Hur ska det gå att resa ut i ett Europa som nervöst försöker återgå till normalläge, samtidigt som deltavarianten fortsätter sin utbredning? Det visar sig gå alldeles utmärkt. Vi är en smula nervösa, det ska medges. Våra vaccinationer är helt nya, inte ens två veckor har gått sedan sista dosen. Kommer det att vara ett hinder? Kommer det att vara trevligt där vi är, eller kommer diverse restriktioner göra vistelsen trist? Jo, en viss noja följer oss de första timmarna på resan. Vi har hur som helst gjort som två miljoner andra svenskar, laddat ner vårt digitala corona-pass och är beredda att visa upp det för den som är intresserad.
Som sagt, vi kommer snart ur dessa grubblerier. Vägen genom Danmark mot Gedser känns som vanligt, tät trafik söder om Köpenhamn och sedan allt glesare. Färjan är ledig, men så är vi inte först iväg denna förmiddag, morgonfärjan brukar vara mer välbesökt. Mask på ombord gäller dock, om man inte sitter ner och äter/dricker - vilket vi och de flesta andra passagerare därmed gör under större delen av resan. I trapporna ner till bildäck blir det trångt en stund, och irriterade tyska muttranden hörs beträffande en klunga människor som är på väg att äntra en långfärdsbuss - ”kein Abstand, keine Maske!”. Såna reprimander vill man ju inte råka ut för, så vi iakttar disciplinerat alla ordningsregler.
Färden söderut från Rostock blir inte den vanliga, som brukar vara raka spåret till Berlin. Vi siktar denna gång på en avstickare till Schwerin, som är huvudstad i Mecklenburg-Vorpommern. Färden går de sista milen genom grönskimrande bokskogar och längs blänkande gyllene fält. Här är folktomt, nästan ödsligt, det känns märkligt i Europas folkrikaste stat. Området är ungefär det som kallas Naturpark Sternberger Seenland på kartan, vilket vittnar om mängden sjöar bland annat. Ytterst lämpligt för cykling, noterar vi, vilket dock inte är vårt färdmedel denna gång.
Framme vid vår logi, Schlosshotel Wenndorf, stegras vår nervositet. Nu gäller det! Men vi hamnar snabbt i en västgötaklimax då vi får leta efter hotellpersonalen. Slottets stiliga salar, som har gjorts om till allmänutrymmen för gästerna, ekar tomma. Huvudbyggnaden är från början av 1900-talet och uppförd i jugendstil, mycket snyggt! Vi njuter av stillheten. Så blir vi då till sist tilltalade och välkomnade, med ett glas sekt. Vi ombeds artigt visa våra vaccinationsintyg, men det hela sker mycket snabbt och utan åthävor. Inga masker inom synhåll konstaterar vi lättat. Här råder minsann ingen corona-panik.
Inne på torget i Schwerin är atmosfären behaglig. Eftermiddagssolen värmer och vi slår oss ner på ett litet kafé. Stadens stolthet - hertigarnas slott - beser vi under en kort promenad. Det är ledigt, inte mycket turister alls som det ser ut, definitivt inte många internationella turister.
Det samma kan sägas om Berlin. Storstadspulsen - den vi ständigt söker - är omisskännlig, men här är inte heller särskilt många turister. Vi njuter i fulla drag av att återse några av våra favoritställen. Vi erfar en mäktig känsla av frihet, med inslag av högtidlighet, när vi återerövrar våra gamla, kära jaktmarker i denna Europas trevligaste stad. Världen är öppen igen - nu vet vi det säkert!
Vi får plats över allt, till och med på de mest frekventerade platserna, som Pariser platz, är det gott om utrymme. Det gäller också den stora butiken Dussmann - böcker och musik i tre plan, på centralt läge på Friedrichstrasse. Här är öppet till sent på kvällen, att inhandla lite god litteratur och några CD efter middagen är inte dumt. Men mycket har också hänt sen vi var här sist våren 2019. Det gamla judiska varuhuset Tacheles är nu helt inklätt med byggnadsställningar. På de forna ödetomterna bakom, reser sig nu flera nya byggnader. Och på Museumsinsel står nu det nästan helt färdiga Stadtschloss, efter en lång, lång rivnings- och byggprocess. Vyn mot slottet, från Schinkels Schlossbrücke är anslående!
Vi avslutar vår korta Tysklandsresa på Rügen, i anrika Binz - också en plats vi besökt ofta. Vårt hotell är nybyggt, flott och dyrt, Binz är populärt så här års och priserna går upp. Staden, inklusive stranden och alla kaféer och restauranger är nerlusade med tyska turister. Som vanligt, så här brukar det se ut här. Vi promenerar, vilar och badar i havet. Binz är ett mycket ”snällt” ställe, mycket tyskt, med betoning på kur och vila. Kanske inget för festprissar som söker ”hålligång” natten lång. Framåt tiotiden på kvällen töms flertalet restauranger, dags att sova!
