Efter att ha varit avskuren från världen, på den svenska sidan av nationsgränsen har jag nu, efter dryga sex månader, återkommit till den stora, vackra staden på andra sidan vattnet. Det känns bra. Eller, rättare, det känns fantastiskt – frihetskänslan är mäktig och mystisk. Ordningen återställd, grundläggande behov tillgodosedda. Dessutom är det ett Köpenhamn som är lugnare än förr, betydligt mindre belastat av turisthoparna. Sådant är ju inte fel, jag har ju därigenom betydligt bättre tillgång till stadsrummet, museer, barer, kaféer och restauranger här i min favoritstad i norra Europa.
Det mystiska i upplevelsen handlar om...
Det mystiska i upplevelsen handlar om...
... den svårförklarliga dragning som storstäder av viss art utövar på mig. Beroendet är starkt och livslångt. Det handlar om många saker, och är inte enkelt att reda ut. Det är förstås något med skalan, en liten stad som Malmö kan aldrig ge samma känsla av intensitet, som den man får när man kommer upp mot city längs Vesterbrogade eller Gammelkongevej. Skalan sammanhänger också med brokigheten och mångfalden, under loppet av några timmar möter Köpenhamnsvandraren miljöer präglade av yppersta lyx och beklämmande förfall – i olika skepnader. Här putsats inte mångfalden bort så lätt, så som kan ske på svenska orter – ingen nämnd ingen glömd.
Men det handlar förstås också om annorlundaskapet, resenärens kanske starkaste drivkraft. Allt som blicken och övriga sinnen möter är nytt, eller åtminstone ännu inte drabbat av habitueringens djävul. Det är ju den man som resenär bekämpar. Det unika för en Malmöbo är ju att ha detta kluster av upplevelser – det annorlunda – så nära inpå. Och att vara avstängd från dess kickar innebär svår abstinens.
Nåväl, världen öppnar sig igen! Promenaden denna underbara sensommardag börjar i Fredriksberg. Målet är det kulturhistoriskt intressanta Bakkehuset, som gömmer sig i de trånga kvarteren intill Carlsbergs gamla bryggeriområde. Området sjuder av byggverksamhet, där gammalt och nytt blandas på många stimulerande sätt. Hit ska vi återvända en annan gång! Denna förmiddag är Bakkehuset en rogivande oas mitt i staden, med trädgård och orangeri där dagens första kopp kaffe serveras. Museet är spännande främst för sina välbevarade 1800-talsinteriörer. Här samlades många av guldålderns författare, konstnärer och vetenskapsmän. Här hölls salong och här vilade man ut, ett stycke bort från den trånga, smutsiga staden. Fram till ca 1860 var ju gränsen mellan stad och land mycket skarp i Köpenhamn. Väl utanför vallarna väntade en frisk, grönskande lantlighet.
Från dessa kvarter kryssar vi österut mot city, och får plötsligt svårt att välja väg. Tar vi den hippa Gammelkongevej, den högborgerligt distingerade Fredriksbergs allé eller den ruffigare Vesterbrogade? Det får bli en kombination, med ett tydligt stopp vid Fredriksbergs allé 74 och det vackra monumentet över Jeanne d’Arc-skolan. Ett stycke från centrum kan man nimmt ta sig från Gammelkongevej söderut till Vesterbrogade, längs med innegatan Værnedamsvej. Mycket att kolla på här, värt en avstickare…
Väl framme vid Vesterbros torv ser uteserveringarna väldigt inbjudande ut där de badar i sol. Café Trold är ett typiskt köpenhamnskt hak, med mycket hygge. Här blir det lunch. Under eftermiddagen besöker vi det nyinvigda stadsmuseet på Vester voldgade, ett stenkast från Rådhusplatsen. Fokus i besöket får ligga på stadens utveckling från 1600 till 1850, den kanske mest intressanta perioden i dess historia. Lokalerna är fina och utställningen likaså, men besvikelsen är ändå ett faktum. Søren Kierkegaards personliga tillhörigheter (bland annat hans förlovningsring) går inte att se, eftersom de ingår i en ny utställning under uppbyggnad. Nåväl, det blir snart ett nytt besök.
Kvarteren runt Rådhusplatsen och Strøget österut från detta torg är traditionellt de mest befolkade i stan. HC Andersen boulevard flödar som vanligt intensivt av biltrafik och cyklar, men se, Rådhusplatsen är ledigt, nästan tomt! Det hör delvis ihop med turisternas frånvaro men också med att arbetet med den nya Metro-linjen äntligen är färdigt. Här har grävts och byggts i åratal, till förtret för alla flanörer.
