Vinden viner runt knutarna vid det klassiska Kronprinsenkvartet i Malmö. Det är nåt med turbulensen kring den höga byggnaden som skapar dessa besvärande vindförhållanden. Det var nog inget man tänkte på när man byggde kvarteret. Nu kämpar cyklisterna i motvinden och försöker undvika att vingla ut över trottoaren samtidigt som ljudet av flaggornas smattrande är närmast öronbedövande.
Strömmen av människor är riklig, men det är inga tillfälliga besökare vi möter här. Hit hänvisas inte längre några turister. Det finns andra, nyare, byggnadskomplex som enligt ansvariga bör pekas ut som symboler för Malmö...
Strömmen av människor är riklig, men det är inga tillfälliga besökare vi möter här. Hit hänvisas inte längre några turister. Det finns andra, nyare, byggnadskomplex som enligt ansvariga bör pekas ut som symboler för Malmö...
Det går dock att argumentera för att detta kvarter fångar staden betydligt bättre än de skapelser som idag fyller turistbroschyrer och dito hemsidor. Här står nämligen ett kvarter som representerar och illustrerar en stor del av 1900-talets Malmö, fångar dess själ och faktiskt också berättar mycket om det moderna Sveriges historia. Och under en tid ansågs Kronprinsen också som ett arkitektoniskt landmärke av högsta rang.
Vi bevittnar här ett Malmö som är borta. Inte som fysisk plats förstås, men som minne och mental föreställning. Som mediebild existerar inte detta Malmö alls, annat än som nostalgisk dröm i tidningsspalter med rubriken "Det gamla Malmö" eller i en podcast av nyfikna arkitekturexperter (se tidigare inlägg om podden Staden), eller i skönlitterära alster av Fredrik Ekelund och andra.
Det som skapades här i början av 1960-talet var ett uttryck för det socialdemokratiska Sverige på sin höjdpunkt. Det var ett välordnat, materiellt lyckligt drömsamhälle som erbjöd sina invånare alla tänkbara bekvämligheter. Nu vittrar kvarteret delvis sönder. De nya ägarna har aviserat en omfattande renovering, vilket behövs. Det med dagens mått mätt lilla inomhuscentrat kämpar för sin överlevnad. Det har en viss charm, anser undertecknad. För bara ett par år sedan kunde man kalla den charmen för bedagad. Nu har man tagit nya tag och fräschat upp lokalerna en smula, men mycket återstår att göra och konkurrensen om uppmärksamheten och pengarna är knivskarp i dagens Malmö.
Från det stolta torn som höghuset på Kronprinsen utgör kunde man när det begav sig blicka ut över staden och känna att man var del av en framgångssaga av sällan skådat slag. Man kan fortfarande se ut över staden härifrån, från den restaurang som finns kvar där uppe och som spelar en viss (nostalgisk?) roll i många Malmöbors liv. När vi nu tittar ut ser vi delvis en annan stad. Framför allt fångas blicken av ett annat torn, mycket högre och mer estetiskt sofistikerat, på en idag intressantare plats nere vid havet. Om inte titeln redan var upptagen så kunde den moderna berättelsen om Malmö gärna vara Sagan om de två tornen.
Malmö var i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet en av Sveriges rikaste städer. Skatteunderlaget var ett av de bästa i landet och en lång rad framgångsrika industrier fanns i staden, med flaggskeppet Kockums i spetsen. 1973 stod allt på sin topp: Kockums orderbok var tjockare än någonsin. Valdeltagandet i Malmö har varken förr eller senare varit högre än detta år: 90,4%.
Kronprinsenkvarteret vittnar väl om den tidsanda som rådde och vilka ideal som gällde. Här kulminerar på sätt och vis den svenska modernismen. Malmö var Sveriges modernaste stad, som det heter i en uppmärksammad bok av Per Svensson. Här skulle livet läggas tillrätta. Allt en människa behövde fanns inom bekvämt avstånd. Butiker fanns i bottenplanet, parkeringsplats med tillhörande bilverkstad i källaren. Integrerat i kvarteret fanns en nybyggd kyrka, liksom läkarmottagning och idrottshall inklusive ett par tennisplaner. I källarplanet fanns en 14-banors bowlinghall. Nöjeslivet var det väl sörjt för i och med restaurang Översten högst upp och nattklubben Kronprinsen i källaren. Det senare var ett ställe som drog de största och mest populära artisterna som Judy Garland och Anita Lindblom. Fastigheten hade till och med en egen TV-kanal. Allt fanns tillhands, nära, tryggt och praktiskt. Det fanns ingen anledning att ens gå utanför kvarteret.
