Tyke har nu rest ytterligare ett stycke norrut i Indien, till en av Rajasthans berömda städer - Jaipur. Där väntar ännu fler halsbrytande kontraster. Samt dessutom några världsarv.
Efter en långsam morgon lämnar jag hotellet vid middagstid. Dumt, tänker jag på vägen ut, att jag inte gick tidigt, nu får jag uthärda den värsta hettan. Har ju värmen i Mumbai i färskt minne. Fast i Jaipur är det vinter, det vill säga kyligt om morgonen och drygt 25 grader mitt på dagen. Behagligt promenadväder alltså. Men det är långa avstånd, Jaipur är en storstad med tre miljoner invånare, så jag tar metron in mot de centrala stadsdelarna. Jag blir direkt varse Jaipurs starka kontraster. Att röra sig den korta sträckan från den relativt nya metron till gränderna i den historiska stadskärnan kan upplevas som en rörelse i tiden – kanske ett århundrade eller mer.
Efter en långsam morgon lämnar jag hotellet vid middagstid. Dumt, tänker jag på vägen ut, att jag inte gick tidigt, nu får jag uthärda den värsta hettan. Har ju värmen i Mumbai i färskt minne. Fast i Jaipur är det vinter, det vill säga kyligt om morgonen och drygt 25 grader mitt på dagen. Behagligt promenadväder alltså. Men det är långa avstånd, Jaipur är en storstad med tre miljoner invånare, så jag tar metron in mot de centrala stadsdelarna. Jag blir direkt varse Jaipurs starka kontraster. Att röra sig den korta sträckan från den relativt nya metron till gränderna i den historiska stadskärnan kan upplevas som en rörelse i tiden – kanske ett århundrade eller mer.
Jaipurs äldsta delar, The Pink city — som inte alls är särskilt rosa — skiljer sig från andra gamla städer i Indien. Den är planerad som en strängt rätvinklig rutnätsstad, det vill säga det urgamla sättet att planera städer som går tillbaka till antiken och som återupprepats över hela världen i alla tider, här under 1700-talet. Det ger en speciell karaktär med långa utblickar mot bergen i bakgrunden vilken tydligt avviker från mer organiskt framväxta städer med oregelbundna gatusystem — som till exempel i Ahmedabad.
Jag har sällan upplevt så stora skillnader mellan gamla och nya delar av en stad som i Jaipur. Och då menar jag inte stadsplanen, i det avseendet kan skillnaderna vara mer påtagliga i många europeiska städer. Det handlar mer om hur livet levs, eller verkar levas. I Jaipurs gamla stad kan man få en bild av att tiden stannat. Inom ett stort område med trånga gränder saknas många moderna företeelser som är allestädes närvarande i dagens städer; här finns inga närbutiker (typ Seven Eleven eller liknande), inga caféer, hamburgerkedjor eller moderna butiker. Däremot säljs alla tänkbara produkter från hundratals små specialiserade ”hål i väggen” och det finns små verkstäder av olika slag, en del kopplade till bostäder där flera generationer lever tillsammans. Kor, getter och hönor kompletterar gatumiljön. Afjal, en av killarna jag träffar på gatan ett stenkast från sultanens palats, berättar stolt att han äger tre getter. Att han också har en motorcykel verkar vara mindre viktigt. Geten får gärna vila på sadeln.
En get på en motorcykel kan väl få illustrera att bilden naturligtvis inte är alldeles sann. Gammalt och nytt lever parallellt inom ett och samma kvarter lika mycket som i olika delar av staden. Givetvis också mellan olika generationer i samma hushåll. Afjal har ju — förutom get och motorcykel — både smartphone och Instagram. Huruvida de äldre generationerna i hans hem tar del av den senaste tekniska utvecklingen kan jag bara spekulera om.
