I sin senaste bok Är vi framme snart? gör författaren och journalisten Per Wirtén en tågresa genom Europa. Resan startar i kontinentens fattigare delar, närmare bestämt i Sofia i Bulgarien. Från denna sydöstra utpost tar han sig vidare till Rumänien, Ungern, Österrike och Polen. Därifrån går färden västerut, genom kontinentens ekonomiska motor Tyskland, för att via Belgien ta slut i unionens rikaste kvarter, i Londons finansdistrikt.
Boken är knappast att betrakta som reseskildring i vanlig mening...
Boken är knappast att betrakta som reseskildring i vanlig mening...
EUs bakgrund, nutid och framtid. Han gör det mycket bra. Han tecknar en fyllig historisk bakgrund och han pläderar passionerat för ett Europas förenta stater, och sällar sig därmed till en lång rad Europa-vänner med början i 1920-talet. Bokens undertitel är Drömmen om Europas förenta stater, och det är federationstanken från Aristide Briand, Jean Monnet och Jaques Delors, som är Wirténs utgångspunkt.
Det här är ett ämne som borde engagera genomsnittseuropén i betydligt högre grad än vad som är fallet idag. Just den uppenbara okunskapen och olusten hos många europeer att engagera sig i detta världens mest framgångsrika fredsprojekt, är ett akut problem för Wirtén och alla andra som delar hans övertygelser. I vår tid är det istället alltför många som vänder unionen ryggen och faller tillbaka i gamla nationalistiska reflexer. Nationalismen, 1800- och 1900-talens europeiska förbannelse, håller fortfarande stora delar av Europa i ett fast grepp. Att från ett övernationellt, federalistiskt perspektiv få människor att befria sig från detta grepp, är inte lätt. Hur få ut europeerna ur sina ”hemmagjorda järnburar”, är en av bokens huvudfrågor.
Wirtén går systematiskt igenom unionens mest skriande utmaningar. Ojämlikheten är en, den som öst-västaxeln Sofia – London, representerar. En annan är den nya framväxande nationalismen. Ett kosmopolitiskt och mångkulturellt Europa är i stora stycken redan ett faktum. Många är rädda, och de sneglar då helst mot järnburens öppna dörr, menar Wirtén. Ett tredje komplex rör det politiska och demokratiska tomrummet i mitten av det nuvarande systemet. Dagens EU och dess medlemsstater sitter fast i en politisk kultur, som tycks ha tappat viljan att göra politik. Istället är det teknokrater och administratörer som regerar. Detta demokratiskt-politiska underskott måste åtgärdas, om EU ska kunna utvecklas till politisk federation. Grovt sett finns institutionerna redan på plats – EU-parlamentet behöver äntligen få den roll som de nationella parlamenten alltid har haft i sina respektive länder. Det europeiska rådet, med nationella ministrar instängda i konferensrum med alltför liten insyn, behöver få en omformulerad roll.
Ytterligare en utmaning är förstås euro-samarbetet. Möjligen är det mest bekymmersamma att alla inte är med. Euron är den enskilt viktigaste institutionen bakom kontinentens faktiska integration – ”europeiseringen av Europa” - skriver Wirtén. Unionen överlevde de senaste årens euro-kris, ett styrkebesked utan tvekan. Men hur går det nästa gång det börjar svaja? Ska det fungera behövs mer överstatlighet, och den kommer att kräva mer demokrati, särskilt om EU får egen beskattningsrätt. En verkligt demokratisk federation, är lösningen enligt Wirtén.
Alla vill fortfarande inte vara med fullt ut i det samarbete som finns på plats, inklusive dess betydelsefullaste del - euron. Så länge Storbritannien var med var Sveriges hållning inte särskilt udda. Men nu snart, efter Brexit, är Sverige och det skeptiska Danmark de enda, av de ”västliga” demokratierna, som står utanför euro-samarbetet. Är det en position som vi svenskar verkligen vill ha? Frågan är förstås om det på sikt är möjligt att tillhöra EUs kärna, för dem som inte vill delta i euro-samarbetet.
Även om Wirten tror på sin vision, så finns det således en lång rad svåra hinder att övervinna. Från tågfönstret ser han ut över ett belgiskt landskap som leder till en sammanfattning av hans farhågor:
Södra Belgiens rostbälte är inget att leka med. Jag åker genom ett landskap som förvånar mig, trots att jag rest här många gånger tidigare, men sett från tåget uppfyller det de östeuropeiska stereotyperna bättre än länderna i östra Europa gör. Ändå tillhör Belgien unionens rikaste och mest jämlika länder. På senare år har det till och med passerat Sverige på EU:s jämlikhetslista.
Håller landet på att kopiera det amerikanska mönstret där alla privata platser, hus och interiörer är toppfint putsade, men de offentliga i oupphörligt förfall? Belgien är på många vis en Europapolitisk varning. Är det i den här riktningen en haltande och ofärdig union vägledd av en misslyckad ekonomisk politik ska ta Europas folk?
