Tyke Tykesson, sen länge en flitig skribent på denna sajt, har nyligen varit på resa i Europa. På ett par intressanta platser upptäcker han det osynliga, som åtminstone i dessa fall överträffar det synliga. Här får vi läsa om den första av dessa båda platser. Kolla ovan vid Platser, om du vill läsa fler av Tykes texter.
När jag kom till Tours, söder om Paris, hyrde jag en Renault Clio. Med den tog jag mig runt till några slott i Loiredalen. Det finns många att välja bland. Jag valde ett som inte finns.
Att vi – när vi betraktar vår omvärld – bara har förmåga att med våra sinnen uppleva och förstå en mycket begränsad del av verkligheten är ju ganska självklart. Det är väl samtidigt givet att vi oftast fokuserar på det synliga och påtagliga. Men, det som är osynligt har nog i det närmaste alltid något att berätta om en plats. Att försöka se bortom det synliga kräver förstås ett visst mått av fantasi. Men inte så sällan kan funderingar kring det osynliga bidra till att ge reseupplevelsen fler dimensioner.
De flesta reser till den lilla orten Amboise — som är belägen strax norr om Tours — för att se slottet som byggdes där på 1500-talet. Det är ett av flera renässansslott i trakten. Kanske mer kända och betydligt mer sevärda är exempelvis Chambord och Chenonceaux. Slottet i Amboise lämnar mig tämligen oberörd trots sitt vackra och imponerande läge på en klippa vid Loire. Att slottet stoltserar med Leonardo da Vincis grav är visserligen en extra krydda och en poäng i sammanhanget – han var ju den störste bland renässanskonstnärerna, importerad till Frankrike av kungen Frans I. Men det ger mig ändå inget särskilt extra i upplevelsen.
Ett litet stycke utanför Amboise finner man emellertid en annan sevärdhet, i mina ögon betydligt intressantare och märkvärdigare: en pagod i klassicistisk stil, byggd på 1770-talet. Den lockar dock knappast horder av turister, en enkel trähytt utgör biljettkontor och det är bara jag där en solig men kylig eftermiddag i oktober. Men det kunde varit annorlunda.
Pagoden ser ensam och övergiven ut där den står vid en halvmånformad damm. Den är 44 meter hög och har sju våningar. Man kan klättra upp i den och blicka ut över landskapet. Det vill säga om man vågar, för den lutar en aning. Väl uppe på översta planet får man försöka föreställa sig det osynliga. Pagoden var nämligen ursprungligen del av en enorm parkanläggning som tillhörde slottet Chanteloup. Slottet som började byggas i början av 1700-talet räknades, när det stod klart i mitten av århundradet, till ett av de mest magnifika i Europa. Parken var betydligt större än motsvarande vid slottet i Versailles. Men varken slottet eller parkanläggningen finns kvar. Inte ens husgrunden är synlig.*
Chanteloup byggdes, ägdes och beboddes under 1700-talet av en rad mer eller mindre betydande högadliga fransoser. Det övertogs på 1760-talet av hertigen Étienne François de Choiseul. Han var född 1719 och verkade som politiker och diplomat. När han var fransk utrikesminister blev en ö i Solomonöarna i Stilla havet uppkallad efter honom. Sedan han fallit i onåd hos Ludvig XV förvisades de Choiseul till sitt slott och lät bygga padogen. Efter hans död 1785 ägdes Chanteloup under en tid av en annan hertig fram till franska revolutionen.
Slottet överlevde revolutionen även om det kom att stå övergivet ett par år. Dess siste ägare var mångsysslaren Jean-Antoine Chaptal, som av Napoleon utnämndes till greve av Chanteloup. Han verkade som kemist, läkare, agronom, industrialist, statsman, pedagog och filantrop. Chaptal lät restaurera slottet men sedan hans son kommit på obestånd tvingades han i början av 1820-talet sälja av egendomen i delar. Parkanläggningen med pagodan förvärvades av Hertigen av Orleans, sedermera Frankrikes siste kung under namnet Louis-Philippe I. Själva slottet kom i en grupp investerares ägo. De lät sälja möblemangen och sedan använda slottet som stenbrott, ett inte helt ovanligt öde för storslagna byggnadsverk som förlorat sin funktion. Arkitektoniska utsmyckningar och material spreds till byggnader i omlandet.
Kvar stod pagoden. Genom att den har berövats sin kontext står den fram skarpare och tydligare som arkitektoniskt objekt. Samtidigt blir den för mig mer fascinerande än om den stått kvar som en så kallad fåfänga eller follie i en stor parkanläggning vid ett slott – även om den förvisso som sådan skulle ha framstått som imponerande.
* Här kan man se hur slottet såg ut.
