Det är en konst, utan tvekan. Att resa ensam. Det finns inga enkla, färdiga, heltäckande recept. Alltså är det konst! Tertulia travels har ju behandlat ämnet förr, därav rubrikens del 2. Den gången var det Tyke Tykesson som berättade för undertecknad hur han gjorde. Dessutom refererades några inspirerande texter av Kierkegaard, Jenny Diski och Olivia Laing. Ämnet är både viktigt och intressant - och evigt.
Dessutom har nya erfarenheter gjorts nyligen – av undertecknad – bland annat i samband med en resa till Barcelona. Det finns ett antal tumregler som ensamresenären kan försöka hålla sig till. Ungefär så här: håll dig aktiv, ha en tydlig plan, ha helst ett övergripande syfte med din resa, och var beredd på motgångar. Där är några av dem. Detta kräver kreativitet, uthållighet, eftertanke och mer. Ensamresandet är alltså en ganska krävande aktivitet. Och fostrande.
Ensamresandets utmaningar och fallgropar är flera. Dess svåraste timme kommer på kvällen, när alla går ut och äter tillsammans. Ensamresenären riskerar då att bli uttittad, bortsorterad, undanskuffad och känna sig malplacé. Det går liksom inte att slå sig ner var som helst om man är ensam. Den lilla tapas-baren på hörnet, trång och full av lokalbefolkning är svår. Förmodligen skulle samtalen tystna och blickarna riktas om.
Många restauranger, i populära områden, vill inte upplåta ett bord till en ensam person. Det blir halv intäkt och besöket bidrar inte till att höja stämningen. Den valda restaurangen får alltså inte vara för livlig och högljudd, då blir ensamresenären en alltför stor kontrast. Den får dock inte heller vara för intim och trång. Då blir stämningen tryckt, när en besökare sitter alldeles tyst. En kväll i Barcelona blir valet av restaurang mindre lyckat: det är så trångt mellan borden att varje samtal går att uppsnappa. Paret intill mig är märkbart störda över att jag hör vartenda ord de säger. Eftersom de pratar engelska blir det ju så. Deras stelhet smittar av sig. Jag försöker förgäves koncentrera mig på min bok, men lyckas inte helt. Istället äter jag snabbt – och går.
Det kan alltså gå lite för fort att äta för ensamresenären. Vad göra då? Hitta ytterligare en lämplig kvällsaktivitet förstås! Det blir en trevlig gitarrkonsert denna gång, i en av Barcelonas centrala kyrkor. Konserter har ett flertal gånger räddat kvällen vid ensamresor, det slår sällan fel. Lätt om hjärtat går jag till sängs även denna kväll i den katalanska huvudstaden.
Tanken med att hålla sig till sin plan är att ha en struktur som ger stadga, när oron och melankolin slår till. Se här ytterligare en av ensamresandes stora fallgropar. Melankolin, alltså en allmän dysterhet och känsla av övergivenhet, blandas med hemlängtan och svåra ifrågasättanden. Vad gör jag här? Varför åkte jag hit? Kan jag inte spendera min tid och mina pengar bättre än så här?
Uthålligheten som ensamresenären måste besitta kommer av detta. När melankolin drabbar så måste man hålla ut. Att dylika känslor kommer, är ju en psykologisk nödvändighet. Efter högt svävande lycka och upphetsning, måste det komma en mer depressiv fas. Det gäller förvisso för fler av livets många sfärer, eller hur? Tanken är då att bara fullfölja, gör det du tänkt och planerat. Glädje, energi och lust kommer och går - sånt är naturligt.
Att känslor av ensamhet drabbar ensamresenären är liksom en truism. Men varför vill man då utsätta sig för detta? Med den frågan går vi över till själva poängen med ensamresandet. Ja, kanske med ensamhet över huvud taget. Låt oss börja helt grundläggande, psykologiskt sett. Och vi kan ta hjälp av den amerikanska samtalsforskaren Sherry Turkle, som sysslat mycket med dessa ting, inte minst i boken Tillbaka till samtalet - samtalets kraft i en digital tid (Daidalos, 2017). Turkle prenumererar på en mycket gammal föreställning i vår kulturhistoria: ensamhet är en nödvändig kvalitet för att utveckla mognad.
Turkle definierar ensamhet (solitude) som ett tillstånd av medveten avskildhet där vi får en chans att komma till ro och vara med oss själva. Det är givetvis något annat än att vara ständigt uppkopplad, ständigt utsatt för nätets stimulantia, även om det sker i fysisk avskildhet. Nätet får oss inte att koncentrera oss på ”våra inre tankar och känslor”. Tvärtom, det splittrar oss och distanserar oss från dem.
