Ann-Christin Berglund lämnar här en tredje rapport från sin resa till Indien. Tidigare har hon skrivit från Patna och från Varanasi.
Vid det stora Kali-templet i Kolkata är larmet intensivt. Där inne knuffas och trängs människorna för att komma nära gudinnan och offra; och där utanför trängs människor kring de otaliga marknadsstånden som upptar varenda meter av den långa mur som löper runt tempelområdet. Där säljs mängder av svarta Kali-ansikten med den långa röda tungan hängande ut ur munnen. Här trängs också de gula taxibilarna, men också “människodragna” rickshaws av den sort som finns överallt i centrala Kolkata.
Vid det stora Kali-templet i Kolkata är larmet intensivt. Där inne knuffas och trängs människorna för att komma nära gudinnan och offra; och där utanför trängs människor kring de otaliga marknadsstånden som upptar varenda meter av den långa mur som löper runt tempelområdet. Där säljs mängder av svarta Kali-ansikten med den långa röda tungan hängande ut ur munnen. Här trängs också de gula taxibilarna, men också “människodragna” rickshaws av den sort som finns överallt i centrala Kolkata.
Men det är inte bara Kali-ansikten och rickshaw-transporter som går att köpa här. Detta är tyvärr också ett av Kolkatas prostitutionsstråk. Staden har stora problem med trafficking och många organisationer försöker befria de mycket unga flickor som ofta lever som slavar på denna människomarknad.
Här, mitt i detta larm ligger Nirmal Hriday - Det rena hjärtats hem - Moder Theresas hus för de svårt sjuka och döende. Överallt i detta kaotiska stadslandskap vandrar de vit- och blåklädda systrarna. Vid dörren till den gamla byggnaden ser vi flest. The Missionaries of Chairity grundades av Moder Theresa 1950. Förutom de tre klassiska löftena om lydnad, kyskhet och fattigdom, avlägger systrarna ett fjärde: att helhjärtat tjäna de fattigaste av de fattiga. Idag är de flera tusen, fördelade i över hundra länder.
Men det var här i denna stad det började. Hit kom Moder Theresa som mycket ung, bara nitton år. I ett annat hus - the Mother house - i en annan del av Kolkata där systrarna bott sedan 1953, är hon också begravd.
Moder Theresa - i den katolska världen känd som Sankta Theresa av Calcutta - har sedan hon fick Nobelpriset 1979 intresserat mig starkt. Hennes engagemang och självuppoffrande livsstil kan inte annat än inspirera. Det har sagts och skrivits mycket om henne - mest ros men också ris - och hon har sagt många kloka saker som delats med människor på många språk över hela världen.
Att plötsligt stå där utanför Nirmal Hridays dörr känns stort. Men så läser vi på skylten, jag och min indiske vän, att just de här timmarna på eftermiddagen är det stängt! Att vänta i flera timmar - efter all den tid det tog att ta oss hit i den kaotiska Kolkatatrafiken - gör mig minst sagt modfälld. Men min indiske vän ringer envist på dörren, en syster öppnar, och han förklarar resolut för henne att jag kommit hela vägen från Sverige; kan hon inte få komma in?! Jovisst, de ska precis åka därifrån - men jag blir insläppt av denna franska nunna, som berättar att hon kommit till Indien 1984.
Hon berättar om verksamheten och hon visar mig de enkla, men ljusa och luftiga salarna, där sjuka och döende ligger sida vid sida i sina sängar - en sal för män och en för kvinnor. Jag hälsar också hastigt på de andra systrarna innan de alla åker iväg till Mother House.
Glad över att ha haft sådan tur vandrar jag ut igen i hettan, fukten och larmet från Kali-templet. Jag kommer att tänka på ett speciellt Moder Theresa-citat jag kommit ihåg under alla år och som jag nyligen sett på en vägg i Varanasi:
Not all of us can do great things. But we can do small things with great love.
Citat kan vara pretentiösa - men pretention behöver vi faktiskt ibland, mer i vissa miljöer än i andra…
Här, mitt i detta larm ligger Nirmal Hriday - Det rena hjärtats hem - Moder Theresas hus för de svårt sjuka och döende. Överallt i detta kaotiska stadslandskap vandrar de vit- och blåklädda systrarna. Vid dörren till den gamla byggnaden ser vi flest. The Missionaries of Chairity grundades av Moder Theresa 1950. Förutom de tre klassiska löftena om lydnad, kyskhet och fattigdom, avlägger systrarna ett fjärde: att helhjärtat tjäna de fattigaste av de fattiga. Idag är de flera tusen, fördelade i över hundra länder.
Men det var här i denna stad det började. Hit kom Moder Theresa som mycket ung, bara nitton år. I ett annat hus - the Mother house - i en annan del av Kolkata där systrarna bott sedan 1953, är hon också begravd.
Moder Theresa - i den katolska världen känd som Sankta Theresa av Calcutta - har sedan hon fick Nobelpriset 1979 intresserat mig starkt. Hennes engagemang och självuppoffrande livsstil kan inte annat än inspirera. Det har sagts och skrivits mycket om henne - mest ros men också ris - och hon har sagt många kloka saker som delats med människor på många språk över hela världen.
Att plötsligt stå där utanför Nirmal Hridays dörr känns stort. Men så läser vi på skylten, jag och min indiske vän, att just de här timmarna på eftermiddagen är det stängt! Att vänta i flera timmar - efter all den tid det tog att ta oss hit i den kaotiska Kolkatatrafiken - gör mig minst sagt modfälld. Men min indiske vän ringer envist på dörren, en syster öppnar, och han förklarar resolut för henne att jag kommit hela vägen från Sverige; kan hon inte få komma in?! Jovisst, de ska precis åka därifrån - men jag blir insläppt av denna franska nunna, som berättar att hon kommit till Indien 1984.
Hon berättar om verksamheten och hon visar mig de enkla, men ljusa och luftiga salarna, där sjuka och döende ligger sida vid sida i sina sängar - en sal för män och en för kvinnor. Jag hälsar också hastigt på de andra systrarna innan de alla åker iväg till Mother House.
Glad över att ha haft sådan tur vandrar jag ut igen i hettan, fukten och larmet från Kali-templet. Jag kommer att tänka på ett speciellt Moder Theresa-citat jag kommit ihåg under alla år och som jag nyligen sett på en vägg i Varanasi:
Not all of us can do great things. But we can do small things with great love.
Citat kan vara pretentiösa - men pretention behöver vi faktiskt ibland, mer i vissa miljöer än i andra…
