Av någon anledning har jag alltid längtat dit, till Paestum. På samma sätt som jag längtat till Palmyra, Petra, Timgad och några ställen till. Det handlar om ruinstäder från antiken alltså. Varför dessa har lockat, sedan väldigt späd ålder ska sägas, är fortfarande lite grann av ett mysterium.
Det är inte så att jag sökt nå dem till varje pris. Det tog ju ett tag innan jag kom till Paestum. Ett par ställen lär jag aldrig få se, det går att slå fast redan nu. Timgad och Palmyra lär ju bli svårt, med avseende på aktuella politiska förhållanden. Men, vem vet…
Varför utgör ruiner och ruinstäder en sådan lockelse på många människor. Jag är ju inte ensam om mitt intresse. Svår fråga förstås, men fascinationen är uppenbar i europeisk historia åtminstone sedan 1700-talet. Under romantiken blev ruinerna en väsentlig del av tidens ”längtan bort”, av rörelsens melankoliska grundton.
Den senare är ju lätt att sympatisera med, säger vissa, och det är kanske dylika individer som delar undertecknads fascination. Nåväl, ruinen vittnar om forna tiders storhet, mänsklig fåfänga, tidens gång och det oundvikliga slutet för både människa och kultur. Det är bra saker att begrunda ibland.
Ankomsten till Paestum känns högtidlig. Hjärtat klappar, ögonen vattnas. Det är så vackert att man blir yr. Möjligen bidrar hettan. Det är nåt med kombinationen av cypresser, pinjer och antika ruiner som får blodet att rusa snabbare hos en melankolisk nostalgiker. Det är inte konstigt att de nordeuropeiska bildningsresenärerna ofta vände i Paestum. Som om de sett färdigt här. Nu räcker det, liksom. Nu kan vi vända hem, nu har vi något att berätta.
De imponerande ruinerna i Paestum är anslående i sin monumentalitet och gråbruna allvarstyngd. Inramningen är fin, med havet i väster och en bergskam som fond i öster. Det finns tre stora tempel här som under alla århundraden som gått, har tjusat besökarna. De är - från söder till norr - det stora Hera-templet, även kallat ”basilikan” som utmärks av en okonventionell form. Därefter följer det magnifika Poseidon-templet, som påminner om Parthenon i Athen och alltså utgör en kanonisk variant av ett doriskt tempel. Lite längre mot norr ligger det mindre Athena-templet som är det första som möter den besökare som anländer norrifrån. Det ligger lite upphöjt från den generella marknivån och är idag omgivet av vacker grönska.
Templens kolonnordning är genomgående dorisk, vilket bidrar till tyngd och seriositet i uttrycket. Denna ordning tycks åldras bäst av de tre huvudsakliga. Det arkaiska är starkare här, jämfört med hos den smäckra joniska ordningen eller den pyntade korinthiska, som vi är lite mer vana vid från nyklassicism och annat.
Det doriska fäster byggnaderna i tiden, från mitten av 500-talet (basilikan) fram emot mitten av 400-talet (Poseidon-templet). Från en experimentell tempelbyggarfas till en kanonisk fas varifrån en kraftfull inspiration till den västerländska arkitekturen har utgått, i synnerhet under tiden 1750 – 1850.
Vid sidan av tempelruinerna breder den ”civila” staden ut sig i form av husgrunder och murrester. Det är en fascinerande stor stad vi beträder, det konstaterar vi snabbt. Vi studerar också rester av obligatoriska romerska inslag, som en amfiteater, ett forum, med mera.
Ca 275 f Kr kom romarna till Paestum med krav på överhöghet. Det hade nyligen besegrat den sista envisa motståndaren här – kung Pyrrhos från Epirus. De grekiska städernas frihet i Magna Graecia var över. Symboliskt såväl som konkret markerades övergången genom att ekklesian förstördes. Det vill säga den plats där folkförsamlingen sedan århundraden hade sammanträtt för att fatta beslut. Den fylldes igen och fick ny funktion. Det var inget förtryckande styre som infördes, men vapenmakt och ”utrikespolitik” var hädanefter inget som de grekiska invånarna i Paestum fick råda över. Sånt skötte Rom.
Men under romerskt styre levde staden vidare och fortsatte att blomstra. Det var nu som dagens namn började användas, tidigare hette staden Poseidonia. Men under senantiken led man alltmer av försumpning och därmed vidhängande malaria. På 800-talet kom plundrande saracener ”på besök”. Invånarna, de som fanns kvar, flydde upp i bergen. Därmed var sagan om det levande Paestum slut, och en lång och framgångsrik karriär som ruinstad tog vid. Och som ruinstad lever Paestum i högsta välmåga. Åk dit, du ångrar dig inte!
