Att vandra över Brooklyn bridge är en turistaktivitet som kommer högt upp på listan för New York-besökaren. Bron är ikonisk för The Big Apple. Den figurerar i de flesta turistbroschyrer och kan ses i oräkneliga filmer och TV-serier från staden. Till fördelarna med att promenera över en bro, hör att det är en alldeles lagom ambitiös aktivitet, välpaketerad så att säga, alltså lätt att greppa på alla tänkbara sätt. Det är betydligt mindre riskabelt att korsa en bro än att exempelvis besöka...
...ett stort och välkänt museum. I det senare fallet tvingas du betala en dyr avgift för något som du har ganska vaga uppfattningar om. Kanske är det dessutom nerlusat med folk, så att du inte kommer åt att se det som eventuellt intresserar dig.
Bron är mycket mindre av chansning. Om du inte gillar den så får du ändå en stärkande promenad. Och du betalar ingenting, förutsatt att du kan motstå alla försäljare av turistkrafs som kantar rutten. Det hela är dessutom över på en timmes tid eller så, beroende på hur du har närmat dig objektet i fråga. Så om du inte uppskattar aktiviteten är den trots allt över snabbt. Och du kan bocka av en punkt på turistlistan. Inte dumt.
Och jodå, visst är staden mäktig betraktad uppifrån Brooklyn bridge. Bron är 486 meter lång i sin centrala del, betydligt längre om påfarter och ramper räknas in. Bropelarna är över 80 meter höga, lätt igenkännbara med sina gotiska spetsbågar. Det är fint att komma konstruktionen riktigt nära, med dess intrikata nät av kablar. Bron var när den öppnades år 1883, efter en fjortonårig byggnadsperiod, världens längsta hängbro.
Detta var en ingenjörsbedrift av rang när det begav sig. Den huvudansvarige var tysken John Augustus Roebling, som tragiskt nog förolyckades under bygget. Hans fot krossades av en färja som skulle lägga till vid kaj, varefter en dödlig infektion fick fäste. Sonen Washington Roebling tog över ansvaret, men blev också han skadad av dykarsjuka, som uppstod nere i de djup schakt som bropelarna krävde. Den unge Roeblings hustru - Emily Warren Roebling - var den som övervakade bygget på plats, medan maken fick nöja sig med en distanserad vy från fönstret i sin lägenhet i Columbia heights. Hon var också den första att vandra över bron, när den öppnades den 24 maj 1883. På denna öppningsdag passerades den av 150 000 människor!
Det är nåt särskilt, utan tvekan, att ta in en stad från ett perspektiv som detta. Siktlinjerna öppnas upp på en bro, särskilt en högbro som denna. Kombinationen av vatten, fartyg, måsarnas skrin, de massiva byggnadsmassorna på ömse sidor av East River, en klarblå himmel och en stekande sol - den är svår att slå. Den mest luttrade skeptiker känner snabbt hur livsandarna seglar upp och iväg, liksom lyfter upp en. Så långt ögat når ser vi denna megastad breda ut sig, ett storverk som den moderna mänskligheten kan vara stolt över. Kontrasterna är fantastiska och underbara. Från Brooklyns småskalighet till dessa mäktiga vyer, och sedan in på Manhattans hektiska och pulserande gator - Broadway, Canal street och vidare.
Brovandringar är många gånger, av ovan beskrivna orsaker, väldigt inspirerande. Många har säkert vandrat över Themsen på Westminster bridge med Big Ben, parlamentet och Westminster abby i bakgrunden. Den promenaden innebär en ståtlig vy åt alla håll, även om man här får se upp för terrorister i bil. Vår bästa bropromenad är hittills dock den över Gyllene hornet, på Galata-bron, i centrala Istanbul.
En sak som slår oss under vår promenad är hur snäll megastaden New York känns. Under lång tid var ju New York, sant eller osant, betraktad som en riktigt farlig stad. Så var det när vi besökte staden sist, vilket förvisso är dryga 30 år sedan. Då hette det att man kunde bli rånad i vilket gathörn som helst, att man helst inte skulle promenera några längre sträcker över huvud taget. Så avlägsen denna mytiska gangsterstad nu känns. New York är snällare än Malmö en fredag kväll, det är helt klart. Vi ser knappt ett påslaget blåljus. Det är gott om poliser dock, och här finns möjligen ett samband som duktiga svenska politiker skulle kunna reflektera över.
