Luften blir allt svalare och kontrasten mot gatunivåns temperaturer ökar alltmer, när vi långsamt vandrar ner i Neapels undre värld - Napoli sotteranea. Vi har köpt biljett till en guidad tur med ingång vid Via dei Tribunali, närmare bestämt intill kyrkan San Paolo Maggiore. Det är flera grupper som väntar vid ingången, detta är populärt.
Den allt kyligare luften gör oss väl, vi har tampats med temperaturer på över 35 grader uppe på gatan. Ända tills vi börjar frysa, vilket inte dröjer särskilt länge, och vi börjar unisont gnälla över saknade pullovers. Typiskt.
Gruppen är blandad, guidens språk är engelska. Vårt första stopp blir en stor sal, flera meter i takhöjd, med tydliga märken efter de antika gruvarbetarnas arbete. Här får vi en första introduktion till denna märkliga värld.
De stora hålrummen, 30-40 meter under markytan i det historiska Neapel härrör från de grekiska kolonisatörernas byggnadsteknik. Nybyggarna i Neapolis - den nya staden - fann att själva marken där de befann sig bjöd på det bästa byggnadsmaterial som trakten hade att erbjuda. De började helt enkelt hugga ut tuffstensblock precis där husen skulle stå. Genom allt djupare schackt hissades stenblocken upp med kranar och gav upphov till en allt större stad. Hålrummen under staden samlade också vatten, vilket blev till praktiska brunnar för stadens vattenförsörjning. Tidsperioden vi befinner oss i är alltså ca 500 f Kr och framåt.
Grekerna hade kommit till Neapelbukten mycket tidigare. Redan ca 800 f Kr hade de anlagt sin första koloni i Italien, Pitekusa på ön Ischia. Kort därefter började de befolka ett flertal orter längs med kusten. De befintliga folkstammarna befann sig vid den tiden på en betydligt primitivare teknisk nivå, och vågade eller ville inte ifrågasätta grekernas rätt till området. I och med detta började Magna Graecia växa fram, det vill säga den stora mängd blomstrande grekiska städer i södra Italien - varav Neapel bara var en.
Detta Magna Graecia erövrades som bekant så småningom av romarna. Tiden för de sista erövringarna var ca 270 f Kr. Från och med nu gällde romerska lagar och regler, på en rad fundamentala områden. Men romarna bidrog förstås med mycket. Bland annat tekniskt och arkitektoniskt kunnande. Romarna var duktiga på och mycket intresserade av vattenförsörjning. De byggde akvedukter fram till Neapel som säkrade färskvattentillgången. De inrättade systematisk skötsel av brunnar och vattenledningar. Det innebar folk som arbetade nere under jord. De kombinerade detta med kloaksystem, som också fick underhållas förstås.
Och så levde Neapel i 2000 år. Samma, gamla grundsystem för vatten och avlopp användes ända fram till 1880-talet. År 1884 drabbades staden av en svår koleraepidemi. Axel Munthe var en av de många läkare som bevittnade händelsen och försökte hjälpa till, vilket han skriver om i sin bok om San Michele.
Man satte koleraspridningen i samband med de uråldriga vattensystemen - som till slut stängdes igen. Ett modernt system togs i bruk och det gamla sattes igen, bland annat genom att användas som gigantisk soptunna. Förutom under en kort tid under andra världskriget, då delar av systemet fungerade som skyddsrum för stadens befolkning, har Neapels underjordiska värld saknat praktisk funktion.
I modern tid har man intresserat sig för vad som döljer sig under markytan, rensat en del av systemet - och erbjuder det för nyfikna turister! Och vi är alla glada och nervöst uppsluppna när vi trevar oss fram i de smala, mörka gångarna. Guiden, som är mycket välinformerad, varnar lite försiktigt ”dem som har anlag för klaustrofobi”. Ingen räcker upp handen utan följer snällt med i det långa lämmeltåget. På det smalaste stället är det ca 60 cm brett i tunneln, vilket innebär att man förflyttar sig i sidled. Mobilkamerornas belysningsfunktion kommer snabbt i drift. Vi passerar fler underjordiska cisterner med vatten och vi kan då och då blicka upp mot markytan genom höga, fyrkantiga schackt.
