På en resa är det lätt att uppleva en form av identitetsförlust. Tagna ur våra vanliga sammanhang har vi lättare att ifrågasätta oss själva, vilka vi är och vad vi gör. Samtidigt som förvirringen växer gör distansen till hemmet och vardagen paradoxalt nog också att bilden klarnar. Många räds resor och förflyttningar, det vill säga sådana som inte bara innebär några dagars bekvämt nöjesliv, därför att denna kontrollförlust - även om den är kontrollerad - är obehaglig. Tankar och känslor som kan vara ansträngande att ta sig an, flyter upp till ytan. Många har skrivit om detta, inte minst vår egen Ove Wikström (se exempelvis Ikonen i fickan - om yttre och inre resor, NoK, 2004).
Kim, den lille gatpojken från Lahore, i Kiplings roman från 1901, är med om just detta. Han rycks delvis mot sin vilja ur sitt vanliga sammanhang och tvingas konfrontera en dold bakgrund och identitet som han själv bara har en vag uppfattning om. Det visar sig att han egentligen är en sahib, det vill säga en del av den koloniala överheten. Han är son till en irländsk soldat, ett faktum som kommer i dagen när den medaljong som han alltid bär runt halsen undersöks. Där finns hans familjebakgrund bevarad genom födelseattest och brev. Hans första reaktion är att han inte vill vara sahib, han känner sig som en del av ”Hind”, den indiska subkontinentens myller av folk och kulturer. Men i umgänget med de brittiska militärer som så småningom tar hand om honom, tvingas han acceptera faktum. Han accepterar till sist också att utbildning är en god sak och går in i engelsmännens skola, den prestigefyllda St Xavier i Lucknow.
Kiplings unge hjälte reser fram och tillbaka genom norra Indien. De orter vi får besöka tillsammans med honom och som skildras åtminstone i någon detalj är förutom Lahore och Lucknow, Shimla, Benares, Umballah och Delhi. Mellan dessa orter färdas han med den tibetanska präst (lama) och lärare som tagit honom under sitt beskydd, eller med sin välgörare överste Creighton, eller med den råbarkade hästhandlaren från Afghanistan - Mahbub Ali. De långa sträckorna tillryggaläggs med tåg (”te-rain", som förutsätter att man har en ”tikkut") eller medelst karavan. Det vill säga på ”the great trunk road” - en uråldrig väg som förbinder Bengalen i sydost med Pakistan och Afghanistan i nordväst - där man färdas i grupp, särskilt om man är en bemärkt person, för då följs man av tjänare och vakter.
Kim och laman slår följ med en rik änka från Kulu och deras lägerplats vid en av ”seraljerna” längs vägen skildras fint. Nuförtiden är dessa seraljer - som förr fanns utplacerade på strategiskt avstånd från varandra, med tillgång till vatten, mat, kanske husrum - enbart ruiner. De har ersatts av moderna dhabas där lastbilschaufförer och andra resande kan äta och vila en stund.
Kim älskar sitt Hind, sitt Indien, med hela dess brokiga befolkning. Varje dag på resande fot är ett äventyr och det finns många intressanta karaktärer att stifta bekantskap med. Bland de mest spännande är de hemliga agenter som arbetar för kolonialmaktens ”lantmäteri” - the Indian survey departement - som förutom att kartlägga hela subkontinenten, utvecklades till en form av spioner som försåg de brittiska myndigheterna med värdefull information. Deras uppdrag var många gånger riskabelt eftersom de verkade vid gränserna eller i områden där brittisk lag inte gällde. I vissa områden sågs de helt enkelt som de spioner de faktiskt var, och behandlades därefter. Därför tvingades de ofta arbeta inkognito.
Kim förbereds för en tjänst i denna kår av mer eller mindre mystiska figurer, och får bland annat lära sig att använda det buddhistiska radbandet som mätverktyg, när sträckor ska mätas utan att väcka uppmärksamhet. Kim gör tidigt ovärderliga insatser i myndighetens arbete, genom rådiga ingripanden. Han är ”streetsmart” för att använda en modern term. Han älskar att vara en del av ”the great game”, som är Kiplings beteckning på det storpolitiska spel som pågick framför allt i norra Indien mellan brittiska myndigheter, ryska spioner i den buffertzon av fria stater som låg mellan Ryssland och det brittiska Indien.
Kims självmedvetande och självförtroende växer, men hans funderingar över identitet och lojalitet går inte över. Han vädrar sin tveksamhet i flera självreflekterande passager:
Now am I alone - all alone, ”he thought”. In all India is no one so alone as I! If I die to-day, who shall bring the news and to whom? (…) Who is Kim - Kim - Kim?
