Isted? Är inte det en gata i Köpenhamn…Istedgade? Jovisst, men inte enbart. Och långt innan gatan på Vesterbro fick sitt namn fanns det en liten by ett stycke utanför staden Schleswig i nuvarande tyska delstaten Schleswig-Holstein, med detta namn.
Så, varför har en oansenlig liten by gett namn åt en lång gata i Köpenhamn? Svaret finner vi förstås i historien. Länge var namnet Isted något som uttalades med stolthet och högtidlighet i Danmark. Det var nämligen i trakterna av nämnda by som det största slaget på dansk jord ägde rum, sommaren 1850.
Området runt byn Isted tillhörde vid mitten av 1800-talet hertigdömet Slesvig, som var epicentrum i de två slesvigska krigen som utkämpades vid den här tiden. Kontexten kring dessa konflikter är en smula komplicerad, för att uttrycka det milt. Men vi kan förstå det som en nationell konflikt, en konflikt om gränser och identiteter. Var ska gränsen mellan danskt och tyskt dras, kort sagt.
Medan Holsten var kompakt tysksinnat var Slesvig delat mellan danskt och tyskt. Danskarna menade att hela hertigdömet borde inlemmas i den danska kungariket och få samma moderna konstitution som nyligen antagits där. Detta kunde de tysksinnade i Schleswig - eller flertalet medlemmar i tyska förbundet - inte acceptera.
Konflikten ledde till två krig vid mitten av 1800-talet. Det första kallas treårskriget och pågick 1848 - 1850. Till de upproriska schleswig-hosteinarna slöt sig Preussen och flera andra tyska stater. Trots detta lyckades danskarna värja sig med viss framgång. Det andra - som slutade med katastrof för Danmark - kallas helt enkelt andra slesvigska kriget eller 1864 års krig. Här ställdes lilla Danmark mot de båda tyska stormakterna Preussen och Österrike.
Slaget vid Isted var en av de avslutande händelserna i treårskriget, men slaget i sig var knappast avgörande. Det var istället stormakternas påtryckningar. Ryssland ville till varje pris återställa lugn och status quo och utövade för detta påtryckningar på Preussen, som därmed drog sig ur konflikten och i nästa steg pressade de upproriska schleswig-holsteinerna att gå med på fred.
Nationellt rusiga danskar ville hellre tro att det var de danska vapnen och framför allt ”den tappre landssoldaten”, som var skälet till ”segern”. Men efter treårskriget återgick allt till grundläget, konflikten olöst.
Det stora slaget vid Isted, och danskarnas seger där, skulle nu markeras ordentligt. För detta anlitades bildhuggaren Vilhelm Bissen som år 1862 uppvisade det så kallade Isted-lejonet, ett enormt lejon sittande på en hög sockel. Man kan anta att lejonet skulle symbolisera Danmark. Placeringen blev den gamla kyrkogården i Flensburg. Många tysksinnade var upprörda, och tyckte det var en omotiverad provokation.
HC Andersen var på plats vid avtäckningen. Han var orolig, och slets mellan sina lojaliteter. Den store författaren hade många goda och inflytelserika vänner i Tyskland. Han hade allvarliga betänkligheter kring hybris och nemesis. Han fick rätt, bara två år senare var hela Schleswig en del av Tyskland.
Efter det förlorade kriget 1864 togs lejonet till Berlin som krigsbyte. Men efter andra världskriget fick det komma tillbaka till Danmark och placerades nu invid Tøjhusmuseet i Köpenhamn. För bara ett fåtal år sedan återbördades det dock till ursprungsplatsen - Alter Friedhof i Flensburg - nu som en viktig symbol för försoning mellan danskar och tyskar.
På sätt och vis kan lejonets kringflackade liv sägas skildra en del av dramatiken mellan tyskar och danskar under 1800- och 1900-talen. Till den historien hör ytterligare händelser och smärtsamma faser, som återföringen av Nordschleswig och Danmark 1920 samt givetvis den tyska ockupationen under andra världskriget.
Idag är Alter Friedhof en stillsam och vacker plats. När förskolebarnen passerar det ståtliga lejonet hälsar det glatt: ”Hallo Löwe!”. Kyrkogårdsarbetarna gör sin vanliga runda. Vi strosar långsamt längs grusgångarna och de enda ljud vi hör är knastret från vara egna steg.
Omkring lejonet finns soldatgravar från 1800-talet. Även svenskar ligger begravda här, trots att svenska trupper aldrig blev indragna i striderna. Det var nära ögat dock, 4 000 svenska soldater stod beredda på Fyn att gå i krig på Danmarks sida ifall tyskarna skulle attackera de danska huvudöarna. Det gjorde de aldrig, och istället fick några svenska förband göra tjänst som fredsbevakare under den vapenvila som rådde 1849-1850. Under tiden svenskarna var här avled några av dem i sjukdomar.
