Så var det dags för fjärde delen av Tommy Josefssons skildring av orter och städer, människor och möten i Marocko. Fler texter av Tommy följer, håll utkik!
En bekant mässande sång hörs inifrån en byggnad. Skylten över porten bekräftar det som jag söker - ett bönehus för den sufiska Tijaniyya-orden. Egentligen får inte icke-muslimer gå in i moskéer i Marocko, men...
En bekant mässande sång hörs inifrån en byggnad. Skylten över porten bekräftar det som jag söker - ett bönehus för den sufiska Tijaniyya-orden. Egentligen får inte icke-muslimer gå in i moskéer i Marocko, men...
...några väl valda ord på arabiska gör att portvakten bjuder in mig. Jag tar farväl av min berbiska guide, tar av mig skorna och beger mig på de färggranna mattorna längre in i den vackert dekorerade helgedomen, i riktning mot ljudet av det taktfasta mässandet. Tre böneledare (dhikr) sitter i mitten framför uppställda boktexter och leder reciterandet av vad som inte kan vara korantexter (så mycket kan jag utläsa), utan antagligen dikter och visdomsord från Ahmed Tijani, den sufiske 1700-tals imamen och grundare till Tijaniyye-orden.
Det sitter ett sjuttiotal män på golvet längs med väggarna och sjunger texterna utantill med djup inlevelse. Ingen dans eller rytmiska rörelser förekommer, vilket annars är vanligt vid sufiska dhikr och som jag mött både i Huseinmoskén i Kairo, och hos de dansande dervischerna i Konya och hos Naqshibendi-hakkaniordern i Lefke på Cypern. En vaktmästare upptäcker den nyfikne främlingen och välkomnar mig att sitta ner. Jag tvekar (jag kan ju inte sångerna), men han insisterar. Min ankomst verkar på intet sätt störa sammankomsten, det känns som om jag bara smälter in i mängden.
Efter en stunds andäktigt lyssnade ändras takten och tonläget i sången, då böneledarna vänder blad. Sångskaran följer efter med hängivenhet. Vaktmästaren kommer fram till mig med en tekanna och tekopp som han fyller och serverar mig och några andra som just anlänt. Jag dricker snabbt upp det söta örtteet, varefter vaktmästaren kommer tillbaka med en flaska heligt vatten som han skvätter över mig. Jag tackar och tar emot. Ritualen upprepas för de andra nykomlingarna.
Jag undrar om det var denna känsla av sammanhang som attraherade imamen i Eskilstuna - Abdul Haq Kielan (Leif Karlsson) - att bli en anhängare av Tijaniyye-orden?
Det sitter ett sjuttiotal män på golvet längs med väggarna och sjunger texterna utantill med djup inlevelse. Ingen dans eller rytmiska rörelser förekommer, vilket annars är vanligt vid sufiska dhikr och som jag mött både i Huseinmoskén i Kairo, och hos de dansande dervischerna i Konya och hos Naqshibendi-hakkaniordern i Lefke på Cypern. En vaktmästare upptäcker den nyfikne främlingen och välkomnar mig att sitta ner. Jag tvekar (jag kan ju inte sångerna), men han insisterar. Min ankomst verkar på intet sätt störa sammankomsten, det känns som om jag bara smälter in i mängden.
Efter en stunds andäktigt lyssnade ändras takten och tonläget i sången, då böneledarna vänder blad. Sångskaran följer efter med hängivenhet. Vaktmästaren kommer fram till mig med en tekanna och tekopp som han fyller och serverar mig och några andra som just anlänt. Jag dricker snabbt upp det söta örtteet, varefter vaktmästaren kommer tillbaka med en flaska heligt vatten som han skvätter över mig. Jag tackar och tar emot. Ritualen upprepas för de andra nykomlingarna.
Jag undrar om det var denna känsla av sammanhang som attraherade imamen i Eskilstuna - Abdul Haq Kielan (Leif Karlsson) - att bli en anhängare av Tijaniyye-orden?