Tyke Tykesson, stadsplanerare i Malmö, skriver flitigt på denna blogg. Här återkommer han med tankar och iakttagelser från en resa i Tunisien. Tyke reser ensam, och gärna off-season. Kolla ovan vid Platser, om du vill läsa fler av hans texter.
Min farmor föddes 1901. Hon blev änka 1963 och därefter började hon resa ut i världen. Kanske något märkligt med tanke på att hon levt tämligen stationärt som prästfru i mer än 40 år. Eller så var det just därför hon reste. Jag vet inte vart och när hon begav sig första gången, men jag vet att hon omkring 1970 besökte Tunisien. 50 år senare kommer jag själv dit
Min farmor föddes 1901. Hon blev änka 1963 och därefter började hon resa ut i världen. Kanske något märkligt med tanke på att hon levt tämligen stationärt som prästfru i mer än 40 år. Eller så var det just därför hon reste. Jag vet inte vart och när hon begav sig första gången, men jag vet att hon omkring 1970 besökte Tunisien. 50 år senare kommer jag själv dit
Jag tänker naturligtvis på vad farmor kan ha upplevt. Hon reste såvitt jag vet oftast ensam, precis som jag. Men jag har inget minne av att hon berättade om sina resor. Hade hon gjort det hade jag säkert kommit ihåg, för geografi och länder långt bort har ju alltid fascinerat mig. Varför hon nu inte berättade vet jag inte. Det är svårt att förstå varför jag inte frågade. Men att hon tyckte om värmen vet jag — det var till sydliga breddgrader hon begav sig. Precis som jag.
När jag går ut från flygplatsen i Tunis några dagar före jul möts jag av ett rejält störtregn och i det närmaste stormbyar. Vad tänkte jag när jag bokade den här resan? Tunisien i december. Regnigt och kyligt. Men när jag några dagar senare rör mig i ett svalt men soligt Sousse, en turistort i det närmaste helt utan turister, så vet jag ju att det blev rätt ändå. Regnet drog snabbt förbi och lågsäsongen har klara fördelar. Och jag har ju iallafall inte kommit för att bada.
Rummen i hotellen längs strandpromenaden i Sousse står tomma. Några hotell ser ut som om de kan ha varit alldeles nya när farmor var här — men sedan dess knappt underhållna. En del har stängt. Några står i mer avancerade stadier av förfall. Det är inte bara för att det är vinter. Tunisien har drabbats av flera blodiga terroristdåd riktade mot utlänningar och turistnäringen har inte hämtat sig fullt ut.
Jag vet inte om farmor lämnade stranden. Men det är osannolikt att hon inte skulle ha besökt några av Tunisiens många historiska monument. Landets strategiska läge vid sundet mellan Afrika och Sicilien samt att det historiskt sett varit lättare att resa över hav än land är skäl till Tunisiens rika historiska arv. Från Karthago, beläget norr om nuvarande Tunis, styrde fenicierna sitt havsherravälde — eller talassokrati som jag lärt mig att det heter. Karthago förstördes ju av romarna 146 f Kr i enlighet med ett ofta upprepat krav från senatorn Cato d ä. Staden återuppbyggdes senare, bland annat med en storslagen romersk badanläggning.
En del ruiner är mer välbevarade än andra. Amfiteatern i El Jem, söder om Sousse är utan tvekan bland det mest imponerande jag sett av romerska ruiner. Den är visserligen något mindre än Colloseum i Rom men eftersom den höjer sig — nästan overkligt — över den högst oansenliga bebyggelsen runt omkring blir upplevelsen kraftfullare. Den byggdes på 170-talet e Kr och rymde omkring 35 000 åskådare. Fram till 1600-talet lär den ha varit i huvudsak intakt men sedan dess har mycket av byggnadsmaterialet återanvänts någon annanstans.
När jag går ut från flygplatsen i Tunis några dagar före jul möts jag av ett rejält störtregn och i det närmaste stormbyar. Vad tänkte jag när jag bokade den här resan? Tunisien i december. Regnigt och kyligt. Men när jag några dagar senare rör mig i ett svalt men soligt Sousse, en turistort i det närmaste helt utan turister, så vet jag ju att det blev rätt ändå. Regnet drog snabbt förbi och lågsäsongen har klara fördelar. Och jag har ju iallafall inte kommit för att bada.
Rummen i hotellen längs strandpromenaden i Sousse står tomma. Några hotell ser ut som om de kan ha varit alldeles nya när farmor var här — men sedan dess knappt underhållna. En del har stängt. Några står i mer avancerade stadier av förfall. Det är inte bara för att det är vinter. Tunisien har drabbats av flera blodiga terroristdåd riktade mot utlänningar och turistnäringen har inte hämtat sig fullt ut.
