Malmö är så märkligt tyst, där jag rullar fram på min cykel längs regnvåta gator i de centrala delarna av staden. Jag tror i och för sig inte att något är förändrat. Det är jag som är förändrad, efter att ha vistats några veckor i Indien. Där är städerna allt annat än tysta.
Återigen påminns jag om kontrasternas märkliga magi ocjh resans förmåga att förändra ens blick, och all annan perception också. Jag ser min stad med andra ögon idag, under min cykeltur. I Indien skiljer sig ljudmiljön radikalt från den i Sverige. Som alltid är det på gott och ont, det går inte att entydigt påstå att den ena miljön är att föredra. I indiska städer blir jag trött på buller och ljud, och tvingas aktivt uppsöka lugnet. Men flertalet platser i Sverige känns ofta märkligt ödsliga, där enstaka individer rör sig över stora, folktomma ytor. Och så denna djupa tystnad, som nästan går att ta på..
Återigen påminns jag om kontrasternas märkliga magi ocjh resans förmåga att förändra ens blick, och all annan perception också. Jag ser min stad med andra ögon idag, under min cykeltur. I Indien skiljer sig ljudmiljön radikalt från den i Sverige. Som alltid är det på gott och ont, det går inte att entydigt påstå att den ena miljön är att föredra. I indiska städer blir jag trött på buller och ljud, och tvingas aktivt uppsöka lugnet. Men flertalet platser i Sverige känns ofta märkligt ödsliga, där enstaka individer rör sig över stora, folktomma ytor. Och så denna djupa tystnad, som nästan går att ta på..
Det går att växla över i en djupare kulturanalys, nog så intressant. Att jämföra Sverige med Indien är kul! Men poängen är en annan. Resor och förflyttningar förändrar vårt perspektiv på ett intressant och lärorikt sätt. Kontraster är vägen till fördjupad kunskap. Det är först vid jämförelsen som kvaliteterna framträder. Utan jämförelsemöjligheter förblindas vi. Det här kan sägas gälla för all form av kunskapsbildning och det är en av de storartade effekterna av att resa.
En klassisk skildring av detta spännande fenomen är Jonathan Swifts (1667 - 1745) berömda Gullivers resor (1726). Swift, domprosten från Dublin, var en listig författare som var ute efter att fånga kritiska aspekter på sin samtid, men gjorde det i en försåtlig form. Möjligen är hans ärende så vagt för en läsare i vår tid, att de kritiska poängerna faller bort helt och hållet.
Perspektiv och kontrasterande proportioner förändrar vår blick, återigen. Det som sker när Gulliver kommer till Lilliput, är förstås att allting framstår som vansinnigt löjligt, för att det är så litet. Det spelar ingen roll vad det rör sig om. Lilliputarna försöker få Gulliver att förstå djupet och allvaret i de konflikter som de är inbegripna i. Men Gulliver reagerar som vi, allt är ju bara larv. Kritiken faller förstås tillbaka på oss själva. Är våra konflikter viktigare, mer relevanta?
Vid resan till jättarnas värld (Brobdingnag), blir perspektiven de omvända. När vi kommer tillräckligt nära människovarelsen framstår hon mest som något äckligt och perverst, och i besittning av förfärande maktmedel som borgar för brutalitet och övergrepp av alla slag. Återigen är Swifts poäng förstås att vi ska tänka kritiskt om oss själva.
När vi reser till andra länder upplever vi ofta att det finns andra sätt att leva, än vårt eget svenska, som vi så gärna (vissa av oss) höjer till skyarna. Några av de enkla slutsatser som en Indien-resa ger upphov till är dessa:
- Det går utmärkt att leva ett gott liv med endast få materiella tillgångar
- Det är kanske inte materiell framgång som gör människor lyckliga
- Betydelsen av familje- och släktsammanhållning är möjligen något som vi konsekvent underskattar hos oss
- Ett starkt ritualiserat liv som också inbegriper en rad religiösa handlingar och bruk, är kanske inte så dumt
Men framför allt så framträder jag inför mig själv, som individ, när jag befinner mig på resa. Tydligast blir detta när jag är ensam så klart, något vi behandlat tidigare här. En intressant källa till kunskap om mig själv är alla de känslor som väcks under resan. Vad gör mig glad, vad gör mig arg eller ledsen? Vad finner jag tråkigt eller svårt, och var eller under vilka omständigheter slappnar jag verkligen av? Allt blir sammantaget en bra grund för självanalys.
Också mötet med en konkret plats väcker mängder av tankar och känslor som har koppling till individens djupare skikt. Vissa länder och platser katylserar känslor mer än andra. Med risk för att bli tjatig, bör Indien nämnas här också. Det har länge sagts att vissa människor älskar, andra hatar Indien. Innan vi började resa dit var det lite svårt att förstå de starka känslorna. Nu fattar vi bättre. Det tycks helt klart att människors skilda reaktioner på Indien säger nåt väsentligt om dem. Exakt vad, är förstås en öppen fråga. Men det finns ofta en skillnad också i upplevelsen av det grundläggande: "Voffor gör dom på detta viset?" Ställs frågan lustfyllt, eller med obehag?
