Vad ska man med reseskildringar eller guideböcker till idag? Allt finns ju snabbt tillgängligt på nätet, kartor, restaurangtips, kulturhistoriska fakta. Vissa skulle nog hävda att den klassiska reseskildringen vid en närmare betraktelse faktiskt är död. Den underbara variant som kombinerar djup bildning med intressanta observationer och matnyttiga fakta. En Emil Zilliacus är en utmärkt representant för genren. Ett tecken på genrens tillbakagång är de våg av böcker som behandlar just reseskildrare och deras verk litteraturhistoriskt. Carina Burman skrev exempelvis härom året om Ellen Rydelius, en av våra mest framgångsrika reseskildrare, vilket vi tidigare tagit upp – här.
Mycket av det som skrivs om resor eller främmande platser i dag är många gånger reklam för reseindustrin, direkt eller indirekt. I många dagstidningar är den pliktskyldiga artikeln om nåt specifikt tema eller nån slumpmässigt utvald plats mest en förevändning för ansamlingen av annonser. I andra fall är texterna direkt sponsrade av olika aktörer inom branschen. Detta är väl inget större problem, så länga alla förstår vad det handlar om. Några få internationella förlag dominerar utgivningen av vår tids egentliga reseguider. De är hårt mallade skapelser som ges ut i serier, så att läsaren vet vad som väntar. Tyngdpunkten ligger på konkreta och praktiska tips, priser m m, lite som konsumentupplysning. Det kan vara matnyttigt men är i regel tämligen tråkigt.
Men det finns förstås annat som påminner om en mer klassisk reselitteratur, som vi nu läser främst av litterära skäl, inte för att det nödvändigtvis handlar om en speciell plats som vi eventuellt tänkt resa till. Detta är knappast något att förvånas över, eftersom resandet i sig inte är något speciellt längre. Alla gör det, hela tiden. De välskrivna alstren om främmande platser närmar sig essäistiken eller vanliga kulturartiklar. Där sätts det litterära i förgrunden snarare än ”det faktiska” - tipsen, guidningen etc.
Bland de många subgenrerna finns en sorts reselitteraturens antites. Det är alla dem som av olika skäl egentligen inte vill resa någonstans, och inte se eller uppleva något särskilt. Den brittiska ”reseskribenten” Jenny Diski är en sådan. Som författare är hon underbart medryckande och spirituell i all sin neurotiska pessimism och skepsis. Hon skriver ofta om främmande platser, där hon egentligen inte vill vara. Istället vill hon vara hemma, med en bra bok och varm kopp thé.
Eftersom reseindustrin är så kapitalstark och människors törst efter att förföras är omättlig, går det förstås att luras lite beträffande Jenny Diskis egentliga ärende. Vill hon få folk att resa eller inte? Förmodligen intresserade hon sig knappast för den typen av frågor. Hon gjorde väl som många andra författare, hon bara skrev.
De svenska titlarna på hennes böcker kapitaliserar verkligen på denna paradox hos henne: Den ofrivillige resenären heter en bok, som egentligen har titeln On being still. Hennes sista och flitigt omtalade bok fick heta Den sista resan på svenska, men heter egentligen In gratitude. Det är allt lite orättvist mot Diski att förvanska titlarna på detta sätt. Men det är förmodligen så att alla titlar med ordet ”resa” i sig är säljande. Och vem vill förneka Jenny Diski eller hennes dödsbo lite inkomster, frid över hennes minne.
Men nu handlar det förstås också en del om att befinna sig på främmande platser. Men helt utan den konventionella reseskildringens tendens till romantisering. Diskis platser är inte överdrivet intressanta i sig. Eller rättare, hon lyckas inte utvinna något särskilt spännande ur dem. Hennes resor och vistelser på främmande ort är snarast något som katalyserar centrala teman i hennes eget liv samt ger upphov till en rad allmängiltiga reflektioner kring grundläggande existentiella villkor. Detta gör hon dessutom med en förträfflig humor och självironi.
Väldigt mycket handlar om hennes djupa önskan om att vara stilla, särskilt förstås i boken med denna titel. När hon reser, vare sig målet är Nya Zeeland, den engelska landsbygden i Somerset eller svenska Lappland, är det egentligen denna drivkraft som verkar i henne. Hon blir glad över att bli sjuk på Nya Zeeland så att hon slipper åka på en utflykt för att titta på sevärdheter. Umgänget med turistbroschyrerna i sängen på hotellrummet gör henne mycket muntrare. När hon installerat sig på gården i Somerset är hennes största bekymmer ägarens oro över att hon inte vill gå ut och promenera eller göra andra vanliga saker som hör en vistelse på landet till.
Till Lappland resor hon på uppdrag av en brittisk tidning, med instruktion om att uppleva och ta reda på så mycket som möjligt. Det vill hon inte egentligen, men hon tycks ändå uppleva nån sorts fascination inför scooterfärder i gnistrande snö och övernattningar i en kåta tillsammans med lokala samer. Vistelsens kulmen är upplevelsen av den storslagna renskiljningen som pågår under ett antal intensiva dagar. Hon observerar och förundras storögt - trots allt. Samernas envisa fasthållande vid sina traditionella seder framkallar både känslor av respekt och av sorg. Hur länge kommer det att vara?