Boken Kim har beskrivits som en typisk pikareskroman, utan några röda trådar förutom själva resandet och huvudpersonens utveckling och mognad. Det är en rimlig beskrivning. En annan är att det är Kiplings stora hyllning till Indiens folk och landskap, på samma sätt som Djungelboken hyllar landets natur och djurliv, och samtidigt förstås skildrar ett knippe allmängiltiga teman. Det är en härlig äventyrsskildring, som inte minst väcker lusten att tränga djupare in i det myllrande landets historia och kultur.
Kim, den lille gatpojken från Lahore, i Kiplings roman från 1901, är med om just detta. Han rycks delvis mot sin vilja ur sitt vanliga sammanhang och tvingas konfrontera en dold bakgrund och identitet som han själv bara har en vag uppfattning om. Det visar sig att han egentligen är en sahib, det vill säga en del av den koloniala överheten. Han är son till en irländsk soldat, ett faktum som kommer i dagen när den medaljong som han alltid bär runt halsen undersöks. Där finns hans familjebakgrund bevarad genom födelseattest och brev. Hans första reaktion är att han inte vill vara sahib, han känner sig som en del av ”Hind”, den indiska subkontinentens myller av folk och kulturer. Men i umgänget med de brittiska militärer som så småningom tar hand om honom, tvingas han acceptera faktum. Han accepterar till sist också att utbildning är en god sak och går in i engelsmännens skola, den prestigefyllda St Xavier i Lucknow.
Kiplings unge hjälte reser fram och tillbaka genom norra Indien. De orter vi får besöka tillsammans med honom och som skildras åtminstone i någon detalj är förutom Lahore och Lucknow, Shimla, Benares, Umballah och Delhi. Mellan dessa orter färdas han med den tibetanska präst (lama) och lärare som tagit honom under sitt beskydd, eller med sin välgörare överste Creighton, eller med den råbarkade hästhandlaren från Afghanistan - Mahbub Ali. De långa sträckorna tillryggaläggs med tåg (”te-rain", som förutsätter att man har en ”tikkut") eller medelst karavan. Det vill säga på ”the great trunk road” - en uråldrig väg som förbinder Bengalen i sydost med Pakistan och Afghanistan i nordväst - där man färdas i grupp, särskilt om man är en bemärkt person, för då följs man av tjänare och vakter.
Kim och laman slår följ med en rik änka från Kulu och deras lägerplats vid en av ”seraljerna” längs vägen skildras fint. Nuförtiden är dessa seraljer - som förr fanns utplacerade på strategiskt avstånd från varandra, med tillgång till vatten, mat, kanske husrum - enbart ruiner. De har ersatts av moderna dhabas där lastbilschaufförer och andra resande kan äta och vila en stund.
Kim älskar sitt Hind, sitt Indien, med hela dess brokiga befolkning. Varje dag på resande fot är ett äventyr och det finns många intressanta karaktärer att stifta bekantskap med. Bland de mest spännande är de hemliga agenter som arbetar för kolonialmaktens ”lantmäteri” - the Indian survey departement - som förutom att kartlägga hela subkontinenten, utvecklades till en form av spioner som försåg de brittiska myndigheterna med värdefull information. Deras uppdrag var många gånger riskabelt eftersom de verkade vid gränserna eller i områden där brittisk lag inte gällde. I vissa områden sågs de helt enkelt som de spioner de faktiskt var, och behandlades därefter. Därför tvingades de ofta arbeta inkognito.
Kim förbereds för en tjänst i denna kår av mer eller mindre mystiska figurer, och får bland annat lära sig att använda det buddhistiska radbandet som mätverktyg, när sträckor ska mätas utan att väcka uppmärksamhet. Kim gör tidigt ovärderliga insatser i myndighetens arbete, genom rådiga ingripanden. Han är ”streetsmart” för att använda en modern term. Han älskar att vara en del av ”the great game”, som är Kiplings beteckning på det storpolitiska spel som pågick framför allt i norra Indien mellan brittiska myndigheter, ryska spioner i den buffertzon av fria stater som låg mellan Ryssland och det brittiska Indien.
Kims självmedvetande och självförtroende växer, men hans funderingar över identitet och lojalitet går inte över. Han vädrar sin tveksamhet i flera självreflekterande passager:
Now am I alone - all alone, ”he thought”. In all India is no one so alone as I! If I die to-day, who shall bring the news and to whom? (…) Who is Kim - Kim - Kim?
Boken Kim har beskrivits som en typisk pikareskroman, utan några röda trådar förutom själva resandet och huvudpersonens utveckling och mognad. Det är en rimlig beskrivning. En annan är att det är Kiplings stora hyllning till Indiens folk och landskap, på samma sätt som Djungelboken hyllar landets natur och djurliv, och samtidigt förstås skildrar ett knippe allmängiltiga teman. Det är en härlig äventyrsskildring, som inte minst väcker lusten att tränga djupare in i det myllrande landets historia och kultur.