Thorsten Roos (1906-1969) krönte här sin långa karriär som stadsbyggare och arkitekt. Hans stora produktion förklaras till en del av att han samarbetade med den tidens stora byggherrar: HSB, Malmö kommunala bostäder och Kronprinsens initiativtagare Hugo Åberg. Dessa hade i sin tur goda förbindelser med stadens cementindustri, vilket gav en tydlig inriktning mot användning av betong i mycket av arkitekturen dessa år.
När allt stod färdigt var det en nyhet som väckte uppmärksamhet i vida kretsar. Länge spelade kvarteret och dess verksamheter – inte minst nöjesinrättningarna – en viktig roll i Malmö. Detta var stadens stolthet, ett landmärke som hoppfullt pekade mot framtiden. Men bara några år senare var det mesta i Malmö förändrat. Det är en historisk vändning av sällan skådat slag i vårt land. Inte undra på att många inte riktigt fattade (har ännu inte fattat?) vad som hände?
Oljekrisen innebar att det under 1974 inte gjordes en enda beställning på nya fartyg på Kockumsvarvet – och det var detta år som företagets nya stolthet - Kockumskranen - togs i bruk. Under ett antal år vid mitten av 70-talet förlorade staden 30 000 invånare. Den traditionella industrin gick allt sämre och företagsnedläggningarna kom slag i slag. Staten tog över Kockums-varvet 1979 och pumpade därefter in en massa pengar till ingen nytta. 1986 lades varvet ner. Trots en uppgång i ekonomin i slutet av 1980-talet fortsatte näringslivskrisen i Malmö. Under 70- och 80 talen dämpades arbetslösheten av att den offentliga sektorn växte dramatiskt. Men när nästa lågkonjunktur slog till i början av 1990-talet blev situationen snabbt katastrofal för Malmö: 28 000 arbetsplatser försvann på tre år. Sommaren 1993 var arbetslösheten i Malmö 16%.
I februari 1995 skrev de politiska ledarna för majoriteten och oppositionen, Ilmar Repalu (S) och Percy Liedholm (M) sitt berömda brev till Sveriges regering: det hette ungefär, ”hjälp oss eller så kommer Malmö stad att kollapsa”. Kombinationen av förlust av skattekraft i form av nerlagda företag och utflyttning från staden, och kraven på kommunens åtagande och tjänster, blev för mycket.
De decennier som följde på framgångssagans höjdpunkt på 1970-talet, kan beskrivas som en process av krisbearbetning och identitetsförlust för många som levt och verkat i Malmö. Det tog lång tid innan det vände, innan en ny stad trädde fram med helt andra kännetecken än den gamla framgångsrika industri- och arbetarstaden Malmö. Under de där åren var det många som glömde bort Kronprinsen. Att minnas kan ju vara smärtsamt. Det finns annat att storögt beskåda: broar som leder bort och ut över havet mot friheten, och nya torn som är högre och vackrare än det gamla Kronprinsen.
Vi bevittnar här ett Malmö som är borta. Inte som fysisk plats förstås, men som minne och mental föreställning. Som mediebild existerar inte detta Malmö alls, annat än som nostalgisk dröm i tidningsspalter med rubriken "Det gamla Malmö" eller i en podcast av nyfikna arkitekturexperter (se tidigare inlägg om podden Staden), eller i skönlitterära alster av Fredrik Ekelund och andra.
Det som skapades här i början av 1960-talet var ett uttryck för det socialdemokratiska Sverige på sin höjdpunkt. Det var ett välordnat, materiellt lyckligt drömsamhälle som erbjöd sina invånare alla tänkbara bekvämligheter. Nu vittrar kvarteret delvis sönder. De nya ägarna har aviserat en omfattande renovering, vilket behövs. Det med dagens mått mätt lilla inomhuscentrat kämpar för sin överlevnad. Det har en viss charm, anser undertecknad. För bara ett par år sedan kunde man kalla den charmen för bedagad. Nu har man tagit nya tag och fräschat upp lokalerna en smula, men mycket återstår att göra och konkurrensen om uppmärksamheten och pengarna är knivskarp i dagens Malmö.
Från det stolta torn som höghuset på Kronprinsen utgör kunde man när det begav sig blicka ut över staden och känna att man var del av en framgångssaga av sällan skådat slag. Man kan fortfarande se ut över staden härifrån, från den restaurang som finns kvar där uppe och som spelar en viss (nostalgisk?) roll i många Malmöbors liv. När vi nu tittar ut ser vi delvis en annan stad. Framför allt fångas blicken av ett annat torn, mycket högre och mer estetiskt sofistikerat, på en idag intressantare plats nere vid havet. Om inte titeln redan var upptagen så kunde den moderna berättelsen om Malmö gärna vara Sagan om de två tornen.