Jenny Diski gick alltså bort i cancer för ett drygt år sedan. Men hennes böcker lever. Och skänker liv, genom ett osedvanligt spirituellt och humoristiskt tilltal. Om de väcker lusten att resa till liv hos läsaren är en mer öppen fråga.
Mycket av det som skrivs om resor eller främmande platser i dag är många gånger reklam för reseindustrin, direkt eller indirekt. I många dagstidningar är den pliktskyldiga artikeln om nåt specifikt tema eller nån slumpmässigt utvald plats mest en förevändning för ansamlingen av annonser. I andra fall är texterna direkt sponsrade av olika aktörer inom branschen. Detta är väl inget större problem, så länga alla förstår vad det handlar om. Några få internationella förlag dominerar utgivningen av vår tids egentliga reseguider. De är hårt mallade skapelser som ges ut i serier, så att läsaren vet vad som väntar. Tyngdpunkten ligger på konkreta och praktiska tips, priser m m, lite som konsumentupplysning. Det kan vara matnyttigt men är i regel tämligen tråkigt.
Men det finns förstås annat som påminner om en mer klassisk reselitteratur, som vi nu läser främst av litterära skäl, inte för att det nödvändigtvis handlar om en speciell plats som vi eventuellt tänkt resa till. Detta är knappast något att förvånas över, eftersom resandet i sig inte är något speciellt längre. Alla gör det, hela tiden. De välskrivna alstren om främmande platser närmar sig essäistiken eller vanliga kulturartiklar. Där sätts det litterära i förgrunden snarare än ”det faktiska” - tipsen, guidningen etc.
Bland de många subgenrerna finns en sorts reselitteraturens antites. Det är alla dem som av olika skäl egentligen inte vill resa någonstans, och inte se eller uppleva något särskilt. Den brittiska ”reseskribenten” Jenny Diski är en sådan. Som författare är hon underbart medryckande och spirituell i all sin neurotiska pessimism och skepsis. Hon skriver ofta om främmande platser, där hon egentligen inte vill vara. Istället vill hon vara hemma, med en bra bok och varm kopp thé.
Eftersom reseindustrin är så kapitalstark och människors törst efter att förföras är omättlig, går det förstås att luras lite beträffande Jenny Diskis egentliga ärende. Vill hon få folk att resa eller inte? Förmodligen intresserade hon sig knappast för den typen av frågor. Hon gjorde väl som många andra författare, hon bara skrev.
De svenska titlarna på hennes böcker kapitaliserar verkligen på denna paradox hos henne: Den ofrivillige resenären heter en bok, som egentligen har titeln On being still. Hennes sista och flitigt omtalade bok fick heta Den sista resan på svenska, men heter egentligen In gratitude. Det är allt lite orättvist mot Diski att förvanska titlarna på detta sätt. Men det är förmodligen så att alla titlar med ordet ”resa” i sig är säljande. Och vem vill förneka Jenny Diski eller hennes dödsbo lite inkomster, frid över hennes minne.
Men nu handlar det förstås också en del om att befinna sig på främmande platser. Men helt utan den konventionella reseskildringens tendens till romantisering. Diskis platser är inte överdrivet intressanta i sig. Eller rättare, hon lyckas inte utvinna något särskilt spännande ur dem. Hennes resor och vistelser på främmande ort är snarast något som katalyserar centrala teman i hennes eget liv samt ger upphov till en rad allmängiltiga reflektioner kring grundläggande existentiella villkor. Detta gör hon dessutom med en förträfflig humor och självironi.
Väldigt mycket handlar om hennes djupa önskan om att vara stilla, särskilt förstås i boken med denna titel. När hon reser, vare sig målet är Nya Zeeland, den engelska landsbygden i Somerset eller svenska Lappland, är det egentligen denna drivkraft som verkar i henne. Hon blir glad över att bli sjuk på Nya Zeeland så att hon slipper åka på en utflykt för att titta på sevärdheter. Umgänget med turistbroschyrerna i sängen på hotellrummet gör henne mycket muntrare. När hon installerat sig på gården i Somerset är hennes största bekymmer ägarens oro över att hon inte vill gå ut och promenera eller göra andra vanliga saker som hör en vistelse på landet till.
Till Lappland resor hon på uppdrag av en brittisk tidning, med instruktion om att uppleva och ta reda på så mycket som möjligt. Det vill hon inte egentligen, men hon tycks ändå uppleva nån sorts fascination inför scooterfärder i gnistrande snö och övernattningar i en kåta tillsammans med lokala samer. Vistelsens kulmen är upplevelsen av den storslagna renskiljningen som pågår under ett antal intensiva dagar. Hon observerar och förundras storögt - trots allt. Samernas envisa fasthållande vid sina traditionella seder framkallar både känslor av respekt och av sorg. Hur länge kommer det att vara?
Jenny Diski gick alltså bort i cancer för ett drygt år sedan. Men hennes böcker lever. Och skänker liv, genom ett osedvanligt spirituellt och humoristiskt tilltal. Om de väcker lusten att resa till liv hos läsaren är en mer öppen fråga.