Vid Grosser Stern i hjärtat av Berlin ägnar man sig åt ett stycke traditionell, nationalistisk hjältedyrkan. Det är något tämligen ovanligt i den tyska huvudstaden, där människor under långa tider har fått betala ett mycket högt pris för en urspårad och perverterad, tysk nationalism. Alla minnen från tiden före den stora tyska katastrofen (läs nazieran 1933-1945) som andas denna nationalism, är i viss mån stigmatiserade. Men här på denna plats finns alltså minnen kvar, förunderligt välbevarade. Och det går att närma sig den tyska nationalismen och dess huvudrollsinnehavare med bevarat förnuft. Det är inte farligt att syssla med detta stoff, om nu någon skulle tro det. Det gäller i extra hög grad oss som står utanför den tyska historien, även om vi också berörts och berörs av den.
Således kan vi vid Grosser Stern, mitt i Tiergarten i Berlin...
Således kan vi vid Grosser Stern, mitt i Tiergarten i Berlin...
...skåda Siegesäule (segerkolonnen) med sin ”Gold Elsa” i toppen, ett monument som hyllar segern i de tyska enhetskrigen på 1860-1870-talen. Det är alltså i berlinsk, vitsig folkmun som gudinnan där uppe fått namnet Guld-Elsa, egentligen bör hon benämnas som segergudinnan Nike, eller Victoria om vi talar latin. Intill pelaren, på norra sidan av rondellen, skådar vi tre män i helfigur, som spelade en avgörande roll under 1800-talets senare decennier, då Tyskland enades och snabbt utvecklades till Europas mäktigaste stat.
Helmuth Karl Bernhard von Moltke den äldre (1800-1891), på många sätt den intressantaste av dem, var en tysk greve och militär, så småningom generalmajor och chef för den preussiska generalstaben. Denne man skapade under en lång följd av år med början 1857 en modern preussisk generalstab, som blev till en nyckelfaktor i utvecklandet av en kraftfull och framgångsrik krigsmakt. Denna stab av militära experter hade som primär uppgift att planera för krig, alltså alla möjliga tänkbara krigssituationer. Alla senare generalstaber är uppbyggda efter detta mönster.
Moltke var som person en säregen figur. Han fick sin första utbildning i Köpenhamn inom den danska landkadettkåren. Efter genomgången militär grundutbildning tog han tjänst som dansk officer i januari 1818. Så småningom lämnade han emellertid Danmark och inträdde istället i den preussiska armén som officer i ett infanteriregemente. Efter avlagd examen vid krigsakademin i Berlin 1831 blev han 1833 anställd vid generalstaben, som han sedan tillhörde så länge han var i tjänst.
1857 blev han generalstabens chef och stannade på den posten i hela 30 år. Som generalstabschef genomförde han alltså ett mycket omfattande reformprogram för arméns taktiska och strategiska metoder, för beväpningen, kommunikationssystemen, stabsofficerarnas ledarskapsträning och metoder för mobilisering. Han införde också ett viktigt moment i de systematiska studier av europeisk politik som stabsofficerarna sysselsattes med. Olika officerare fick specialisera sig på olika länder. I samband därmed utarbetades krigsplaner, för alla de krig som skulle kunna inträffa. Under de här åren utvecklades generalstaben till en kunskaps- och utbildningsmässig elitkår.
Moltke var som person lågmäld och enkel men utrustad med ett skarpt intellekt. Han hade omfattande kunskaper i en lång rad ämnen och bedrev sitt arbete med stor beslutsamhet och kraft. Han älskade musik, konst, arkeologi, teater och poesi. Han behärskade sju språk (danska, tyska, turkiska, engelska, franska, italienska, spanska). Han blev berömd redan på 1840-talet för sina reseskildringar från Turkiet, som han illustrerade själv. Boken ska enligt uppgift fortfarande gå att köpa i Tyskland.
De andra ”hjältarna” vid trafikkorsningen är Albrecht von Roon och - givetvis - Otto von Bismarck. Mer om de två senare vid ett annat tillfälle. Moltke, Roon och kabinettsministern Otto von Bismarck orkestrerade tillsammans det tyska enhetsarbetet, främst genom krigen mot Danmark (1864), Österrike (1866) och Frankrike (1870-1871). I och med detta skapades det tyska kejsardömet med Preussens kung som förste regent – Vilhelm I – och med den ”lilltyska” lösningen som grund. Den senare innebar att Österrike uteslöts från inflytande över de tyska länderna.
