Den engelska författaren och feministen Mary Wollstonecraft, reste på 1790-talet till Sverige och Norge, utsänd av sin make för att utreda hans trassliga affärer. Hon seglar från Hull till Bohuslän och inträder strax därefter i Göteborg. Det är med blandade känslor hon möter Sverige:
Sällskapslivet hos borgerligheten i Sverige är tråkigt; alla är artiga utan att vara kultiverade. Bara form och regler. Man häller kryddor och socker i allt man äter. Spriten flödar hela tiden, före, under och efter måltiderna. De svenska damerna sportar aldrig. De blir feta i unga år och får dåliga tänder av allt socker de stoppar i sig. När ungdomen lämnat männen flyr de in i alkoholism.
Den radikala Wollstonecraft upprörs överallt över societetens stroppighet och över det enkla folkets hårda lott. Hon hyllar franska revolutionens demokratiska ideal. Hon uppskattar därför Norge mer än Sverige. Norge är ett land vars folk är friare än något hon upplevt tidigare, utan utsugande överklass. Ett land av bönder, fiskare och sjömän. Norrmännen är osofistikerat enkla, som mycket av det tjänstefolk hon har ett gott öga till.
Vägen hem går via Danmark och Tyskland. I Köpenhamn möts hon av ett stort flyktingläger. Staden brann till stora delar upp sommaren 1795, kort före Wollstonecrafts besök. Köpenhamn uppvisar visserligen lite kultur i form av teater, bibliotek och muséer. Men hon är inte särskilt imponerad av Danmark. När hon närmar sig tyska gränsen är hon glad:
En angenäm kontrast till den dödslika tystnaden i Danmark, där varje hus fick mig att tänka på en grav. Men jag tror inte de fattiga i England har det bättre än här, snarare tvärtom.
Wollstonecraft uppskattar naturen i Norden, särskilt i Bohuslän och Norge. Porträtten av samhällena är dock inte särskilt upplyftande. Men de utgör - åtminstone delvis - ett intressant vittnesmål om kulturers stabilitet och seghet. Om allt detta och mycket mer, läser vi i Björn Cederbergs bok Turistens blick - nedslag i resandets historia (Historiska media, 2015).
Sällskapslivet hos borgerligheten i Sverige är tråkigt; alla är artiga utan att vara kultiverade. Bara form och regler. Man häller kryddor och socker i allt man äter. Spriten flödar hela tiden, före, under och efter måltiderna. De svenska damerna sportar aldrig. De blir feta i unga år och får dåliga tänder av allt socker de stoppar i sig. När ungdomen lämnat männen flyr de in i alkoholism.
Den radikala Wollstonecraft upprörs överallt över societetens stroppighet och över det enkla folkets hårda lott. Hon hyllar franska revolutionens demokratiska ideal. Hon uppskattar därför Norge mer än Sverige. Norge är ett land vars folk är friare än något hon upplevt tidigare, utan utsugande överklass. Ett land av bönder, fiskare och sjömän. Norrmännen är osofistikerat enkla, som mycket av det tjänstefolk hon har ett gott öga till.
Vägen hem går via Danmark och Tyskland. I Köpenhamn möts hon av ett stort flyktingläger. Staden brann till stora delar upp sommaren 1795, kort före Wollstonecrafts besök. Köpenhamn uppvisar visserligen lite kultur i form av teater, bibliotek och muséer. Men hon är inte särskilt imponerad av Danmark. När hon närmar sig tyska gränsen är hon glad:
En angenäm kontrast till den dödslika tystnaden i Danmark, där varje hus fick mig att tänka på en grav. Men jag tror inte de fattiga i England har det bättre än här, snarare tvärtom.
Wollstonecraft uppskattar naturen i Norden, särskilt i Bohuslän och Norge. Porträtten av samhällena är dock inte särskilt upplyftande. Men de utgör - åtminstone delvis - ett intressant vittnesmål om kulturers stabilitet och seghet. Om allt detta och mycket mer, läser vi i Björn Cederbergs bok Turistens blick - nedslag i resandets historia (Historiska media, 2015).