Våra sista gemensamma dagar på subkontinenten firar indierna Diwali. Det är en urgammal ljusfest till guden Ramas ära. En huvudort för firandet är staden Ayodhya, fokus för komplicerade konflikter mellan Indiens muslimer och hinduer. Vi befinner oss dock i Delhi, på vårt favorithotell, där vi kopplar av och vårdar våra förkylningar - som möjligen förvärras något av luftkvaliteten som de senaste dagarna passerat gränsen för ”mycket hälsovådlig”. Här nere på slätten har vi återigen 32 grader i skuggan, en respektingivande värme som kontrasterar väldigt mot våra veckor i bergen i Uttarakhand.
Diwali innebär bland annat att att man städar, målar om och pyntar sitt hem och hus. Alla håller på och förbereder. Ursprungsberättelsen påminner om guden Ramas hemkomst efter 14 års exil. Man välkomnar honom genom att tända ljus, som i dess mest ursprungliga form är en enkel oljelampa av bränd lera, vilka säljs och konsumeras i mängd över hela Indien. Till detta kommer förstås sånt som speciell mat, givande av gåvor med mera. Vårt hotell är exempelvis fullt av vackra mandala-utsmycknigar i sand och blomblad. Firandet pågår i flera dagar men kulminerar idag.
Det är allra sista dagen i Indien denna gång, för undertecknad. Hustrun fortsätter några veckor till, med arbete i olika former, på olika platser i landet. Men, det dröjer nog inte så länge innan vi är tillbaka tror jag. Det är en märklig sak med detta brokiga land, att man lär sig tycka om det samtidigt som man vänjer sig vid dess avigsidor. Det liknar vanlig relationsutveckling med andra ord. Det är otvetydigt så att man måste ha fördragsamhet med mycket, när man är här. Britternas möte och samlevnad med indisk kultur gav upphov till ett hav av missförstånd, krockar och frustrationer. Ibland var den brittiska reaktionen enbart hård och fördömande. En reaktion som vi kan känna igen hos oss själva. Att mjuka upp den dömande tendensen blir en arbetsuppgift för varje Indien-resenär. ”Varför är det så rörigt? Varför städar de inte? Kan de verkligen inte skapa lite bättra ordning?” En erfaren Indien-turist utbrister inför detta: ”Just surrender!”.
Det svåraste är utan tvekan de många fattiga och eländiga människor som tigger. Många tiggare knackar på bilrutan i korsningarna medan man väntar på grönt ljus exempelvis. Åsynen av dessa människor utmanar vår etik och moral, det är omöjligt att undfly den konfrontationen. Många hårdnar, men det kan också mjuka upp det mest förhärdade hjärta. Här är inte plats att återge de tankar vi tänkt eller de samtal vi fört med människor vi mött - på detta tema. Låt oss bara konstatera att samtalen har ägt rum, och de pågår fortfarande.
Men klarar man dylika påfrestningar så är chanserna mycket goda att man faller för den mångfald, skönhet och charm som präglar landet och människorna. Då kan Indien och indierna bli en långvarig kärlek som man inte kan leva utan.
Det är allra sista dagen i Indien denna gång, för undertecknad. Hustrun fortsätter några veckor till, med arbete i olika former, på olika platser i landet. Men, det dröjer nog inte så länge innan vi är tillbaka tror jag. Det är en märklig sak med detta brokiga land, att man lär sig tycka om det samtidigt som man vänjer sig vid dess avigsidor. Det liknar vanlig relationsutveckling med andra ord. Det är otvetydigt så att man måste ha fördragsamhet med mycket, när man är här. Britternas möte och samlevnad med indisk kultur gav upphov till ett hav av missförstånd, krockar och frustrationer. Ibland var den brittiska reaktionen enbart hård och fördömande. En reaktion som vi kan känna igen hos oss själva. Att mjuka upp den dömande tendensen blir en arbetsuppgift för varje Indien-resenär. ”Varför är det så rörigt? Varför städar de inte? Kan de verkligen inte skapa lite bättra ordning?” En erfaren Indien-turist utbrister inför detta: ”Just surrender!”.
Det svåraste är utan tvekan de många fattiga och eländiga människor som tigger. Många tiggare knackar på bilrutan i korsningarna medan man väntar på grönt ljus exempelvis. Åsynen av dessa människor utmanar vår etik och moral, det är omöjligt att undfly den konfrontationen. Många hårdnar, men det kan också mjuka upp det mest förhärdade hjärta. Här är inte plats att återge de tankar vi tänkt eller de samtal vi fört med människor vi mött - på detta tema. Låt oss bara konstatera att samtalen har ägt rum, och de pågår fortfarande.
Men klarar man dylika påfrestningar så är chanserna mycket goda att man faller för den mångfald, skönhet och charm som präglar landet och människorna. Då kan Indien och indierna bli en långvarig kärlek som man inte kan leva utan.