Jag vet inte om farmor lämnade stranden. Men det är osannolikt att hon inte skulle ha besökt några av Tunisiens många historiska monument. Landets strategiska läge vid sundet mellan Afrika och Sicilien samt att det historiskt sett varit lättare att resa över hav än land är skäl till Tunisiens rika historiska arv. Från Karthago, beläget norr om nuvarande Tunis, styrde fenicierna sitt havsherravälde — eller talassokrati som jag lärt mig att det heter. Karthago förstördes ju av romarna 146 f Kr i enlighet med ett ofta upprepat krav från senatorn Cato d ä. Staden återuppbyggdes senare, bland annat med en storslagen romersk badanläggning.
En del ruiner är mer välbevarade än andra. Amfiteatern i El Jem, söder om Sousse är utan tvekan bland det mest imponerande jag sett av romerska ruiner. Den är visserligen något mindre än Colloseum i Rom men eftersom den höjer sig — nästan overkligt — över den högst oansenliga bebyggelsen runt omkring blir upplevelsen kraftfullare. Den byggdes på 170-talet e Kr och rymde omkring 35 000 åskådare. Fram till 1600-talet lär den ha varit i huvudsak intakt men sedan dess har mycket av byggnadsmaterialet återanvänts någon annanstans.
Dagens Tunisien är naturligtvis mycket intressantare än ruiner från romartiden. Förutom i Sousse spenderar jag min tid i huvudstaden Tunis. Där finns en stor uråldrig medina med en typisk arabisk suq precis som i Sousse. Där utanför – i stark kontrast – en klassisk rutnätssstad med främst franskinspirerad arkitektur, en blandning av historicism, art deco och modernism. Det vore fel att påstå att det är en vacker stad. Men den är synnerligen levande. Ett brokigt, bullrigt gatuliv. I Tunis’ suq pågår handeln i vissa avseenden på samma sätt som under många generationer tillbaka.
Tunisien balanserar — kanske mer påtagligt än andra länder — mellan det traditionsbundna och det moderna, därtill i ett spänningsfält mellan det arabiska, det afrikanska och det västerländska. I Tunisien startade den så kallade arabiska våren 2011 med en revolution som störtade den sedan länge sittande presidenten. Den relativt liberala och sekulärt inriktade regim som tog över makten efter demokratiseringsprocessen lyckades dock inte infria förväntningarna och blev kortvarig. Idag styrs landet av ett konservativt islamistiskt parti.
I Sousse samtalar jag med Ayoub, en snart färdigutbildad arkitekt, som beskriver en ung otålig och frustrerad generation, men som ännu inte är tillräckligt röststark för att åstadkomma förändring. Han talar om de starka motsättningarna inom landet. De liberala krafterna finns mest i de större städerna längs kusten i norr medan den mer konservativa delen av befolkningen främst lever i landets södra delar.
De sista dagarna i Tunis tänker jag igen på min farmor, och därtill på hennes mor. Och på olika generationer och deras förhållande till tiden och samhällets förändring. Farmor hade upplevt första världskriget som barn. Hon talade ofta om spanska sjukan. Det var väl 1918. När jag var sju år avled farmors mor. Jag minns henne som en späd kvinna, alltid klädd helt i svart och ofta med ett huckle. Hon var född 1874. På 1960-talets slut framstod hon som en relik från en annan tidsålder.
I Tunisien kolliderar tidsepoker. Det är förvisso inte ett nytt fenomen. Bilder från Tunis vid sekelskiftet 1900 och för den delen 1960-talet vittnar om starka kontraster i stadsbilden. De speglar med all säkerhet även att det fanns sociala spänningar.
Generationerna skaver mot varandra i dagens Tunisien. Religion och konventioner bryts mot nya attityder och ideal. Att världen verkar dra åt olika håll blir påtagligt här. Det är väl en skrämmande framtid som gör människor osäkra. Enkla svar på svåra utmaningar utgör en lockelse för allt fler – en nostalgisk önskan om att allt ska vara som förr. Andra vill bara framåt. Kanske går vi mot en ny tid som kan komma att ha vissa likheter med den tid som farmor och farmors mor upplevde i 1900-talets början; en tid med starka motsättningar och polarisering mellan olika grupper i samhället och i världen.
När jag väntar på taxin till flygplatsen börjar det regna igen. Ett isande kyligt regn. Det är rejält kallt — kallare än det borde vara i Afrika kan man tycka. Kylan tränger igenom min tunna jacka. Jag fryser. Och jag lämnar Tunisien med en svag oroskänsla i kroppen.
