Lunchen intogs idag på Hotel Savoy i Mussoorie. Det blev en club sandwich och indisk öl av märket Kingfisher (för övrigt kan noteras att det inte konsumeras mycket alkohol alls när man är i Indien). Savoy är förstås ett ståtligt ställe, inte överrenoverat utan med gamla dagars stil och charm bevarad. Vissa tycker det är fint, medan andra förmodligen tycker att det känns daterat. Träpanel, bonade golv, stora fåtöljer i grupp i baren och i andra fria ytor. Långa, tomma korridorer där väggarna pryds av svartvita foton från anno dazumal. Känslan är klart kolonial. Jag var ensam i matsalen, som säkert kunde härbärgera 200 personer. Det var jag och en 7-8 personer ur personalen. Hotellet är från 1900-talets början, men har alltså nyligen renoverats och ingår nu i lyxhotellkedjan ITC.
Det är och har alltid varit kul att studera det engelska i Indien, dess synliga och osynliga spår. Diskussionen är väl evig, var det bra eller var det inte bra att de var här? De var här, helt enkelt. Inget att göra nånting åt. Indiens problem av idag bör knappast skyllas på historiska oförätter, men - och detta är viktigt - historiska oförätter bör inte heller glömmas bort. Shashi Tharoor, indisk parlamentsledamot och författare gör i sin uppmärksammade bok Inglorious empire - What the british did to India (Penguin books, 2016) rättframt och skoningslöst upp med den historiska epok som dominerades av britterna.
Det hela började med en debattävling i Oxford. Tharoor var kritikern av den engelska kolonialismen, andra försvarade den, eller försökte se den i ett mer positivt ljus. Tharoor vann debatten och upptäckte i dess kölvatten att många människor - inte minst unga britter - inte hade en aning om vad som egentligen hände i Indien under engelsmännen, den tvåhundraåriga period som inleddes 1757 genom slaget vid Plassey och slutade med Indiens självständighet 1947.
Vi förhör oss hos den unge engelsmannen på vårt pensionat, en högutbildad och intelligent man. Han berättar att kolonialväldet inte ingår i den ordinarie undervisningen i historia i engelsk skola. För att närma sig den behöver man läsa specialkurser. Dagens engelsmän, och de flesta andra, är därmed ganska enkla offer för de suggestioner och romantiska, okritiska bilder av kolonialtiden som målas upp i populära TV-serier som Indian summers, eller klassiska romaner som En färd till Indien (Forrester) eller Kim (Kipling).
Tharoor går systematiskt igenom alla argument som apologeter har anfört genom tiderna. Han bryter ner de flesta. De tyngsta momenten i hans kritiska granskning handlar om ekonomisk utplundring, nedmontering av fungerande industrier och handelsvägar (huvudexemplen är tygindustri, skeppsbyggnad och stålindustri), rasistiska attityder, en politik av att söndra och härska, samt skapandet av en byråkrati utan egentlig och fungerande kontakt med de folk den är ämnad att styra.
Mussoorie återkommer flera gånger som ett exempel vid beskrivningen av den perversa situation som rådde under stora delar denna epok. Ett exempel är den apartheid-liknande uppdelningen i ”svarta” och ”vita” delar av staden. Således finns i många indiska städer områden som benämns "civil lines", som var enklaver för de civila tjänstemännen, och "cantonements", som var motsvarande område för militären, det sistnämnda ett system som den indiska armén tog över och alltså finns kvar.
Tharoor uppehåller sig en del vid den så kallade ”fiskeflottan”, som är benämningen för de ensamstående kvinnor som kom till Indien för att söka sig ett gott parti, bland de många ensamma män som befolkade den indiska administrationen. Dessa kvinnor var i sin utsatthet och sin beroendeställning, många gånger särskilt hätska i sina fördomar och sin rasism beträffande indierna. Mussoorie - The Queen of hill stations - och andra motsvarande platser, utgjorde intressanta ”jaktmarker” för dessa kvinnor.
Andra upprörande moment som Tharoor tar upp rör engelsmännens medvetna exploateringar av de etniska och religiösa skillnader som fanns i den indiska befolkningen. En splittring av motståndaren gjorde honom förstås svagare och lättare att dominera. Engelsmännen införde representationskvoter för de politiska församlingar som skapades för att möta krav på medbestämmande och inflytande. De uppmuntrade minoriteter att ta för sig, med syftet att försvaga den framväxande hindunationalismen och Kongresspartiet, deras farligaste kritiker. Den viktigaste minoriteten var muslimerna, som systematiskt gynnades av britterna de sista decennierna innan självständigheten. De spänningar som på sätt och vis odlades fram fick sin förfärande förlösning i det blodbad som bröt ut i samband med befrielsen 1947. Britternas "söndra och härska-strategi", var så framgångsrik att det till sist blev omöjlighet att hålla ihop landet.
