Tyke Tykesson från Malmö, med en särskild förkärlek för långa resor på egen hand, skriver här från Mumbai, ett av de första stoppen på den nu pågående Asien-touren. Mer från Tyke följer...
När jag kommer till en ny stad händer det ofta att jag känner att den tar emot mig med en viss motvillighet. Staden vecklar ut sig långsamt inför mina sinnen och jag tar in den en aning tveksamt — det mesta är okänt och lite jobbigt, enkla vardagligheter kan bli till nästan ogenomförbara projekt, ganska snart är känslan att det räcker, jag får nog. Vill resa vidare. Så är det definitivt med Mumbai.
När jag kommer till en ny stad händer det ofta att jag känner att den tar emot mig med en viss motvillighet. Staden vecklar ut sig långsamt inför mina sinnen och jag tar in den en aning tveksamt — det mesta är okänt och lite jobbigt, enkla vardagligheter kan bli till nästan ogenomförbara projekt, ganska snart är känslan att det räcker, jag får nog. Vill resa vidare. Så är det definitivt med Mumbai.
Men trots allt — denna megastad är för mig inte så överväldigande och påfrestande som man kunde föreställt sig utifrån rapporter från andra indienresenärer. Men så har jag vistats en hel del i Jakarta och andra asiatiska storstäder och haft närkontakt med slummen i Cebu. Så jag är ganska van. Samtidigt är extremerna tydligare i Mumbai. Trängseln är värre, bullret påtagligare, trottoarna smutsigare och lukterna starkare. Människorna är fler. Närheten mellan extremt fattig och extremt rik är påfallande. Mumbai är sällan vackert. Man får stålsätta sig när man i det närmaste snubblar över familj efter familj som har sitt hem på trottoaren.
Att röra sig genom vissa delar av staden är en kamp. Trängseln, trafiken, bullret och lukterna i kombination med hettan skulle gjort promenaden mer eller mindre outhärdlig för de flesta resenärer. Att säga att jag älskar det är möjligen en överdrift. Men jag återkommer till liknande platser igen och igen. Sådana vandringar väcker många funderingar kring hur miljön påverkar människorna och därmed samhället.
Jag ägnar ett par tidiga morgnar strax före soluppgången till löprundor längs strandpromenaden. Redan vid sextiden på morgonen är den full av joggare i alla stilar och hastigheter, äldre mediterande män och grupper av unga män som bara hänger där. Till skillnad från det mesta annat jag tar mig för i storstaden känns det som att aktivt delta i stadslivet. Annars blir det mest betraktande. På kvällen kompletteras strandpromenaden med familjer och kärlekspar.
Strandpromenaden är en av få offentliga stadsrum i södra Mumbai där man kan vistas för avkoppling och rekreation. Små parker, torg eller andra platser där man bara kan vara saknas i stora omrråden. I en stad där trångboddheten är hög och möjligheten att vara ensam är en bristvara borde ju egentligen behoven vara större än i våra städer.
Efter de första dagarnas kamp börjar jag trots allt bli mer och mer förtjust i platsen. Det är en välbekant känsla, så är det ofta när en stad har öppnat upp sig. Det är ju riktigt fint, jag börjar redan få koll, finner mina rörelsemönster och favoritplatser, lär känna en sympatisk representant för invånarna, hittar rätt i de små detaljerna och plötsligt är hela världen underbar. Även om jag befinner mig i Mumbai.... ja, jag vill stanna längre. Men då är det är dags att resa vidare.
Att röra sig genom vissa delar av staden är en kamp. Trängseln, trafiken, bullret och lukterna i kombination med hettan skulle gjort promenaden mer eller mindre outhärdlig för de flesta resenärer. Att säga att jag älskar det är möjligen en överdrift. Men jag återkommer till liknande platser igen och igen. Sådana vandringar väcker många funderingar kring hur miljön påverkar människorna och därmed samhället.
Jag ägnar ett par tidiga morgnar strax före soluppgången till löprundor längs strandpromenaden. Redan vid sextiden på morgonen är den full av joggare i alla stilar och hastigheter, äldre mediterande män och grupper av unga män som bara hänger där. Till skillnad från det mesta annat jag tar mig för i storstaden känns det som att aktivt delta i stadslivet. Annars blir det mest betraktande. På kvällen kompletteras strandpromenaden med familjer och kärlekspar.
Strandpromenaden är en av få offentliga stadsrum i södra Mumbai där man kan vistas för avkoppling och rekreation. Små parker, torg eller andra platser där man bara kan vara saknas i stora omrråden. I en stad där trångboddheten är hög och möjligheten att vara ensam är en bristvara borde ju egentligen behoven vara större än i våra städer.
Efter de första dagarnas kamp börjar jag trots allt bli mer och mer förtjust i platsen. Det är en välbekant känsla, så är det ofta när en stad har öppnat upp sig. Det är ju riktigt fint, jag börjar redan få koll, finner mina rörelsemönster och favoritplatser, lär känna en sympatisk representant för invånarna, hittar rätt i de små detaljerna och plötsligt är hela världen underbar. Även om jag befinner mig i Mumbai.... ja, jag vill stanna längre. Men då är det är dags att resa vidare.