Hon slår fast ett fundamentalt faktum: att vi – många av oss – blandat ihop surfande på nätet med den positiva ensamheten, exempelvis dagdrömmeriet. Att surfandet skulle ge upphov till samma utrymme för självreflektion som ”klassisk” ensamhet är helt enkelt en felaktig föreställning.
Hon inspireras av Henry David Thoreau, berömd författare till en klassiker inom temat tillbakadragen kontemplation - Skogsliv i Walden (1845). I hans stuga i skogen fanns tre stolar - "en för ensamhet, två för vänskap och tre för sällskap". I denna enkla bild betonar Thoreau förbindelsen mellan möjligheten till självreflektion, förmågan till empati och viljan att närma sig en annan människa - på riktigt.
Att jämföra en storstadsresa på egen hand med stillsam kontemplation i skogen, känns kanske lite märkligt. Men, att vandra ensam längs gatorna i en främmande stad är verkligen en prövning - i bemärkelsen känna sig övergiven. Känslan av isolering förstärks i stadsvimlet - något vi tagit upp i del 1 – den stegras när vi befinner oss tillsammans med andra som vi inte kommunicerar med.
Fördelarna med ensamresandet är betydande: möjligheten att låta tankar och känslor flöda fritt, utan störande avbrott från omgivningen. Du får bestämma allt själv, från frukosttider till val av sevärdheter och aktiviteter i största allmänhet.
Ovanstående ”vuxna” sätt att se på ensamheten räcker kanske inte riktigt till för den med svårt extroverta behov. Den introverta människan stortrivs dock: ingenting, ingen, stör mina inre processer. Omgivningen i form av det brusande stadslivet fungerar enbart som stimulantia, visuella och ljudmässiga impulser som förhöjer energinivån. När det är fullt i skallen av intryck och det vore fint att dela sina tankar och känslor med en partner eller vän, kommer anteckningsboken fram. Den får bli mottagare av alla trevande formuleringar som tränger sig på. Stort och smått pockar på uppmärksamhet:
Varför älskar alla Barcelona? (Ja, det råder ingen brist på svar!) Vad är egentligen skillnaden mellan spanjorer och italienare? Hur är Katalonien en unik del av Spanien? Vem planerade den här stan under dess enorma tillväxt i slutet av 1800-talet? Var finns de mest genuina tapas-ställena? Varför känns det ofta som om jag var på Marsfältet i Rom när jag vandrar i centrala Barcelona? Varför känns det så trivsamt här? Med mera.
Vill man närma sig ett ämne som ensamhetens historia mer systematiskt kan man exempelvis gå till David Vincents A history of solitude (2020).
Dessutom har nya erfarenheter gjorts nyligen – av undertecknad – bland annat i samband med en resa till Barcelona. Det finns ett antal tumregler som ensamresenären kan försöka hålla sig till. Ungefär så här: håll dig aktiv, ha en tydlig plan, ha helst ett övergripande syfte med din resa, och var beredd på motgångar. Där är några av dem. Detta kräver kreativitet, uthållighet, eftertanke och mer. Ensamresandet är alltså en ganska krävande aktivitet. Och fostrande.
Ensamresandets utmaningar och fallgropar är flera. Dess svåraste timme kommer på kvällen, när alla går ut och äter tillsammans. Ensamresenären riskerar då att bli uttittad, bortsorterad, undanskuffad och känna sig malplacé. Det går liksom inte att slå sig ner var som helst om man är ensam. Den lilla tapas-baren på hörnet, trång och full av lokalbefolkning är svår. Förmodligen skulle samtalen tystna och blickarna riktas om.
Många restauranger, i populära områden, vill inte upplåta ett bord till en ensam person. Det blir halv intäkt och besöket bidrar inte till att höja stämningen. Den valda restaurangen får alltså inte vara för livlig och högljudd, då blir ensamresenären en alltför stor kontrast. Den får dock inte heller vara för intim och trång. Då blir stämningen tryckt, när en besökare sitter alldeles tyst. En kväll i Barcelona blir valet av restaurang mindre lyckat: det är så trångt mellan borden att varje samtal går att uppsnappa. Paret intill mig är märkbart störda över att jag hör vartenda ord de säger. Eftersom de pratar engelska blir det ju så. Deras stelhet smittar av sig. Jag försöker förgäves koncentrera mig på min bok, men lyckas inte helt. Istället äter jag snabbt – och går.
Det kan alltså gå lite för fort att äta för ensamresenären. Vad göra då? Hitta ytterligare en lämplig kvällsaktivitet förstås! Det blir en trevlig gitarrkonsert denna gång, i en av Barcelonas centrala kyrkor. Konserter har ett flertal gånger räddat kvällen vid ensamresor, det slår sällan fel. Lätt om hjärtat går jag till sängs även denna kväll i den katalanska huvudstaden.