Det tycks vara skillnad mellan dem som reser "brett" och dem som reser "djupt". Alltså, vill du se nåt nytt, eller vill du resa tillbaka till samma ställe? Drar preferensen mot kvalitet eller kvantitet, kanske man kan säga. Men det är förmodligen för enkelt att förklara längtan efter det nya, som tecken på rastlöshet eller till och med ytlighet. I det kvantitativa finns förstås också en kvalitet, och "fördjupningen" kan i själva verket dölja trygghetsbehov. Våra djupare resemotiv är inte så enkla att förstå sig på.
Klart är däremot att våra resor bjuder rikligt på både tillfällen och stoff, att lära oss något på djupet. Resor är lärprojekt, resor är bildning, ingenting mindre. Vad har dina resor lärt dig om dig själv?
En klassisk skildring av detta spännande fenomen är Jonathan Swifts (1667 - 1745) berömda Gullivers resor (1726). Swift, domprosten från Dublin, var en listig författare som var ute efter att fånga kritiska aspekter på sin samtid, men gjorde det i en försåtlig form. Möjligen är hans ärende så vagt för en läsare i vår tid, att de kritiska poängerna faller bort helt och hållet.
Perspektiv och kontrasterande proportioner förändrar vår blick, återigen. Det som sker när Gulliver kommer till Lilliput, är förstås att allting framstår som vansinnigt löjligt, för att det är så litet. Det spelar ingen roll vad det rör sig om. Lilliputarna försöker få Gulliver att förstå djupet och allvaret i de konflikter som de är inbegripna i. Men Gulliver reagerar som vi, allt är ju bara larv. Kritiken faller förstås tillbaka på oss själva. Är våra konflikter viktigare, mer relevanta?
Vid resan till jättarnas värld (Brobdingnag), blir perspektiven de omvända. När vi kommer tillräckligt nära människovarelsen framstår hon mest som något äckligt och perverst, och i besittning av förfärande maktmedel som borgar för brutalitet och övergrepp av alla slag. Återigen är Swifts poäng förstås att vi ska tänka kritiskt om oss själva.
När vi reser till andra länder upplever vi ofta att det finns andra sätt att leva, än vårt eget svenska, som vi så gärna (vissa av oss) höjer till skyarna. Några av de enkla slutsatser som en Indien-resa ger upphov till är dessa:
- Det går utmärkt att leva ett gott liv med endast få materiella tillgångar
- Det är kanske inte materiell framgång som gör människor lyckliga
- Betydelsen av familje- och släktsammanhållning är möjligen något som vi konsekvent underskattar hos oss
- Ett starkt ritualiserat liv som också inbegriper en rad religiösa handlingar och bruk, är kanske inte så dumt
Men framför allt så framträder jag inför mig själv, som individ, när jag befinner mig på resa. Tydligast blir detta när jag är ensam så klart, något vi behandlat tidigare här. En intressant källa till kunskap om mig själv är alla de känslor som väcks under resan. Vad gör mig glad, vad gör mig arg eller ledsen? Vad finner jag tråkigt eller svårt, och var eller under vilka omständigheter slappnar jag verkligen av? Allt blir sammantaget en bra grund för självanalys.
Också mötet med en konkret plats väcker mängder av tankar och känslor som har koppling till individens djupare skikt. Vissa länder och platser katylserar känslor mer än andra. Med risk för att bli tjatig, bör Indien nämnas här också. Det har länge sagts att vissa människor älskar, andra hatar Indien. Innan vi började resa dit var det lite svårt att förstå de starka känslorna. Nu fattar vi bättre. Det tycks helt klart att människors skilda reaktioner på Indien säger nåt väsentligt om dem. Exakt vad, är förstås en öppen fråga. Men det finns ofta en skillnad också i upplevelsen av det grundläggande: "Voffor gör dom på detta viset?" Ställs frågan lustfyllt, eller med obehag?
Det tycks vara skillnad mellan dem som reser "brett" och dem som reser "djupt". Alltså, vill du se nåt nytt, eller vill du resa tillbaka till samma ställe? Drar preferensen mot kvalitet eller kvantitet, kanske man kan säga. Men det är förmodligen för enkelt att förklara längtan efter det nya, som tecken på rastlöshet eller till och med ytlighet. I det kvantitativa finns förstås också en kvalitet, och "fördjupningen" kan i själva verket dölja trygghetsbehov. Våra djupare resemotiv är inte så enkla att förstå sig på.
Klart är däremot att våra resor bjuder rikligt på både tillfällen och stoff, att lära oss något på djupet. Resor är lärprojekt, resor är bildning, ingenting mindre. Vad har dina resor lärt dig om dig själv?