Men nu ska vi inte va såna… Vi är ju på riktigt gott humör när vi sakta strosar in mot Chinatown norr om brofästet och börjar bespetsa oss på en tallrik dumplings eller lite Dim sum eller nåt annat trevligt som de här mångkulturella kvarteren bjuder på. Vi gillar New York!
Bron är mycket mindre av chansning. Om du inte gillar den så får du ändå en stärkande promenad. Och du betalar ingenting, förutsatt att du kan motstå alla försäljare av turistkrafs som kantar rutten. Det hela är dessutom över på en timmes tid eller så, beroende på hur du har närmat dig objektet i fråga. Så om du inte uppskattar aktiviteten är den trots allt över snabbt. Och du kan bocka av en punkt på turistlistan. Inte dumt.
Och jodå, visst är staden mäktig betraktad uppifrån Brooklyn bridge. Bron är 486 meter lång i sin centrala del, betydligt längre om påfarter och ramper räknas in. Bropelarna är över 80 meter höga, lätt igenkännbara med sina gotiska spetsbågar. Det är fint att komma konstruktionen riktigt nära, med dess intrikata nät av kablar. Bron var när den öppnades år 1883, efter en fjortonårig byggnadsperiod, världens längsta hängbro.
Detta var en ingenjörsbedrift av rang när det begav sig. Den huvudansvarige var tysken John Augustus Roebling, som tragiskt nog förolyckades under bygget. Hans fot krossades av en färja som skulle lägga till vid kaj, varefter en dödlig infektion fick fäste. Sonen Washington Roebling tog över ansvaret, men blev också han skadad av dykarsjuka, som uppstod nere i de djup schakt som bropelarna krävde. Den unge Roeblings hustru - Emily Warren Roebling - var den som övervakade bygget på plats, medan maken fick nöja sig med en distanserad vy från fönstret i sin lägenhet i Columbia heights. Hon var också den första att vandra över bron, när den öppnades den 24 maj 1883. På denna öppningsdag passerades den av 150 000 människor!
Det är nåt särskilt, utan tvekan, att ta in en stad från ett perspektiv som detta. Siktlinjerna öppnas upp på en bro, särskilt en högbro som denna. Kombinationen av vatten, fartyg, måsarnas skrin, de massiva byggnadsmassorna på ömse sidor av East River, en klarblå himmel och en stekande sol - den är svår att slå. Den mest luttrade skeptiker känner snabbt hur livsandarna seglar upp och iväg, liksom lyfter upp en. Så långt ögat når ser vi denna megastad breda ut sig, ett storverk som den moderna mänskligheten kan vara stolt över. Kontrasterna är fantastiska och underbara. Från Brooklyns småskalighet till dessa mäktiga vyer, och sedan in på Manhattans hektiska och pulserande gator - Broadway, Canal street och vidare.
Brovandringar är många gånger, av ovan beskrivna orsaker, väldigt inspirerande. Många har säkert vandrat över Themsen på Westminster bridge med Big Ben, parlamentet och Westminster abby i bakgrunden. Den promenaden innebär en ståtlig vy åt alla håll, även om man här får se upp för terrorister i bil. Vår bästa bropromenad är hittills dock den över Gyllene hornet, på Galata-bron, i centrala Istanbul.
En sak som slår oss under vår promenad är hur snäll megastaden New York känns. Under lång tid var ju New York, sant eller osant, betraktad som en riktigt farlig stad. Så var det när vi besökte staden sist, vilket förvisso är dryga 30 år sedan. Då hette det att man kunde bli rånad i vilket gathörn som helst, att man helst inte skulle promenera några längre sträcker över huvud taget. Så avlägsen denna mytiska gangsterstad nu känns. New York är snällare än Malmö en fredag kväll, det är helt klart. Vi ser knappt ett påslaget blåljus. Det är gott om poliser dock, och här finns möjligen ett samband som duktiga svenska politiker skulle kunna reflektera över.
Men nu ska vi inte va såna… Vi är ju på riktigt gott humör när vi sakta strosar in mot Chinatown norr om brofästet och börjar bespetsa oss på en tallrik dumplings eller lite Dim sum eller nåt annat trevligt som de här mångkulturella kvarteren bjuder på. Vi gillar New York!