Frid och försoning mellan folken gestaltas fint vid dagens Alter Friedhof och blir kanske till symboler för andra att inspireras av.
Så, varför har en oansenlig liten by gett namn åt en lång gata i Köpenhamn? Svaret finner vi förstås i historien. Länge var namnet Isted något som uttalades med stolthet och högtidlighet i Danmark. Det var nämligen i trakterna av nämnda by som det största slaget på dansk jord ägde rum, sommaren 1850.
Området runt byn Isted tillhörde vid mitten av 1800-talet hertigdömet Slesvig, som var epicentrum i de två slesvigska krigen som utkämpades vid den här tiden. Kontexten kring dessa konflikter är en smula komplicerad, för att uttrycka det milt. Men vi kan förstå det som en nationell konflikt, en konflikt om gränser och identiteter. Var ska gränsen mellan danskt och tyskt dras, kort sagt.
Medan Holsten var kompakt tysksinnat var Slesvig delat mellan danskt och tyskt. Danskarna menade att hela hertigdömet borde inlemmas i den danska kungariket och få samma moderna konstitution som nyligen antagits där. Detta kunde de tysksinnade i Schleswig - eller flertalet medlemmar i tyska förbundet - inte acceptera.
Konflikten ledde till två krig vid mitten av 1800-talet. Det första kallas treårskriget och pågick 1848 - 1850. Till de upproriska schleswig-hosteinarna slöt sig Preussen och flera andra tyska stater. Trots detta lyckades danskarna värja sig med viss framgång. Det andra - som slutade med katastrof för Danmark - kallas helt enkelt andra slesvigska kriget eller 1864 års krig. Här ställdes lilla Danmark mot de båda tyska stormakterna Preussen och Österrike.
Slaget vid Isted var en av de avslutande händelserna i treårskriget, men slaget i sig var knappast avgörande. Det var istället stormakternas påtryckningar. Ryssland ville till varje pris återställa lugn och status quo och utövade för detta påtryckningar på Preussen, som därmed drog sig ur konflikten och i nästa steg pressade de upproriska schleswig-holsteinerna att gå med på fred.
Nationellt rusiga danskar ville hellre tro att det var de danska vapnen och framför allt ”den tappre landssoldaten”, som var skälet till ”segern”. Men efter treårskriget återgick allt till grundläget, konflikten olöst.
Det stora slaget vid Isted, och danskarnas seger där, skulle nu markeras ordentligt. För detta anlitades bildhuggaren Vilhelm Bissen som år 1862 uppvisade det så kallade Isted-lejonet, ett enormt lejon sittande på en hög sockel. Man kan anta att lejonet skulle symbolisera Danmark. Placeringen blev den gamla kyrkogården i Flensburg. Många tysksinnade var upprörda, och tyckte det var en omotiverad provokation.
HC Andersen var på plats vid avtäckningen. Han var orolig, och slets mellan sina lojaliteter. Den store författaren hade många goda och inflytelserika vänner i Tyskland. Han hade allvarliga betänkligheter kring hybris och nemesis. Han fick rätt, bara två år senare var hela Schleswig en del av Tyskland.
Efter det förlorade kriget 1864 togs lejonet till Berlin som krigsbyte. Men efter andra världskriget fick det komma tillbaka till Danmark och placerades nu invid Tøjhusmuseet i Köpenhamn. För bara ett fåtal år sedan återbördades det dock till ursprungsplatsen - Alter Friedhof i Flensburg - nu som en viktig symbol för försoning mellan danskar och tyskar.
På sätt och vis kan lejonets kringflackade liv sägas skildra en del av dramatiken mellan tyskar och danskar under 1800- och 1900-talen. Till den historien hör ytterligare händelser och smärtsamma faser, som återföringen av Nordschleswig och Danmark 1920 samt givetvis den tyska ockupationen under andra världskriget.
Idag är Alter Friedhof en stillsam och vacker plats. När förskolebarnen passerar det ståtliga lejonet hälsar det glatt: ”Hallo Löwe!”. Kyrkogårdsarbetarna gör sin vanliga runda. Vi strosar långsamt längs grusgångarna och de enda ljud vi hör är knastret från vara egna steg.
Omkring lejonet finns soldatgravar från 1800-talet. Även svenskar ligger begravda här, trots att svenska trupper aldrig blev indragna i striderna. Det var nära ögat dock, 4 000 svenska soldater stod beredda på Fyn att gå i krig på Danmarks sida ifall tyskarna skulle attackera de danska huvudöarna. Det gjorde de aldrig, och istället fick några svenska förband göra tjänst som fredsbevakare under den vapenvila som rådde 1849-1850. Under tiden svenskarna var här avled några av dem i sjukdomar.
Frid och försoning mellan folken gestaltas fint vid dagens Alter Friedhof och blir kanske till symboler för andra att inspireras av.