Kanske speglar de här lokala kontrasterna mellan nytt och gammalt hela dagens Indien — de motsättningar som finns mellan det traditionsbundna och det moderna, mellan högteknologiska städer som Bangalore och landsbygdens ålderdomliga samhällstrukturer. Jag ser på nyheterna hur kvinnor protesterar mot ett domslut som fortsatt utesluter dem från att komma in i ett tempel i södra Indien. Uppenbart väcks starka känslor för och emot. Det är bara ett exempel på hur en ung generation inte accepterar förhärskande normer och attityder.
Innan jag lämnar Jaipur har jag även besökt ett konstmuseum ritat av arkitekten Charles Correa, där av allt att döma Jaipurs kulturelit samlas, och ett köpcentrum i glas, stål och marmor, med Starbucks, KFC och Pizza Hut. Det senare är beläget ett par kilometer söder om The Pink city i en nybyggd stadsdel. Jag vet inte om Afjal och hans kompisar också hänger där. Förmodligen inte varje dag i alla fall. Kanske aldrig. Naturligtvis har jag dessutom trängts med turisterna i de två av Unescos världsarv som staden stoltserar med. Det är redan världsarv nr 4 och 5 som jag kan bocka av på den här resan. Jag för ju listor. Så det är viktigt. Eller kanske inte.
Jag har sällan upplevt så stora skillnader mellan gamla och nya delar av en stad som i Jaipur. Och då menar jag inte stadsplanen, i det avseendet kan skillnaderna vara mer påtagliga i många europeiska städer. Det handlar mer om hur livet levs, eller verkar levas. I Jaipurs gamla stad kan man få en bild av att tiden stannat. Inom ett stort område med trånga gränder saknas många moderna företeelser som är allestädes närvarande i dagens städer; här finns inga närbutiker (typ Seven Eleven eller liknande), inga caféer, hamburgerkedjor eller moderna butiker. Däremot säljs alla tänkbara produkter från hundratals små specialiserade ”hål i väggen” och det finns små verkstäder av olika slag, en del kopplade till bostäder där flera generationer lever tillsammans. Kor, getter och hönor kompletterar gatumiljön. Afjal, en av killarna jag träffar på gatan ett stenkast från sultanens palats, berättar stolt att han äger tre getter. Att han också har en motorcykel verkar vara mindre viktigt. Geten får gärna vila på sadeln.
En get på en motorcykel kan väl få illustrera att bilden naturligtvis inte är alldeles sann. Gammalt och nytt lever parallellt inom ett och samma kvarter lika mycket som i olika delar av staden. Givetvis också mellan olika generationer i samma hushåll. Afjal har ju — förutom get och motorcykel — både smartphone och Instagram. Huruvida de äldre generationerna i hans hem tar del av den senaste tekniska utvecklingen kan jag bara spekulera om.
Kanske speglar de här lokala kontrasterna mellan nytt och gammalt hela dagens Indien — de motsättningar som finns mellan det traditionsbundna och det moderna, mellan högteknologiska städer som Bangalore och landsbygdens ålderdomliga samhällstrukturer. Jag ser på nyheterna hur kvinnor protesterar mot ett domslut som fortsatt utesluter dem från att komma in i ett tempel i södra Indien. Uppenbart väcks starka känslor för och emot. Det är bara ett exempel på hur en ung generation inte accepterar förhärskande normer och attityder.
Innan jag lämnar Jaipur har jag även besökt ett konstmuseum ritat av arkitekten Charles Correa, där av allt att döma Jaipurs kulturelit samlas, och ett köpcentrum i glas, stål och marmor, med Starbucks, KFC och Pizza Hut. Det senare är beläget ett par kilometer söder om The Pink city i en nybyggd stadsdel. Jag vet inte om Afjal och hans kompisar också hänger där. Förmodligen inte varje dag i alla fall. Kanske aldrig. Naturligtvis har jag dessutom trängts med turisterna i de två av Unescos världsarv som staden stoltserar med. Det är redan världsarv nr 4 och 5 som jag kan bocka av på den här resan. Jag för ju listor. Så det är viktigt. Eller kanske inte.