Det är inte så att jag sökt nå dem till varje pris. Det tog ju ett tag innan jag kom till Paestum. Ett par ställen lär jag aldrig få se, det går att slå fast redan nu. Timgad och Palmyra lär ju bli svårt, med avseende på aktuella politiska förhållanden. Men, vem vet…
Varför utgör ruiner och ruinstäder en sådan lockelse på många människor. Jag är ju inte ensam om mitt intresse. Svår fråga förstås, men fascinationen är uppenbar i europeisk historia åtminstone sedan 1700-talet. Under romantiken blev ruinerna en väsentlig del av tidens ”längtan bort”, av rörelsens melankoliska grundton.
Den senare är ju lätt att sympatisera med, säger vissa, och det är kanske dylika individer som delar undertecknads fascination. Nåväl, ruinen vittnar om forna tiders storhet, mänsklig fåfänga, tidens gång och det oundvikliga slutet för både människa och kultur. Det är bra saker att begrunda ibland.
Ankomsten till Paestum känns högtidlig. Hjärtat klappar, ögonen vattnas. Det är så vackert att man blir yr. Möjligen bidrar hettan. Det är nåt med kombinationen av cypresser, pinjer och antika ruiner som får blodet att rusa snabbare hos en melankolisk nostalgiker. Det är inte konstigt att de nordeuropeiska bildningsresenärerna ofta vände i Paestum. Som om de sett färdigt här. Nu räcker det, liksom. Nu kan vi vända hem, nu har vi något att berätta.
De imponerande ruinerna i Paestum är anslående i sin monumentalitet och gråbruna allvarstyngd. Inramningen är fin, med havet i väster och en bergskam som fond i öster. Det finns tre stora tempel här som under alla århundraden som gått, har tjusat besökarna. De är - från söder till norr - det stora Hera-templet, även kallat ”basilikan” som utmärks av en okonventionell form. Därefter följer det magnifika Poseidon-templet, som påminner om Parthenon i Athen och alltså utgör en kanonisk variant av ett doriskt tempel. Lite längre mot norr ligger det mindre Athena-templet som är det första som möter den besökare som anländer norrifrån. Det ligger lite upphöjt från den generella marknivån och är idag omgivet av vacker grönska.
Templens kolonnordning är genomgående dorisk, vilket bidrar till tyngd och seriositet i uttrycket. Denna ordning tycks åldras bäst av de tre huvudsakliga. Det arkaiska är starkare här, jämfört med hos den smäckra joniska ordningen eller den pyntade korinthiska, som vi är lite mer vana vid från nyklassicism och annat.
Det doriska fäster byggnaderna i tiden, från mitten av 500-talet (basilikan) fram emot mitten av 400-talet (Poseidon-templet). Från en experimentell tempelbyggarfas till en kanonisk fas varifrån en kraftfull inspiration till den västerländska arkitekturen har utgått, i synnerhet under tiden 1750 – 1850.
Vid sidan av tempelruinerna breder den ”civila” staden ut sig i form av husgrunder och murrester. Det är en fascinerande stor stad vi beträder, det konstaterar vi snabbt. Vi studerar också rester av obligatoriska romerska inslag, som en amfiteater, ett forum, med mera.
Ca 275 f Kr kom romarna till Paestum med krav på överhöghet. Det hade nyligen besegrat den sista envisa motståndaren här – kung Pyrrhos från Epirus. De grekiska städernas frihet i Magna Graecia var över. Symboliskt såväl som konkret markerades övergången genom att ekklesian förstördes. Det vill säga den plats där folkförsamlingen sedan århundraden hade sammanträtt för att fatta beslut. Den fylldes igen och fick ny funktion. Det var inget förtryckande styre som infördes, men vapenmakt och ”utrikespolitik” var hädanefter inget som de grekiska invånarna i Paestum fick råda över. Sånt skötte Rom.
Men under romerskt styre levde staden vidare och fortsatte att blomstra. Det var nu som dagens namn började användas, tidigare hette staden Poseidonia. Men under senantiken led man alltmer av försumpning och därmed vidhängande malaria. På 800-talet kom plundrande saracener ”på besök”. Invånarna, de som fanns kvar, flydde upp i bergen. Därmed var sagan om det levande Paestum slut, och en lång och framgångsrik karriär som ruinstad tog vid. Och som ruinstad lever Paestum i högsta välmåga. Åk dit, du ångrar dig inte!