Efter gott och väl två timmar kommer vi återigen ut i det bländande solljuset på gatan mitt i Neapels historiska kvarter, glada och upprymda av en spännande och intressant erfarenhet.
Den allt kyligare luften gör oss väl, vi har tampats med temperaturer på över 35 grader uppe på gatan. Ända tills vi börjar frysa, vilket inte dröjer särskilt länge, och vi börjar unisont gnälla över saknade pullovers. Typiskt.
Gruppen är blandad, guidens språk är engelska. Vårt första stopp blir en stor sal, flera meter i takhöjd, med tydliga märken efter de antika gruvarbetarnas arbete. Här får vi en första introduktion till denna märkliga värld.
De stora hålrummen, 30-40 meter under markytan i det historiska Neapel härrör från de grekiska kolonisatörernas byggnadsteknik. Nybyggarna i Neapolis - den nya staden - fann att själva marken där de befann sig bjöd på det bästa byggnadsmaterial som trakten hade att erbjuda. De började helt enkelt hugga ut tuffstensblock precis där husen skulle stå. Genom allt djupare schackt hissades stenblocken upp med kranar och gav upphov till en allt större stad. Hålrummen under staden samlade också vatten, vilket blev till praktiska brunnar för stadens vattenförsörjning. Tidsperioden vi befinner oss i är alltså ca 500 f Kr och framåt.
Grekerna hade kommit till Neapelbukten mycket tidigare. Redan ca 800 f Kr hade de anlagt sin första koloni i Italien, Pitekusa på ön Ischia. Kort därefter började de befolka ett flertal orter längs med kusten. De befintliga folkstammarna befann sig vid den tiden på en betydligt primitivare teknisk nivå, och vågade eller ville inte ifrågasätta grekernas rätt till området. I och med detta började Magna Graecia växa fram, det vill säga den stora mängd blomstrande grekiska städer i södra Italien - varav Neapel bara var en.
Detta Magna Graecia erövrades som bekant så småningom av romarna. Tiden för de sista erövringarna var ca 270 f Kr. Från och med nu gällde romerska lagar och regler, på en rad fundamentala områden. Men romarna bidrog förstås med mycket. Bland annat tekniskt och arkitektoniskt kunnande. Romarna var duktiga på och mycket intresserade av vattenförsörjning. De byggde akvedukter fram till Neapel som säkrade färskvattentillgången. De inrättade systematisk skötsel av brunnar och vattenledningar. Det innebar folk som arbetade nere under jord. De kombinerade detta med kloaksystem, som också fick underhållas förstås.
Och så levde Neapel i 2000 år. Samma, gamla grundsystem för vatten och avlopp användes ända fram till 1880-talet. År 1884 drabbades staden av en svår koleraepidemi. Axel Munthe var en av de många läkare som bevittnade händelsen och försökte hjälpa till, vilket han skriver om i sin bok om San Michele.
Man satte koleraspridningen i samband med de uråldriga vattensystemen - som till slut stängdes igen. Ett modernt system togs i bruk och det gamla sattes igen, bland annat genom att användas som gigantisk soptunna. Förutom under en kort tid under andra världskriget, då delar av systemet fungerade som skyddsrum för stadens befolkning, har Neapels underjordiska värld saknat praktisk funktion.
I modern tid har man intresserat sig för vad som döljer sig under markytan, rensat en del av systemet - och erbjuder det för nyfikna turister! Och vi är alla glada och nervöst uppsluppna när vi trevar oss fram i de smala, mörka gångarna. Guiden, som är mycket välinformerad, varnar lite försiktigt ”dem som har anlag för klaustrofobi”. Ingen räcker upp handen utan följer snällt med i det långa lämmeltåget. På det smalaste stället är det ca 60 cm brett i tunneln, vilket innebär att man förflyttar sig i sidled. Mobilkamerornas belysningsfunktion kommer snabbt i drift. Vi passerar fler underjordiska cisterner med vatten och vi kan då och då blicka upp mot markytan genom höga, fyrkantiga schackt.
Efter gott och väl två timmar kommer vi återigen ut i det bländande solljuset på gatan mitt i Neapels historiska kvarter, glada och upprymda av en spännande och intressant erfarenhet.