Tanken med att hålla sig till sin plan är att ha en struktur som ger stadga, när oron och melankolin slår till. Se här ytterligare en av ensamresandes stora fallgropar. Melankolin, alltså en allmän dysterhet och känsla av övergivenhet, blandas med hemlängtan och svåra ifrågasättanden. Vad gör jag här? Varför åkte jag hit? Kan jag inte spendera min tid och mina pengar bättre än så här?
Uthålligheten som ensamresenären måste besitta kommer av detta. När melankolin drabbar så måste man hålla ut. Att dylika känslor kommer, är ju en psykologisk nödvändighet. Efter högt svävande lycka och upphetsning, måste det komma en mer depressiv fas. Det gäller förvisso för fler av livets många sfärer, eller hur? Tanken är då att bara fullfölja, gör det du tänkt och planerat. Glädje, energi och lust kommer och går - sånt är naturligt.
Att känslor av ensamhet drabbar ensamresenären är liksom en truism. Men varför vill man då utsätta sig för detta? Med den frågan går vi över till själva poängen med ensamresandet. Ja, kanske med ensamhet över huvud taget. Låt oss börja helt grundläggande, psykologiskt sett. Och vi kan ta hjälp av den amerikanska samtalsforskaren Sherry Turkle, som sysslat mycket med dessa ting, inte minst i boken Tillbaka till samtalet - samtalets kraft i en digital tid (Daidalos, 2017). Turkle prenumererar på en mycket gammal föreställning i vår kulturhistoria: ensamhet är en nödvändig kvalitet för att utveckla mognad.
Turkle definierar ensamhet (solitude) som ett tillstånd av medveten avskildhet där vi får en chans att komma till ro och vara med oss själva. Det är givetvis något annat än att vara ständigt uppkopplad, ständigt utsatt för nätets stimulantia, även om det sker i fysisk avskildhet. Nätet får oss inte att koncentrera oss på ”våra inre tankar och känslor”. Tvärtom, det splittrar oss och distanserar oss från dem.
Hon slår fast ett fundamentalt faktum: att vi – många av oss – blandat ihop surfande på nätet med den positiva ensamheten, exempelvis dagdrömmeriet. Att surfandet skulle ge upphov till samma utrymme för självreflektion som ”klassisk” ensamhet är helt enkelt en felaktig föreställning.
Hon inspireras av Henry David Thoreau, berömd författare till en klassiker inom temat tillbakadragen kontemplation - Skogsliv i Walden (1845). I hans stuga i skogen fanns tre stolar - "en för ensamhet, två för vänskap och tre för sällskap". I denna enkla bild betonar Thoreau förbindelsen mellan möjligheten till självreflektion, förmågan till empati och viljan att närma sig en annan människa - på riktigt.
Att jämföra en storstadsresa på egen hand med stillsam kontemplation i skogen, känns kanske lite märkligt. Men, att vandra ensam längs gatorna i en främmande stad är verkligen en prövning - i bemärkelsen känna sig övergiven. Känslan av isolering förstärks i stadsvimlet - något vi tagit upp i del 1 – den stegras när vi befinner oss tillsammans med andra som vi inte kommunicerar med.
Fördelarna med ensamresandet är betydande: möjligheten att låta tankar och känslor flöda fritt, utan störande avbrott från omgivningen. Du får bestämma allt själv, från frukosttider till val av sevärdheter och aktiviteter i största allmänhet.
Ovanstående ”vuxna” sätt att se på ensamheten räcker kanske inte riktigt till för den med svårt extroverta behov. Den introverta människan stortrivs dock: ingenting, ingen, stör mina inre processer. Omgivningen i form av det brusande stadslivet fungerar enbart som stimulantia, visuella och ljudmässiga impulser som förhöjer energinivån. När det är fullt i skallen av intryck och det vore fint att dela sina tankar och känslor med en partner eller vän, kommer anteckningsboken fram. Den får bli mottagare av alla trevande formuleringar som tränger sig på. Stort och smått pockar på uppmärksamhet:
Varför älskar alla Barcelona? (Ja, det råder ingen brist på svar!) Vad är egentligen skillnaden mellan spanjorer och italienare? Hur är Katalonien en unik del av Spanien? Vem planerade den här stan under dess enorma tillväxt i slutet av 1800-talet? Var finns de mest genuina tapas-ställena? Varför känns det ofta som om jag var på Marsfältet i Rom när jag vandrar i centrala Barcelona? Varför känns det så trivsamt här? Med mera.
Vill man närma sig ett ämne som ensamhetens historia mer systematiskt kan man exempelvis gå till David Vincents A history of solitude (2020).