Det är utan tvekan ett av Roms vackraste torg. Det har också den fördelen att det är ett ganska ledigt torg, det vill säga relativt folktomt. Inte corona-tomt, men ändå. Jämförelsen med platser som Piazza Navona, Campo di Fiori eller Piazza della Rotonda är slående. Där får man under högsäsong – nästan året om – armbåga sig fram och köa till borden på serveringarna. Så är det inte på Piazza Farnese. Där är serveringarna få, bara ett par restauranger har brett ut sig utmed fasaderna, och frågan är väl om de ens finns kvar nu, post-corona…
Ytterligare en notering kan göras kring trängsel i turisttäta städer. Det finns alltid tider på dygnet då man trots allt får lov att vara ensam, eller näst intill. En tidig morgon är många av Roms populära stråk folktomma och tillgängliga. En siesta-tung eftermiddag på Piazza Farnese står också fram i minnet. I denna genre finns också minnen av Peterskyrkan en halvtimme före stängning på kvällen. På plats fanns bara vi i vårt gäng, och en övande gosskör vars änglalika sång svävar lätt under kyrkans rymliga valv. Starkt i minnet lever också erfarenheten av att vara sista gänget för kvällen på Plaza Mayor i Madrid. Det vill inte säga lite, spanjorer älskar ju sena vanor. Som sagt, det finns alltid tid…
Tillbaka till Piazza Farnese: den där morgonen, eller den heta eftermiddagen, är det enda ljud som hörs det porlande vattnet från de två fontäner som pryder torgets norra del. Ursprungligen var fontänbassängerna ett par antika badkar som hämtades från Caracallas termer. Fontänerna är symmetriskt placerade som pendanger till torgets praktpjäs – Palazzo Farnese – som utgör hela dess sydsida. Det är ett av Roms allra ståtligaste renässanspalats, färdigställt under första halvan av 1500-talet på initiativ av kardinalen Allessandro Farnese, den senare påven Paulus III (1534-1549). Våra ögon sveper över fasadens tre våningsplan, upp mot takets gesims. Intrycket är tungt och stramt, men det är ändå långt till den senare barockens tyngd och överdådiga dekor. Palatset är känt bland annat för att drottning Kristina bodde här en tid vid sin ankomst till Rom 1655. I början av 1900-talet köptes det av franska staten och rymmer idag Frankrikes ambassad.
När vi står häpna inför denna arkitektoniska prakt framför oss, har vi ändå torgets intressantaste institution till höger om oss, på dess västra sida. Här ligger nämligen Casa di Santa Brigida – Birgittahuset i Rom – inkluderande kyrka, kloster, litet museum och gästhem. Birgitta från Vadstena – sedermera den heliga Birgitta – kom till Rom 1349, under den epok som har kallats påvarnas babyloniska fångenskap. Påven fanns alltså inte på plats i Rom, utan i Avignon i södra Frankrike. Birgitta tog på sig att arbeta med att få hem honom, så att säga. Efter några år i staden, mottog Birgitta huset på Piazza Farnese som donation från en rik adelsdam. Vid Birgittas död 1373 övergick huset i Vadstenaklostrets ägo. Efter reformationen anförtroddes det åt Olaus Magnus som gjorde det till sin bostad. Styrelsen övergick senare till drottning Kristina men under långa perioder av 1700- och 1800-talen var den svenska anknytningen svag.
Men från och med 1931, som ett resultat av Elisabeth Hesselblads arbete, återinvigdes Birgittahuset som kloster och dess verksamhet har i allt väsentligt bibehållits sen dess. Hesselblad blev den som återförde birgittinerna till Sverige, där de nu finns i Vadstena, Djursholm och Falun. Hon helgonförklarades 2016 av påve Franciskus. År 2004 mottog Hesselbladh postumt den israeliska utmärkelsen Rättfärdig bland folken, för sitt arbete med att gömma judiska flyktingar inne på Casa di Santa Brigida under andra världskriget.
När vi ringer på dörrklockan och presenterar oss, får vi till vår förvåning svar på svenska. Det visar sig att alla nunnor i Birgitta–orden får undervisning i svenska. Förundrade tar vi del av husets vackra lilla innergård, kyrkan och de rum som ursprungligen beboddes av Birgitta, samt hennes dotter och förtrogna – Katarina (senare den heliga Katarina, saligförklarad 1484).
Fulla av lärdom och upplyfta av ett inspirerande möte vandrar vi vidare i den eviga staden längs Via Giulia bort mot Tibern och broarna över till Vatikanen.
Tillbaka till Piazza Farnese: den där morgonen, eller den heta eftermiddagen, är det enda ljud som hörs det porlande vattnet från de två fontäner som pryder torgets norra del. Ursprungligen var fontänbassängerna ett par antika badkar som hämtades från Caracallas termer. Fontänerna är symmetriskt placerade som pendanger till torgets praktpjäs – Palazzo Farnese – som utgör hela dess sydsida. Det är ett av Roms allra ståtligaste renässanspalats, färdigställt under första halvan av 1500-talet på initiativ av kardinalen Allessandro Farnese, den senare påven Paulus III (1534-1549). Våra ögon sveper över fasadens tre våningsplan, upp mot takets gesims. Intrycket är tungt och stramt, men det är ändå långt till den senare barockens tyngd och överdådiga dekor. Palatset är känt bland annat för att drottning Kristina bodde här en tid vid sin ankomst till Rom 1655. I början av 1900-talet köptes det av franska staten och rymmer idag Frankrikes ambassad.
När vi står häpna inför denna arkitektoniska prakt framför oss, har vi ändå torgets intressantaste institution till höger om oss, på dess västra sida. Här ligger nämligen Casa di Santa Brigida – Birgittahuset i Rom – inkluderande kyrka, kloster, litet museum och gästhem. Birgitta från Vadstena – sedermera den heliga Birgitta – kom till Rom 1349, under den epok som har kallats påvarnas babyloniska fångenskap. Påven fanns alltså inte på plats i Rom, utan i Avignon i södra Frankrike. Birgitta tog på sig att arbeta med att få hem honom, så att säga. Efter några år i staden, mottog Birgitta huset på Piazza Farnese som donation från en rik adelsdam. Vid Birgittas död 1373 övergick huset i Vadstenaklostrets ägo. Efter reformationen anförtroddes det åt Olaus Magnus som gjorde det till sin bostad. Styrelsen övergick senare till drottning Kristina men under långa perioder av 1700- och 1800-talen var den svenska anknytningen svag.
Men från och med 1931, som ett resultat av Elisabeth Hesselblads arbete, återinvigdes Birgittahuset som kloster och dess verksamhet har i allt väsentligt bibehållits sen dess. Hesselblad blev den som återförde birgittinerna till Sverige, där de nu finns i Vadstena, Djursholm och Falun. Hon helgonförklarades 2016 av påve Franciskus. År 2004 mottog Hesselbladh postumt den israeliska utmärkelsen Rättfärdig bland folken, för sitt arbete med att gömma judiska flyktingar inne på Casa di Santa Brigida under andra världskriget.
När vi ringer på dörrklockan och presenterar oss, får vi till vår förvåning svar på svenska. Det visar sig att alla nunnor i Birgitta–orden får undervisning i svenska. Förundrade tar vi del av husets vackra lilla innergård, kyrkan och de rum som ursprungligen beboddes av Birgitta, samt hennes dotter och förtrogna – Katarina (senare den heliga Katarina, saligförklarad 1484).
Fulla av lärdom och upplyfta av ett inspirerande möte vandrar vi vidare i den eviga staden längs Via Giulia bort mot Tibern och broarna över till Vatikanen.
