i området kring Mussoorie. Bland annat införde han en egen lokal valuta, som kunde bytas mot riktiga pengar när tillgången på sådana blev mer frekvent. Han införde också odling av bland annat äpplen, vilket än idag är en viktig gröda för regionen. Lokalbefolkningen verkar ha uppskattat honom, och gav honom namnet ”pahari” - mannen från bergen.
Denna äventyrare är för övrigt förebilden för huvudpersonen i Kiplings novell Mannen som ville bli kung. Novellen blev till en film av John Huston 1975 med Sean Connery och Michael Caine i huvudrollerna. En klart sevärd film!
Pahari Wilson och hans hustru ligger begravda på den lilla kyrkogården i Landour. Den ligger än mer avsides får man säga, på den terrasserade sluttningen ovanför vägen som slingrar längs bergssidan. Grinden är låst när vi kommer fram, vi får inte se hans grav. Men det är uppenbart att kyrkogården används, eller åtminstone har använts långt fram i tiden. Flera gravstenar är i fint skick och bär en fullt läslig text. Platsen är ödslig, återigen konstigt nog, och suggestiv. Ljuden från cikadorna, den fuktiga, svala luften, åsynen av de av grönska täckta gravstenarna inne bland träden - allt bidrar till en bra, men svårbestämd känsla. Till saken hör att vi just varnats för att gå denna väg efter mörkers inbrott, leoparder kan dyka upp!
Ett annat landmärke vi passerar på vår promenad är Landour language school, där man sedan slutet av 1800-talet, undervisar utlänningar i hindi, urdu och i sanskrit. Här samlas studenter från hela världen som av en mängd olika anledningar vill lära sig något av de större indiska språken.
När vi tar oss ner för den branta stigen till vårt lilla pensionatet, är vi trötta men nöjda. Också pensionatets byggnad har en intressant historia. Det byggdes som hem för missionärer i början av 1900-talet. Men nu är vi mätta på historia. Nu vill vi dricka thé, bläddra i dagens nummer av Hindustan Times och titta på bergen.
