La Villa Bethany, där vi bor under våra dagar i Mussoorie, har en tydlig hållbarhetsprofil och har vunnit många utmärkelser för detta. Man samlar regnvatten och lever delvis på solenergi. Den sociala hållbarhetstanken gestaltas väl under middagarna kvällstid, då människor kommer samman och underbara samtal och möten uppstår. Regeln är att alla gäster äter tillsammans vid långbord kl 7.30. ”Rekordet är 11 olika nationaliteter en och samma kväll”, berättar vår värdinna och husets ägare Sunita. 7.30 pm gäller alltså, fast vi - svenskarna - kommer alltid först. Vad kan detta bero på?
Människorna som bebor det trevliga pensionatet utgör en spännande samling. Den största gruppen består av studerande vid Landour language school, en skola som funnits här sen slutet av 1800-talet. Vi har franskättade Camille, som bor här i hela fyra månader för att studera hindi. Hon sysslar annars med internationella utvärderingar och valövervakning och har nyligen tagit sin doktorsexamen. Bland övriga språkstuderande finner vi unga Diane, från Schweiz. Hon vill jobba som översättare av indisk poesi och romaner, men ska först göra klart sin universitetsexaman. Sen har vi senaste nykomlingen, en trevlig ung engelsman som jobbar på UD i London och framgent ska jobba med att studera Pakistan och dess politik. Urdu är därmed det språk han studerar.
Bland indierna på pensionatet finner vi ett urtrevligt par med vuxen dotter, från Bangalore. De är oerhört beresta, mannen jobbar mestadels utomlands inom en internationell skokoncern. De är lika trötta på indisk trängsel som vilken västerlänning som helst (som vi!). Den unga dottern jobbar på Google och räknar så småningom med en internationell karriär. Dessutom har vi det unga paret från Bombay, som också pustar ut i bergen och egentligen inte vill tillbaka till sin megastad. När de semestrar åker de oftast till Europa, berättar de. De verkar ha varit överallt! Till jul räknar de med London, men vi försöker kontra med någon av de tyska städerna - där juldekorationerna ofta är extra fina ju.
En kväll festar vi på indisk whisky och vin från Sula. Vi har jättekul, men när indierna fått lite innanför västen och sätter riktig fart med sin indo-engelska, får åtminstone undertecknad anstränga sig rätt hårt - och ta det lugnt med whiskyn - för att följa med i snacket. Vi missar middagstimmen, och skäms lite när vi sätter oss till bords. Fast vi är så engagerade i att reda ut de indiska äktenskapssederna och miljöproblemen, att fadäsen inte klandras särskilt hårt…
Vår trevliga värdinna underhåller dagligen med historiska och andra anekdotiska uppgifter om Indien, förutom att hon hjälper till med utflykter och föreslår trevliga promenadvägar. Hennes familj och personalstab finns hela tiden runt omkring oss. Hennes mor förrättar morgon och kväll traditionell hinduisk puja - vi hör hennes sång och ljudet från bjällrorna. Hennes dotter leker med städerskans lille son så det står härliga till. Till fastigheten hör också fem hundar, som emellanåt låter som tio. De vaktar mot apor och andra intränglingar, föreslår vi. Nej, de är mer rädda för aporna än tvärtom, hävdar Sunita. Som också berättar om de enstaka men dock förekommande besöken av leoparder i trakten. De livnär sig sannolikt helt på hundar!
Idag på eftermiddagen hoppade aporna ner på husets tak. Fram plockades luftgeväret! Man får hoppas att en träff bara stinger till, tillräckligt för att de ska bli rädda och försvinna bort. De gulliga aporna är både smarta och fräcka. De knycker allt de kan, som de tror är ätbart. De kan angripa människor som ser lite veka ut, enligt uppgift, för att ta deras grejer. Man vill inte ha dem nära, helt enkelt. För djurens egen skull måste rimligt avstånd hållas…
Människorna som bebor det trevliga pensionatet utgör en spännande samling. Den största gruppen består av studerande vid Landour language school, en skola som funnits här sen slutet av 1800-talet. Vi har franskättade Camille, som bor här i hela fyra månader för att studera hindi. Hon sysslar annars med internationella utvärderingar och valövervakning och har nyligen tagit sin doktorsexamen. Bland övriga språkstuderande finner vi unga Diane, från Schweiz. Hon vill jobba som översättare av indisk poesi och romaner, men ska först göra klart sin universitetsexaman. Sen har vi senaste nykomlingen, en trevlig ung engelsman som jobbar på UD i London och framgent ska jobba med att studera Pakistan och dess politik. Urdu är därmed det språk han studerar.
Bland indierna på pensionatet finner vi ett urtrevligt par med vuxen dotter, från Bangalore. De är oerhört beresta, mannen jobbar mestadels utomlands inom en internationell skokoncern. De är lika trötta på indisk trängsel som vilken västerlänning som helst (som vi!). Den unga dottern jobbar på Google och räknar så småningom med en internationell karriär. Dessutom har vi det unga paret från Bombay, som också pustar ut i bergen och egentligen inte vill tillbaka till sin megastad. När de semestrar åker de oftast till Europa, berättar de. De verkar ha varit överallt! Till jul räknar de med London, men vi försöker kontra med någon av de tyska städerna - där juldekorationerna ofta är extra fina ju.
En kväll festar vi på indisk whisky och vin från Sula. Vi har jättekul, men när indierna fått lite innanför västen och sätter riktig fart med sin indo-engelska, får åtminstone undertecknad anstränga sig rätt hårt - och ta det lugnt med whiskyn - för att följa med i snacket. Vi missar middagstimmen, och skäms lite när vi sätter oss till bords. Fast vi är så engagerade i att reda ut de indiska äktenskapssederna och miljöproblemen, att fadäsen inte klandras särskilt hårt…
Vår trevliga värdinna underhåller dagligen med historiska och andra anekdotiska uppgifter om Indien, förutom att hon hjälper till med utflykter och föreslår trevliga promenadvägar. Hennes familj och personalstab finns hela tiden runt omkring oss. Hennes mor förrättar morgon och kväll traditionell hinduisk puja - vi hör hennes sång och ljudet från bjällrorna. Hennes dotter leker med städerskans lille son så det står härliga till. Till fastigheten hör också fem hundar, som emellanåt låter som tio. De vaktar mot apor och andra intränglingar, föreslår vi. Nej, de är mer rädda för aporna än tvärtom, hävdar Sunita. Som också berättar om de enstaka men dock förekommande besöken av leoparder i trakten. De livnär sig sannolikt helt på hundar!
Idag på eftermiddagen hoppade aporna ner på husets tak. Fram plockades luftgeväret! Man får hoppas att en träff bara stinger till, tillräckligt för att de ska bli rädda och försvinna bort. De gulliga aporna är både smarta och fräcka. De knycker allt de kan, som de tror är ätbart. De kan angripa människor som ser lite veka ut, enligt uppgift, för att ta deras grejer. Man vill inte ha dem nära, helt enkelt. För djurens egen skull måste rimligt avstånd hållas…