Malmö var i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet en av Sveriges rikaste städer. Skatteunderlaget var ett av de bästa i landet och en lång rad framgångsrika industrier fanns i staden, med flaggskeppet Kockums i spetsen. 1973 stod allt på sin topp: Kockums orderbok var tjockare än någonsin. Valdeltagandet i Malmö har varken förr eller senare varit högre än detta år: 90,4%.
Kronprinsenkvarteret vittnar väl om den tidsanda som rådde och vilka ideal som gällde. Här kulminerar på sätt och vis den svenska modernismen. Malmö var Sveriges modernaste stad, som det heter i en uppmärksammad bok av Per Svensson. Här skulle livet läggas tillrätta. Allt en människa behövde fanns inom bekvämt avstånd. Butiker fanns i bottenplanet, parkeringsplats med tillhörande bilverkstad i källaren. Integrerat i kvarteret fanns en nybyggd kyrka, liksom läkarmottagning och idrottshall inklusive ett par tennisplaner. I källarplanet fanns en 14-banors bowlinghall. Nöjeslivet var det väl sörjt för i och med restaurang Översten högst upp och nattklubben Kronprinsen i källaren. Det senare var ett ställe som drog de största och mest populära artisterna som Judy Garland och Anita Lindblom. Fastigheten hade till och med en egen TV-kanal. Allt fanns tillhands, nära, tryggt och praktiskt. Det fanns ingen anledning att ens gå utanför kvarteret.
Thorsten Roos (1906-1969) krönte här sin långa karriär som stadsbyggare och arkitekt. Hans stora produktion förklaras till en del av att han samarbetade med den tidens stora byggherrar: HSB, Malmö kommunala bostäder och Kronprinsens initiativtagare Hugo Åberg. Dessa hade i sin tur goda förbindelser med stadens cementindustri, vilket gav en tydlig inriktning mot användning av betong i mycket av arkitekturen dessa år.
När allt stod färdigt var det en nyhet som väckte uppmärksamhet i vida kretsar. Länge spelade kvarteret och dess verksamheter – inte minst nöjesinrättningarna – en viktig roll i Malmö. Detta var stadens stolthet, ett landmärke som hoppfullt pekade mot framtiden. Men bara några år senare var det mesta i Malmö förändrat. Det är en historisk vändning av sällan skådat slag i vårt land. Inte undra på att många inte riktigt fattade (har ännu inte fattat?) vad som hände?
Oljekrisen innebar att det under 1974 inte gjordes en enda beställning på nya fartyg på Kockumsvarvet – och det var detta år som företagets nya stolthet - Kockumskranen - togs i bruk. Under ett antal år vid mitten av 70-talet förlorade staden 30 000 invånare. Den traditionella industrin gick allt sämre och företagsnedläggningarna kom slag i slag. Staten tog över Kockums-varvet 1979 och pumpade därefter in en massa pengar till ingen nytta. 1986 lades varvet ner. Trots en uppgång i ekonomin i slutet av 1980-talet fortsatte näringslivskrisen i Malmö. Under 70- och 80 talen dämpades arbetslösheten av att den offentliga sektorn växte dramatiskt. Men när nästa lågkonjunktur slog till i början av 1990-talet blev situationen snabbt katastrofal för Malmö: 28 000 arbetsplatser försvann på tre år. Sommaren 1993 var arbetslösheten i Malmö 16%.
I februari 1995 skrev de politiska ledarna för majoriteten och oppositionen, Ilmar Repalu (S) och Percy Liedholm (M) sitt berömda brev till Sveriges regering: det hette ungefär, ”hjälp oss eller så kommer Malmö stad att kollapsa”. Kombinationen av förlust av skattekraft i form av nerlagda företag och utflyttning från staden, och kraven på kommunens åtagande och tjänster, blev för mycket.
De decennier som följde på framgångssagans höjdpunkt på 1970-talet, kan beskrivas som en process av krisbearbetning och identitetsförlust för många som levt och verkat i Malmö. Det tog lång tid innan det vände, innan en ny stad trädde fram med helt andra kännetecken än den gamla framgångsrika industri- och arbetarstaden Malmö. Under de där åren var det många som glömde bort Kronprinsen. Att minnas kan ju vara smärtsamt. Det finns annat att storögt beskåda: broar som leder bort och ut över havet mot friheten, och nya torn som är högre och vackrare än det gamla Kronprinsen.