Gaudis arkitektoniska storhet, hans fantasi, våghalsighet och målmedvetenhet, är det få som tvivlar på. Han är också en avgörande faktor i Barcelonas turistindustri. Det erfar vi direkt när vi närmar oss ett av de mer populära objekten – Park Güell. En strid ström av människor är på väg till och från denna plats i stadens nordvästra utkant.
Park Güell har fått sitt namn av Gaudis store välgörare, mecenaten och entreprenören Eusebio Güell (1846-1918). Utan Güell hade Gaudi möjligen inte efterlämnat så många och rika spår i staden. Just här, tog Güell ett initiativ år 1899 att skapa ett helt nytt bostadsområde. Inspirationen kom från städer i England, där man tidigt börjat experimentera med boendemiljöerna som svar på industrialiseringens utmaningar.
Tanken kan kanske beskrivas som en sorts spansk motsvarighet till den svenska trädgårdsstaden, också den inspirerad av engelska förebilder. På ett muromgärdat område en bra bit bortom den brusande staden, skulle dess bättre bemedlade medborgare erbjudas arkitektoniskt högtstående hus i en väldesignad och behaglig miljö. Det låter förstås som ett tidigt exempel på vår tids ”gated communitys” vilket det också var. Tanken var att kombinera det lantliga med det moderna storstadslivet – men bara för den med pengar.
Gaudi fick i uppgift att designa de allmänna ytorna, gemensamhetslokaler och mötesplatser på området etc. Andra skulle rita områdets bostadshus. Så långt kom aldrig projektet egentligen, eftersom ointresset från den tilltänkta målgruppen var kompakt. Projektet gavs upp 1914. Bara Güell med familj, Gaudi samt advokaten och vännen Marti Trias kom att bo på platsen.
Det finns flera skäl till att det inte gick att locka mer än en handfull intressenter. Husen var dyra, naturligt eftersom de var påkostade och väldesignade. Området låg som sagt ett stycke från stadskärnan. För det tredje så innebar boende här att man underkastade sig det regelverk som gällde för området, som bland annat innebar att man inte fick bygga om husen, åtminstone inte utan godkännande från Gaudi, man fick inte fälla träd på sin tomt, med mera.
Det som lockar människor till platsen i dag är alltså inte bostadshusen – eftersom det knappt finns några. Istället är det den grandiosa entrén med de parallella trapporna och den nu världsberömda salamandern/draken i tren cadis – som blivit till souvenirmotiv nummer ett i stadens turistshopar.
Ovanför entrén ligger den magnifika pelarsalen (Hypostylhallen) och ovanpå den stora piazzan med sin fantastiska tren cadis-bänk. Härifrån och från många andra platser i parken är utsikten över staden underbar och ger upphov till ett intensivt fotograferande.
Ett par bostadshus finns alltså, främst familjen Guells hus samt det som kom att bebos av Gaudi själv under många år mot slutet av hans liv. Det senare är nu museum, med möbler av Gaudi och rum med viss bevarad inredning, exempelvis den store arkitektens enkla sovrum. Huset ritades av Francesc Berenguer i Mestres i tidens och Gaudis anda.
Ett besök i parken är ett måste för alla Gaudi-frälsta. Det är en ytterst vacker och behaglig plats. Undvik gärna de största turisthoparna genom att välja en udda besökstid.
Park Güell har fått sitt namn av Gaudis store välgörare, mecenaten och entreprenören Eusebio Güell (1846-1918). Utan Güell hade Gaudi möjligen inte efterlämnat så många och rika spår i staden. Just här, tog Güell ett initiativ år 1899 att skapa ett helt nytt bostadsområde. Inspirationen kom från städer i England, där man tidigt börjat experimentera med boendemiljöerna som svar på industrialiseringens utmaningar.
Tanken kan kanske beskrivas som en sorts spansk motsvarighet till den svenska trädgårdsstaden, också den inspirerad av engelska förebilder. På ett muromgärdat område en bra bit bortom den brusande staden, skulle dess bättre bemedlade medborgare erbjudas arkitektoniskt högtstående hus i en väldesignad och behaglig miljö. Det låter förstås som ett tidigt exempel på vår tids ”gated communitys” vilket det också var. Tanken var att kombinera det lantliga med det moderna storstadslivet – men bara för den med pengar.
Gaudi fick i uppgift att designa de allmänna ytorna, gemensamhetslokaler och mötesplatser på området etc. Andra skulle rita områdets bostadshus. Så långt kom aldrig projektet egentligen, eftersom ointresset från den tilltänkta målgruppen var kompakt. Projektet gavs upp 1914. Bara Güell med familj, Gaudi samt advokaten och vännen Marti Trias kom att bo på platsen.
Det finns flera skäl till att det inte gick att locka mer än en handfull intressenter. Husen var dyra, naturligt eftersom de var påkostade och väldesignade. Området låg som sagt ett stycke från stadskärnan. För det tredje så innebar boende här att man underkastade sig det regelverk som gällde för området, som bland annat innebar att man inte fick bygga om husen, åtminstone inte utan godkännande från Gaudi, man fick inte fälla träd på sin tomt, med mera.
Det som lockar människor till platsen i dag är alltså inte bostadshusen – eftersom det knappt finns några. Istället är det den grandiosa entrén med de parallella trapporna och den nu världsberömda salamandern/draken i tren cadis – som blivit till souvenirmotiv nummer ett i stadens turistshopar.
Ovanför entrén ligger den magnifika pelarsalen (Hypostylhallen) och ovanpå den stora piazzan med sin fantastiska tren cadis-bänk. Härifrån och från många andra platser i parken är utsikten över staden underbar och ger upphov till ett intensivt fotograferande.
Ett par bostadshus finns alltså, främst familjen Guells hus samt det som kom att bebos av Gaudi själv under många år mot slutet av hans liv. Det senare är nu museum, med möbler av Gaudi och rum med viss bevarad inredning, exempelvis den store arkitektens enkla sovrum. Huset ritades av Francesc Berenguer i Mestres i tidens och Gaudis anda.
Ett besök i parken är ett måste för alla Gaudi-frälsta. Det är en ytterst vacker och behaglig plats. Undvik gärna de största turisthoparna genom att välja en udda besökstid.
