Flera av de välkända existentialistkaféerna i Paris finns fortfarande kvar. Café de Flore och Les Deux Magots ligger exempelvis där de alltid har legat, i Latinkvarteren på vänstra stranden, hörnet Rue Bonaparte och Boulevard St Germain ungefär. Samma gathörn som Strindberg passerade under sina dagliga promenader, vid hans sista tid i Paris. Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre bodde på flera ställen i kvarteren runt omkring. Deras lägenheter var ouppvärmda och det var därför mycket trivsammare att jobba på kaféet.
Åtminstone Sartre ska också ha njutit av den bullriga miljön under arbetet, och inte alls...
Åtminstone Sartre ska också ha njutit av den bullriga miljön under arbetet, och inte alls...
...låtit sig störas. Vilken kontrast mot många svenska kaféer idag, där man knappt vågar öppna munnen av rädsla för att bryta känslan av djup arbetskoncentration som råder... Idag är existentialistkaféerna nerlusade med turister, men de utgör ändå behagliga parisiska miljöer. Inredningen är densamma, kyparnas excentriska beteende har inte ändrats de senaste decennierna, och utbudet av mat och dryck är också det vanliga. Få, om några, eftergifter till den internationella massturismen stör. Ja, det skulle möjligen vara prisnivån då, men även den är överkomlig.
Existentialismen är förmodligen 1900-talets viktigaste filosofiska strömning. Den förstärkte och teroretiserade den allmänna frihetslängtan som drev många av västerlandets människor och nationer. Det viktigaste existentialistiska verket från hela epoken, även om det inte omtalas som sådant, är Simone de Beauvoirs Det andra könet. Omdömet härrör från den brittiska författaren Sarah Bakewell och boken Existentialisterna - en historia om frihet, varat och aprikoscocktails (Albert Bonners förlag, 2017). Hon vill datera den moderna existentialismens födelse till ett möte på baren Bec-de-Gaz (jo, den finns kvar) på Rue Montparnasse, hösten 1933. Där sitter Jean-Paul och Simone med sin kompis Raymond Aron som varit i Berlin och studerat den senaste filosofiska strömningarna. När Sartre förstår vad fenomenologin är, händer nåt stort. Han kopplar ihop detta med vad han läst hos en lustig dansk som levde i förra århundradet - Søren Kierkegaard. Så föds den moderna existentialismen.
Bakewells bok är en utmärkt sammanfattning av rörelsens historia. Hon resonerar också intressant om hur existentialismens tankar får förnyad aktualitet i vår egen tid av oändligt många och oöverblickbara valsituationer, och därmed vidhängande ångest. Friheten har alltid vara svår att hantera, numera mer än nånsin att döma av den dramatiska tillväxten av oro och depression och andra mentala åkommor.
För Bakewell har de moderna existentialisterna, inklusive deras viktiga föregångare Kierkegaard och Nietsche, aldrig förlorat sin aktualitet. Hon hör hur de fortfarande sitter där vid kaféborden, ivrigt rökande och gestikulerande. Hör bara här:
Dessa båda filosofer (Sartre och Heidegger) samt Simone de Beauvoir, Edmund Husserl, Karl Jaspers, Albert Camus, Maurice Merleau-Ponty och andra tycks mig ha deltagit i ett flerspråkigt, flersidigt samtal som pågick från 1900-talets början till dess slut. Många av dem träffades aldrig. Men jag föreställer mig dem ändå i ett stort, stökigt tankens café - förmodligen parisiskt, fullt av liv och rörelse, där samtalen surrar och tankarna flyger, och definitivt ett bebott café.
Om man kikar in genom fönstren är de första personerna man får syn på välbekanta: de diskuterar medan de suger på sina pipor och lutar sig fram mot varandra för att understryka något. Man hör glas klirra och koppar rassla medan kyparna glider fram mellan borden. I den största gruppen i förgrunden dricker en satt man och en elegant kvinna i turban med sina yngre vänner. Längre bak sitter andra vid lugnare bord. Några är uppe på dansgolvet och kanske sitter någon och skriver i ett privat rum på ovanvåningen. Röster höjs i vrede någonstans, men det hörs också ett mummel från älskande par i skuggorna.
