I östra Berlin, i stadsdelen Friedrichhain ligger en paradgata som berättar en sällsam historia. Den viktigaste sträckan ligger mellan Strausberger Platz och Frankfurter Tor. För den som gillar att promenera är hela sträckan från Alexanderplatz till Frankfurter Tor ett lämpligt projekt. Detta är ”den första socialistiska gatan” i Berlin...
...tillkommen under den nybildade socialistiska folkrepublikens allra första år, med start 1951. Platsen för gatan är området sydost om Alexanderplatz. Detta område var ett av de mest förödda efter slutstriden om Berlin i april 1945. För den östtyska regimen skulle bygget av Karl Marx allé bli ett verkligt skrytbygge, ett första tecken på att Östberlin under kommunistiskt styre höll på att resa sig.
Förutom att anlägga själva gatan, som breddades till 90 meter, anlades längs en lång sträcka av gatan enorma bostadshus. De skulle ha karaktären av ”arbetarpalats”. Arbetet leddes av arkitekten Hermann Henselmann. Arkitektoniska stilelement som knöt an till Schillers klassicism på 1800-talet blandades med 1950-talets socialistiska ideal. Byggnadsstilen skulle vara ”nationalistisk i form men socialistisk i innehåll”. Gatan följde den gamla Grosse Frankfurter strasse och döptes först till Stalinallee, och försågs med en staty av sovjetledaren. Efter ”avstaliniseringen” av östblocket döptes den om till Karl Marx-alle och Stalinstatyn plockades bort (1961).
Anläggningen av Stalinallée blev dock inte den entydiga succé som DDR-regimen önskade. Nästan från början gick allting mycket fel. Under bygget, våren 1953, höjde regimen arbetskvoten för landets arbetare med tio procent (alternativt kan man se det som en tioprocentig lönesänkning). Beslutet ledde föga överraskande till protester. På eftermiddagen den 16 juni 1953 startade bland anläggningsarbetarna på Stalinallé ett spontant demonstrationståg.
Allt eftersom demonstranterna närmade sig centrum anslöt sig allt fler till tåget. Man tågade till ministerrådets lokaler (Görings gamla flygvapenministerium på Leipziger strasse) i centrum och krävde inte bara att man tog tillbaka lönerevisionen, utan också fria val, regimens avgång och - Tysklands återförening. Till nästa morgon utlystes generalstrejk över hela landet.
Men de strejkande och demonstrerande arbetarna i Berlin möttes nästa dag – den 17 juni 1953 – av sovjetiska stridsvagnar och soldater som sköt rakt in i folkmassan. Protesten dränktes i blod. Hundratals dog, tusentals fängslades och DDR-regimens sanna natur och totala beroende av sovjetmakten gjordes i ett slag tydlig för alla som ville se. Det var dessa händelser som fick Bertolt Brecht att dikta om att DDRs ledare borde fundera på att välja sig ett annat folk...
Idag gör den breda boulevarden ett något ödsligt intryck. Stadens centra ligger alla en bra bit härifrån och det är glest mellan butiker och restauranger. Folklivet blir därefter, medan biltrafiken är ganska intensiv.
Känslan som infinner sig när man beskådar de stora husen är blandad. Nog är det ett stycke svenskt miljonprogramstänk vi anar? Skillnaden är dock den att dessa hus är tämligen påkostade, med sina reliefer och mosaiker. Det gäller i alla fall den första omgången hus, i mindre grad de som uppfördes senare under 1960-talet. Blandningen mellan klassicism och modernism saknas också helt i våra egna versioner. Det som skrämmer är förstås skalan och det kollektiva i det projekt som gestaltats här. Vi anar drömmen men finner snabbt att historien har lärt oss - den hårda vägen - hur dylika projekt kan sluta.
Längs gatan finns en rad sevärdheter som är värda att pekas ut. Missa exempelvis inte Haus des Lehrers (lärarnas hus) vid gatans början, alldeles vid Alexanderplatz. Huset, som är kulturminnesmärkt, byggdes 1961-64 och har nyligen moderniserats. Det var tidigare ett pedagogiskt centrum med bibliotek och läsesal. Kino International, också i början av gatan, med sin glasfasad, är ett biopalats från 1961-63. Titta också på Café Moskau som ligger mittemot Kino, med sina vackra fasadmosaiker med socialrealistiskt innehåll. Restaurangen var under DDR-tiden känd för sina ryska och ukrainska specialiteter.
Café Sibylle, på nr 75, har i sin ägo delar av den Stalinstaty som tidigare prydde boulevarden, samt dokument som behandlar gatans historia. Kaféet var tidigare känt för sin ”Schweden-eisbecher” men sägs nu servera utmärkt cappucino. Undertecknad kan intyga att kaféet inte är överbefolkat men serverar en utmärkt glühwein vintertid. Platsen för grundstenen (block E – Sud) är värt ett stopp. Här finns en minnestavla över byggets början 1951.
Framme vid Frankfurter Tor - den arkitektoniska slutpunkten för den monumentala delen av gatan – är det läge för några slutre]lektioner och frågor. Är det över huvud taget möjligt att med fysiska medel bygga ett idealsamhälle? Är det något som våra beslutsfattare och ansvariga planerare ska ägna sig åt? Har vi en gång för alla gjort klart för oss var storskalighet och planmässig rationalitet kan leda oss?