Wirtén är en sann Europavän. Vi som delar hans kärlek till kontinenten, och som tror att Europas nationer och stater bara kan växa och utvecklas tillsammans, har lätt att engageras av bokens inträngande redogörelser och argumentation. Den som är mer kritiskt lagd till Europa-samarbetet kanske inte läser med samma entusiasm, men får ändå ta del av den viktiga bakgrunden till det storslagna projektet. Kanske finner också kritikern fler argument. Vi får hoppas att många kommer att läsa hans bok. Varför inte ta med den på nästa resa ut i Europa?
Det här är ett ämne som borde engagera genomsnittseuropén i betydligt högre grad än vad som är fallet idag. Just den uppenbara okunskapen och olusten hos många europeer att engagera sig i detta världens mest framgångsrika fredsprojekt, är ett akut problem för Wirtén och alla andra som delar hans övertygelser. I vår tid är det istället alltför många som vänder unionen ryggen och faller tillbaka i gamla nationalistiska reflexer. Nationalismen, 1800- och 1900-talens europeiska förbannelse, håller fortfarande stora delar av Europa i ett fast grepp. Att från ett övernationellt, federalistiskt perspektiv få människor att befria sig från detta grepp, är inte lätt. Hur få ut europeerna ur sina ”hemmagjorda järnburar”, är en av bokens huvudfrågor.
Wirtén går systematiskt igenom unionens mest skriande utmaningar. Ojämlikheten är en, den som öst-västaxeln Sofia – London, representerar. En annan är den nya framväxande nationalismen. Ett kosmopolitiskt och mångkulturellt Europa är i stora stycken redan ett faktum. Många är rädda, och de sneglar då helst mot järnburens öppna dörr, menar Wirtén. Ett tredje komplex rör det politiska och demokratiska tomrummet i mitten av det nuvarande systemet. Dagens EU och dess medlemsstater sitter fast i en politisk kultur, som tycks ha tappat viljan att göra politik. Istället är det teknokrater och administratörer som regerar. Detta demokratiskt-politiska underskott måste åtgärdas, om EU ska kunna utvecklas till politisk federation. Grovt sett finns institutionerna redan på plats – EU-parlamentet behöver äntligen få den roll som de nationella parlamenten alltid har haft i sina respektive länder. Det europeiska rådet, med nationella ministrar instängda i konferensrum med alltför liten insyn, behöver få en omformulerad roll.
Ytterligare en utmaning är förstås euro-samarbetet. Möjligen är det mest bekymmersamma att alla inte är med. Euron är den enskilt viktigaste institutionen bakom kontinentens faktiska integration – ”europeiseringen av Europa” - skriver Wirtén. Unionen överlevde de senaste årens euro-kris, ett styrkebesked utan tvekan. Men hur går det nästa gång det börjar svaja? Ska det fungera behövs mer överstatlighet, och den kommer att kräva mer demokrati, särskilt om EU får egen beskattningsrätt. En verkligt demokratisk federation, är lösningen enligt Wirtén.
Alla vill fortfarande inte vara med fullt ut i det samarbete som finns på plats, inklusive dess betydelsefullaste del - euron. Så länge Storbritannien var med var Sveriges hållning inte särskilt udda. Men nu snart, efter Brexit, är Sverige och det skeptiska Danmark de enda, av de ”västliga” demokratierna, som står utanför euro-samarbetet. Är det en position som vi svenskar verkligen vill ha? Frågan är förstås om det på sikt är möjligt att tillhöra EUs kärna, för dem som inte vill delta i euro-samarbetet.
Även om Wirten tror på sin vision, så finns det således en lång rad svåra hinder att övervinna. Från tågfönstret ser han ut över ett belgiskt landskap som leder till en sammanfattning av hans farhågor:
Södra Belgiens rostbälte är inget att leka med. Jag åker genom ett landskap som förvånar mig, trots att jag rest här många gånger tidigare, men sett från tåget uppfyller det de östeuropeiska stereotyperna bättre än länderna i östra Europa gör. Ändå tillhör Belgien unionens rikaste och mest jämlika länder. På senare år har det till och med passerat Sverige på EU:s jämlikhetslista.
Håller landet på att kopiera det amerikanska mönstret där alla privata platser, hus och interiörer är toppfint putsade, men de offentliga i oupphörligt förfall? Belgien är på många vis en Europapolitisk varning. Är det i den här riktningen en haltande och ofärdig union vägledd av en misslyckad ekonomisk politik ska ta Europas folk?
Wirtén är en sann Europavän. Vi som delar hans kärlek till kontinenten, och som tror att Europas nationer och stater bara kan växa och utvecklas tillsammans, har lätt att engageras av bokens inträngande redogörelser och argumentation. Den som är mer kritiskt lagd till Europa-samarbetet kanske inte läser med samma entusiasm, men får ändå ta del av den viktiga bakgrunden till det storslagna projektet. Kanske finner också kritikern fler argument. Vi får hoppas att många kommer att läsa hans bok. Varför inte ta med den på nästa resa ut i Europa?