Det är en grym berättelse Tharoor återger, utan tvekan. Han är dock inte ute efter någon kompensation, och försöker inte heller skylla Indiens nutida problem på någon annan. Han skulle dock önska någon form av brittiskt erkännande, ett försök till försoning. Han nämner labourledaren Jeremy Corbyns förslag att göra kolonialismen till obligatoriskt inslag i engelsk skolundervisning, som exempel på en sådan åtgärd.
Dessa dagar aktualiseras den gamla splittringen mellan hinduer och muslimer genom en domstolsprocess beträffande Ayodhya, den gamla tempelstaden där man stridit om rättigheterna till platsen i decennier. Indiens historia är i högsta grad levande. Och, den koloniala romantiken känns efter läsningen av Tharoor, en smula solkig.
Det hela började med en debattävling i Oxford. Tharoor var kritikern av den engelska kolonialismen, andra försvarade den, eller försökte se den i ett mer positivt ljus. Tharoor vann debatten och upptäckte i dess kölvatten att många människor - inte minst unga britter - inte hade en aning om vad som egentligen hände i Indien under engelsmännen, den tvåhundraåriga period som inleddes 1757 genom slaget vid Plassey och slutade med Indiens självständighet 1947.
Vi förhör oss hos den unge engelsmannen på vårt pensionat, en högutbildad och intelligent man. Han berättar att kolonialväldet inte ingår i den ordinarie undervisningen i historia i engelsk skola. För att närma sig den behöver man läsa specialkurser. Dagens engelsmän, och de flesta andra, är därmed ganska enkla offer för de suggestioner och romantiska, okritiska bilder av kolonialtiden som målas upp i populära TV-serier som Indian summers, eller klassiska romaner som En färd till Indien (Forrester) eller Kim (Kipling).
Tharoor går systematiskt igenom alla argument som apologeter har anfört genom tiderna. Han bryter ner de flesta. De tyngsta momenten i hans kritiska granskning handlar om ekonomisk utplundring, nedmontering av fungerande industrier och handelsvägar (huvudexemplen är tygindustri, skeppsbyggnad och stålindustri), rasistiska attityder, en politik av att söndra och härska, samt skapandet av en byråkrati utan egentlig och fungerande kontakt med de folk den är ämnad att styra.
Mussoorie återkommer flera gånger som ett exempel vid beskrivningen av den perversa situation som rådde under stora delar denna epok. Ett exempel är den apartheid-liknande uppdelningen i ”svarta” och ”vita” delar av staden. Således finns i många indiska städer områden som benämns "civil lines", som var enklaver för de civila tjänstemännen, och "cantonements", som var motsvarande område för militären, det sistnämnda ett system som den indiska armén tog över och alltså finns kvar.
Tharoor uppehåller sig en del vid den så kallade ”fiskeflottan”, som är benämningen för de ensamstående kvinnor som kom till Indien för att söka sig ett gott parti, bland de många ensamma män som befolkade den indiska administrationen. Dessa kvinnor var i sin utsatthet och sin beroendeställning, många gånger särskilt hätska i sina fördomar och sin rasism beträffande indierna. Mussoorie - The Queen of hill stations - och andra motsvarande platser, utgjorde intressanta ”jaktmarker” för dessa kvinnor.
Andra upprörande moment som Tharoor tar upp rör engelsmännens medvetna exploateringar av de etniska och religiösa skillnader som fanns i den indiska befolkningen. En splittring av motståndaren gjorde honom förstås svagare och lättare att dominera. Engelsmännen införde representationskvoter för de politiska församlingar som skapades för att möta krav på medbestämmande och inflytande. De uppmuntrade minoriteter att ta för sig, med syftet att försvaga den framväxande hindunationalismen och Kongresspartiet, deras farligaste kritiker. Den viktigaste minoriteten var muslimerna, som systematiskt gynnades av britterna de sista decennierna innan självständigheten. De spänningar som på sätt och vis odlades fram fick sin förfärande förlösning i det blodbad som bröt ut i samband med befrielsen 1947. Britternas "söndra och härska-strategi", var så framgångsrik att det till sist blev omöjlighet att hålla ihop landet.
Det är en grym berättelse Tharoor återger, utan tvekan. Han är dock inte ute efter någon kompensation, och försöker inte heller skylla Indiens nutida problem på någon annan. Han skulle dock önska någon form av brittiskt erkännande, ett försök till försoning. Han nämner labourledaren Jeremy Corbyns förslag att göra kolonialismen till obligatoriskt inslag i engelsk skolundervisning, som exempel på en sådan åtgärd.
Dessa dagar aktualiseras den gamla splittringen mellan hinduer och muslimer genom en domstolsprocess beträffande Ayodhya, den gamla tempelstaden där man stridit om rättigheterna till platsen i decennier. Indiens historia är i högsta grad levande. Och, den koloniala romantiken känns efter läsningen av Tharoor, en smula solkig.