Vi konstaterar att det passar oss fint, och att vi fortfarande varmt uppskattar våra tyska grannar, deras gästvänlighet, välordnade samhälle och stillsamma semestervanor. När vi kör hem längtar vi redan tillbaka. Och coronan ja…det är masktvånget inomhus som vi märker det på. Tyskarna bär käckt sin mask på armen eller under hakan när de rör sig utomhus. Vi glömmer bort oss några gånger och blir tydligt men respektfullt tillsagda. Det kan vi stå ut med.
Som sagt, vi kommer snart ur dessa grubblerier. Vägen genom Danmark mot Gedser känns som vanligt, tät trafik söder om Köpenhamn och sedan allt glesare. Färjan är ledig, men så är vi inte först iväg denna förmiddag, morgonfärjan brukar vara mer välbesökt. Mask på ombord gäller dock, om man inte sitter ner och äter/dricker - vilket vi och de flesta andra passagerare därmed gör under större delen av resan. I trapporna ner till bildäck blir det trångt en stund, och irriterade tyska muttranden hörs beträffande en klunga människor som är på väg att äntra en långfärdsbuss - ”kein Abstand, keine Maske!”. Såna reprimander vill man ju inte råka ut för, så vi iakttar disciplinerat alla ordningsregler.
Färden söderut från Rostock blir inte den vanliga, som brukar vara raka spåret till Berlin. Vi siktar denna gång på en avstickare till Schwerin, som är huvudstad i Mecklenburg-Vorpommern. Färden går de sista milen genom grönskimrande bokskogar och längs blänkande gyllene fält. Här är folktomt, nästan ödsligt, det känns märkligt i Europas folkrikaste stat. Området är ungefär det som kallas Naturpark Sternberger Seenland på kartan, vilket vittnar om mängden sjöar bland annat. Ytterst lämpligt för cykling, noterar vi, vilket dock inte är vårt färdmedel denna gång.
Framme vid vår logi, Schlosshotel Wenndorf, stegras vår nervositet. Nu gäller det! Men vi hamnar snabbt i en västgötaklimax då vi får leta efter hotellpersonalen. Slottets stiliga salar, som har gjorts om till allmänutrymmen för gästerna, ekar tomma. Huvudbyggnaden är från början av 1900-talet och uppförd i jugendstil, mycket snyggt! Vi njuter av stillheten. Så blir vi då till sist tilltalade och välkomnade, med ett glas sekt. Vi ombeds artigt visa våra vaccinationsintyg, men det hela sker mycket snabbt och utan åthävor. Inga masker inom synhåll konstaterar vi lättat. Här råder minsann ingen corona-panik.
Inne på torget i Schwerin är atmosfären behaglig. Eftermiddagssolen värmer och vi slår oss ner på ett litet kafé. Stadens stolthet - hertigarnas slott - beser vi under en kort promenad. Det är ledigt, inte mycket turister alls som det ser ut, definitivt inte många internationella turister.
Det samma kan sägas om Berlin. Storstadspulsen - den vi ständigt söker - är omisskännlig, men här är inte heller särskilt många turister. Vi njuter i fulla drag av att återse några av våra favoritställen. Vi erfar en mäktig känsla av frihet, med inslag av högtidlighet, när vi återerövrar våra gamla, kära jaktmarker i denna Europas trevligaste stad. Världen är öppen igen - nu vet vi det säkert!
Vi får plats över allt, till och med på de mest frekventerade platserna, som Pariser platz, är det gott om utrymme. Det gäller också den stora butiken Dussmann - böcker och musik i tre plan, på centralt läge på Friedrichstrasse. Här är öppet till sent på kvällen, att inhandla lite god litteratur och några CD efter middagen är inte dumt. Men mycket har också hänt sen vi var här sist våren 2019. Det gamla judiska varuhuset Tacheles är nu helt inklätt med byggnadsställningar. På de forna ödetomterna bakom, reser sig nu flera nya byggnader. Och på Museumsinsel står nu det nästan helt färdiga Stadtschloss, efter en lång, lång rivnings- och byggprocess. Vyn mot slottet, från Schinkels Schlossbrücke är anslående!
Vi avslutar vår korta Tysklandsresa på Rügen, i anrika Binz - också en plats vi besökt ofta. Vårt hotell är nybyggt, flott och dyrt, Binz är populärt så här års och priserna går upp. Staden, inklusive stranden och alla kaféer och restauranger är nerlusade med tyska turister. Som vanligt, så här brukar det se ut här. Vi promenerar, vilar och badar i havet. Binz är ett mycket ”snällt” ställe, mycket tyskt, med betoning på kur och vila. Kanske inget för festprissar som söker ”hålligång” natten lång. Framåt tiotiden på kvällen töms flertalet restauranger, dags att sova!
Vi konstaterar att det passar oss fint, och att vi fortfarande varmt uppskattar våra tyska grannar, deras gästvänlighet, välordnade samhälle och stillsamma semestervanor. När vi kör hem längtar vi redan tillbaka. Och coronan ja…det är masktvånget inomhus som vi märker det på. Tyskarna bär käckt sin mask på armen eller under hakan när de rör sig utomhus. Vi glömmer bort oss några gånger och blir tydligt men respektfullt tillsagda. Det kan vi stå ut med.