Vare sig vi intresserar oss för detaljerna och de djupare aspekterna av denna historia eller inte, är vi alla människor i Europa i högsta grad formade av dess resultat. Den grundläggande frågan om vilken ställning det dominerande Tyskland ska ha i europeisk politik är fortfarande högaktuell - och det har den varit allt sedan 1800-talets militära reformer och det tyska enandet.
Statyerna Grosser Stern uppfördes i början av 1900-talet, men på annan plats i staden. De flyttades hit, tillsammans med segerkolonnen av nazistregimen 1938.
Helmuth Karl Bernhard von Moltke den äldre (1800-1891), på många sätt den intressantaste av dem, var en tysk greve och militär, så småningom generalmajor och chef för den preussiska generalstaben. Denne man skapade under en lång följd av år med början 1857 en modern preussisk generalstab, som blev till en nyckelfaktor i utvecklandet av en kraftfull och framgångsrik krigsmakt. Denna stab av militära experter hade som primär uppgift att planera för krig, alltså alla möjliga tänkbara krigssituationer. Alla senare generalstaber är uppbyggda efter detta mönster.
Moltke var som person en säregen figur. Han fick sin första utbildning i Köpenhamn inom den danska landkadettkåren. Efter genomgången militär grundutbildning tog han tjänst som dansk officer i januari 1818. Så småningom lämnade han emellertid Danmark och inträdde istället i den preussiska armén som officer i ett infanteriregemente. Efter avlagd examen vid krigsakademin i Berlin 1831 blev han 1833 anställd vid generalstaben, som han sedan tillhörde så länge han var i tjänst.
1857 blev han generalstabens chef och stannade på den posten i hela 30 år. Som generalstabschef genomförde han alltså ett mycket omfattande reformprogram för arméns taktiska och strategiska metoder, för beväpningen, kommunikationssystemen, stabsofficerarnas ledarskapsträning och metoder för mobilisering. Han införde också ett viktigt moment i de systematiska studier av europeisk politik som stabsofficerarna sysselsattes med. Olika officerare fick specialisera sig på olika länder. I samband därmed utarbetades krigsplaner, för alla de krig som skulle kunna inträffa. Under de här åren utvecklades generalstaben till en kunskaps- och utbildningsmässig elitkår.
Moltke var som person lågmäld och enkel men utrustad med ett skarpt intellekt. Han hade omfattande kunskaper i en lång rad ämnen och bedrev sitt arbete med stor beslutsamhet och kraft. Han älskade musik, konst, arkeologi, teater och poesi. Han behärskade sju språk (danska, tyska, turkiska, engelska, franska, italienska, spanska). Han blev berömd redan på 1840-talet för sina reseskildringar från Turkiet, som han illustrerade själv. Boken ska enligt uppgift fortfarande gå att köpa i Tyskland.
De andra ”hjältarna” vid trafikkorsningen är Albrecht von Roon och - givetvis - Otto von Bismarck. Mer om de två senare vid ett annat tillfälle. Moltke, Roon och kabinettsministern Otto von Bismarck orkestrerade tillsammans det tyska enhetsarbetet, främst genom krigen mot Danmark (1864), Österrike (1866) och Frankrike (1870-1871). I och med detta skapades det tyska kejsardömet med Preussens kung som förste regent – Vilhelm I – och med den ”lilltyska” lösningen som grund. Den senare innebar att Österrike uteslöts från inflytande över de tyska länderna.
Vare sig vi intresserar oss för detaljerna och de djupare aspekterna av denna historia eller inte, är vi alla människor i Europa i högsta grad formade av dess resultat. Den grundläggande frågan om vilken ställning det dominerande Tyskland ska ha i europeisk politik är fortfarande högaktuell - och det har den varit allt sedan 1800-talets militära reformer och det tyska enandet.
Statyerna Grosser Stern uppfördes i början av 1900-talet, men på annan plats i staden. De flyttades hit, tillsammans med segerkolonnen av nazistregimen 1938.