Strøget är också påfallande ledigt. Det går bra att promenera här idag, vilket sällan varit fallet under gott och väl det senaste decenniet - på grund av turisterna. Målet för dagens sista lilla sträcka ligger alldeles om hörnet – anrika La Glace. Det är Köpenhamns äldsta konditori med anor från 1870. Här är det normalt nödvändigt att köa, vilket gör att besöket oftast går bort. Men nu är det fritt fram! Vilken njutning, att inta kaffe och wienerbröd här vid de svala marmorborden, idag tillsammans med en engagerande roman.
Det känns också gott att veta att Kierkegaard levde sina sista år bara runt hörnet. Alldeles intill ligger hans favoritkyrka – underbart vackra Vor Frue kirke. Han älskade också stadens mest utmärkande drag, det ständiga flödet av människor av alla de slag. Och han kunde konsten att njuta av en god kopp kaffe. Här har vi det bra! Köpenhamn gör ingen människa besviken.
Men det handlar förstås också om annorlundaskapet, resenärens kanske starkaste drivkraft. Allt som blicken och övriga sinnen möter är nytt, eller åtminstone ännu inte drabbat av habitueringens djävul. Det är ju den man som resenär bekämpar. Det unika för en Malmöbo är ju att ha detta kluster av upplevelser – det annorlunda – så nära inpå. Och att vara avstängd från dess kickar innebär svår abstinens.
Nåväl, världen öppnar sig igen! Promenaden denna underbara sensommardag börjar i Fredriksberg. Målet är det kulturhistoriskt intressanta Bakkehuset, som gömmer sig i de trånga kvarteren intill Carlsbergs gamla bryggeriområde. Området sjuder av byggverksamhet, där gammalt och nytt blandas på många stimulerande sätt. Hit ska vi återvända en annan gång! Denna förmiddag är Bakkehuset en rogivande oas mitt i staden, med trädgård och orangeri där dagens första kopp kaffe serveras. Museet är spännande främst för sina välbevarade 1800-talsinteriörer. Här samlades många av guldålderns författare, konstnärer och vetenskapsmän. Här hölls salong och här vilade man ut, ett stycke bort från den trånga, smutsiga staden. Fram till ca 1860 var ju gränsen mellan stad och land mycket skarp i Köpenhamn. Väl utanför vallarna väntade en frisk, grönskande lantlighet.
Från dessa kvarter kryssar vi österut mot city, och får plötsligt svårt att välja väg. Tar vi den hippa Gammelkongevej, den högborgerligt distingerade Fredriksbergs allé eller den ruffigare Vesterbrogade? Det får bli en kombination, med ett tydligt stopp vid Fredriksbergs allé 74 och det vackra monumentet över Jeanne d’Arc-skolan. Ett stycke från centrum kan man nimmt ta sig från Gammelkongevej söderut till Vesterbrogade, längs med innegatan Værnedamsvej. Mycket att kolla på här, värt en avstickare…
Väl framme vid Vesterbros torv ser uteserveringarna väldigt inbjudande ut där de badar i sol. Café Trold är ett typiskt köpenhamnskt hak, med mycket hygge. Här blir det lunch. Under eftermiddagen besöker vi det nyinvigda stadsmuseet på Vester voldgade, ett stenkast från Rådhusplatsen. Fokus i besöket får ligga på stadens utveckling från 1600 till 1850, den kanske mest intressanta perioden i dess historia. Lokalerna är fina och utställningen likaså, men besvikelsen är ändå ett faktum. Søren Kierkegaards personliga tillhörigheter (bland annat hans förlovningsring) går inte att se, eftersom de ingår i en ny utställning under uppbyggnad. Nåväl, det blir snart ett nytt besök.
Kvarteren runt Rådhusplatsen och Strøget österut från detta torg är traditionellt de mest befolkade i stan. HC Andersen boulevard flödar som vanligt intensivt av biltrafik och cyklar, men se, Rådhusplatsen är ledigt, nästan tomt! Det hör delvis ihop med turisternas frånvaro men också med att arbetet med den nya Metro-linjen äntligen är färdigt. Här har grävts och byggts i åratal, till förtret för alla flanörer.
Strøget är också påfallande ledigt. Det går bra att promenera här idag, vilket sällan varit fallet under gott och väl det senaste decenniet - på grund av turisterna. Målet för dagens sista lilla sträcka ligger alldeles om hörnet – anrika La Glace. Det är Köpenhamns äldsta konditori med anor från 1870. Här är det normalt nödvändigt att köa, vilket gör att besöket oftast går bort. Men nu är det fritt fram! Vilken njutning, att inta kaffe och wienerbröd här vid de svala marmorborden, idag tillsammans med en engagerande roman.
Det känns också gott att veta att Kierkegaard levde sina sista år bara runt hörnet. Alldeles intill ligger hans favoritkyrka – underbart vackra Vor Frue kirke. Han älskade också stadens mest utmärkande drag, det ständiga flödet av människor av alla de slag. Och han kunde konsten att njuta av en god kopp kaffe. Här har vi det bra! Köpenhamn gör ingen människa besviken.