Vi kan gå in och hitta en plats, kanske i den främre delen, kanske i en undanskymd vrå. Det finns så många samtal att tjuvlyssna till att man knappas vet vart man ska vända sig.
Visst vill man följa med? Det gör man utmärkt väl genom att läsa Bakewells bok. Och när vi nästa gång - på riktigt - går förbi Café de Flore, och vi finner ett ledigt bord, kan vi kanske tänka att vi ska stänga av våra mobiler, och försöka prata om nåt viktigt, som frihet, autenticitet och meningsfullhet. Jag längtar redan...
Existentialismen är förmodligen 1900-talets viktigaste filosofiska strömning. Den förstärkte och teroretiserade den allmänna frihetslängtan som drev många av västerlandets människor och nationer. Det viktigaste existentialistiska verket från hela epoken, även om det inte omtalas som sådant, är Simone de Beauvoirs Det andra könet. Omdömet härrör från den brittiska författaren Sarah Bakewell och boken Existentialisterna - en historia om frihet, varat och aprikoscocktails (Albert Bonners förlag, 2017). Hon vill datera den moderna existentialismens födelse till ett möte på baren Bec-de-Gaz (jo, den finns kvar) på Rue Montparnasse, hösten 1933. Där sitter Jean-Paul och Simone med sin kompis Raymond Aron som varit i Berlin och studerat den senaste filosofiska strömningarna. När Sartre förstår vad fenomenologin är, händer nåt stort. Han kopplar ihop detta med vad han läst hos en lustig dansk som levde i förra århundradet - Søren Kierkegaard. Så föds den moderna existentialismen.
Bakewells bok är en utmärkt sammanfattning av rörelsens historia. Hon resonerar också intressant om hur existentialismens tankar får förnyad aktualitet i vår egen tid av oändligt många och oöverblickbara valsituationer, och därmed vidhängande ångest. Friheten har alltid vara svår att hantera, numera mer än nånsin att döma av den dramatiska tillväxten av oro och depression och andra mentala åkommor.
För Bakewell har de moderna existentialisterna, inklusive deras viktiga föregångare Kierkegaard och Nietsche, aldrig förlorat sin aktualitet. Hon hör hur de fortfarande sitter där vid kaféborden, ivrigt rökande och gestikulerande. Hör bara här:
Dessa båda filosofer (Sartre och Heidegger) samt Simone de Beauvoir, Edmund Husserl, Karl Jaspers, Albert Camus, Maurice Merleau-Ponty och andra tycks mig ha deltagit i ett flerspråkigt, flersidigt samtal som pågick från 1900-talets början till dess slut. Många av dem träffades aldrig. Men jag föreställer mig dem ändå i ett stort, stökigt tankens café - förmodligen parisiskt, fullt av liv och rörelse, där samtalen surrar och tankarna flyger, och definitivt ett bebott café.
Om man kikar in genom fönstren är de första personerna man får syn på välbekanta: de diskuterar medan de suger på sina pipor och lutar sig fram mot varandra för att understryka något. Man hör glas klirra och koppar rassla medan kyparna glider fram mellan borden. I den största gruppen i förgrunden dricker en satt man och en elegant kvinna i turban med sina yngre vänner. Längre bak sitter andra vid lugnare bord. Några är uppe på dansgolvet och kanske sitter någon och skriver i ett privat rum på ovanvåningen. Röster höjs i vrede någonstans, men det hörs också ett mummel från älskande par i skuggorna.
Vi kan gå in och hitta en plats, kanske i den främre delen, kanske i en undanskymd vrå. Det finns så många samtal att tjuvlyssna till att man knappas vet vart man ska vända sig.
Visst vill man följa med? Det gör man utmärkt väl genom att läsa Bakewells bok. Och när vi nästa gång - på riktigt - går förbi Café de Flore, och vi finner ett ledigt bord, kan vi kanske tänka att vi ska stänga av våra mobiler, och försöka prata om nåt viktigt, som frihet, autenticitet och meningsfullhet. Jag längtar redan...