Vill vi fördjupa oss i detta samtal så ]inns det bestämt ett kafé på norra sidan av korsningen Karl Marx allé och Warschauer strasse. Känner vi oss alltför tyngda av denna massiva socialism i form av huskroppar, så tar vi hellre Warschauer strasse i sydvästlig riktning, ner till East side gallery. Där kan vi njuta av konsten på muren och den mänskliga kreativitet och frihetslängtan som till sist befriade denna dystra stad.
Förutom att anlägga själva gatan, som breddades till 90 meter, anlades längs en lång sträcka av gatan enorma bostadshus. De skulle ha karaktären av ”arbetarpalats”. Arbetet leddes av arkitekten Hermann Henselmann. Arkitektoniska stilelement som knöt an till Schillers klassicism på 1800-talet blandades med 1950-talets socialistiska ideal. Byggnadsstilen skulle vara ”nationalistisk i form men socialistisk i innehåll”. Gatan följde den gamla Grosse Frankfurter strasse och döptes först till Stalinallee, och försågs med en staty av sovjetledaren. Efter ”avstaliniseringen” av östblocket döptes den om till Karl Marx-alle och Stalinstatyn plockades bort (1961).
Anläggningen av Stalinallée blev dock inte den entydiga succé som DDR-regimen önskade. Nästan från början gick allting mycket fel. Under bygget, våren 1953, höjde regimen arbetskvoten för landets arbetare med tio procent (alternativt kan man se det som en tioprocentig lönesänkning). Beslutet ledde föga överraskande till protester. På eftermiddagen den 16 juni 1953 startade bland anläggningsarbetarna på Stalinallé ett spontant demonstrationståg.
Allt eftersom demonstranterna närmade sig centrum anslöt sig allt fler till tåget. Man tågade till ministerrådets lokaler (Görings gamla flygvapenministerium på Leipziger strasse) i centrum och krävde inte bara att man tog tillbaka lönerevisionen, utan också fria val, regimens avgång och - Tysklands återförening. Till nästa morgon utlystes generalstrejk över hela landet.
Men de strejkande och demonstrerande arbetarna i Berlin möttes nästa dag – den 17 juni 1953 – av sovjetiska stridsvagnar och soldater som sköt rakt in i folkmassan. Protesten dränktes i blod. Hundratals dog, tusentals fängslades och DDR-regimens sanna natur och totala beroende av sovjetmakten gjordes i ett slag tydlig för alla som ville se. Det var dessa händelser som fick Bertolt Brecht att dikta om att DDRs ledare borde fundera på att välja sig ett annat folk...
Idag gör den breda boulevarden ett något ödsligt intryck. Stadens centra ligger alla en bra bit härifrån och det är glest mellan butiker och restauranger. Folklivet blir därefter, medan biltrafiken är ganska intensiv.
Känslan som infinner sig när man beskådar de stora husen är blandad. Nog är det ett stycke svenskt miljonprogramstänk vi anar? Skillnaden är dock den att dessa hus är tämligen påkostade, med sina reliefer och mosaiker. Det gäller i alla fall den första omgången hus, i mindre grad de som uppfördes senare under 1960-talet. Blandningen mellan klassicism och modernism saknas också helt i våra egna versioner. Det som skrämmer är förstås skalan och det kollektiva i det projekt som gestaltats här. Vi anar drömmen men finner snabbt att historien har lärt oss - den hårda vägen - hur dylika projekt kan sluta.
Längs gatan finns en rad sevärdheter som är värda att pekas ut. Missa exempelvis inte Haus des Lehrers (lärarnas hus) vid gatans början, alldeles vid Alexanderplatz. Huset, som är kulturminnesmärkt, byggdes 1961-64 och har nyligen moderniserats. Det var tidigare ett pedagogiskt centrum med bibliotek och läsesal. Kino International, också i början av gatan, med sin glasfasad, är ett biopalats från 1961-63. Titta också på Café Moskau som ligger mittemot Kino, med sina vackra fasadmosaiker med socialrealistiskt innehåll. Restaurangen var under DDR-tiden känd för sina ryska och ukrainska specialiteter.
Café Sibylle, på nr 75, har i sin ägo delar av den Stalinstaty som tidigare prydde boulevarden, samt dokument som behandlar gatans historia. Kaféet var tidigare känt för sin ”Schweden-eisbecher” men sägs nu servera utmärkt cappucino. Undertecknad kan intyga att kaféet inte är överbefolkat men serverar en utmärkt glühwein vintertid. Platsen för grundstenen (block E – Sud) är värt ett stopp. Här finns en minnestavla över byggets början 1951.
Framme vid Frankfurter Tor - den arkitektoniska slutpunkten för den monumentala delen av gatan – är det läge för några slutre]lektioner och frågor. Är det över huvud taget möjligt att med fysiska medel bygga ett idealsamhälle? Är det något som våra beslutsfattare och ansvariga planerare ska ägna sig åt? Har vi en gång för alla gjort klart för oss var storskalighet och planmässig rationalitet kan leda oss?
Vill vi fördjupa oss i detta samtal så ]inns det bestämt ett kafé på norra sidan av korsningen Karl Marx allé och Warschauer strasse. Känner vi oss alltför tyngda av denna massiva socialism i form av huskroppar, så tar vi hellre Warschauer strasse i sydvästlig riktning, ner till East side gallery. Där kan vi njuta av konsten på muren och den mänskliga kreativitet och frihetslängtan som till sist befriade denna dystra stad.