Det är en ofrånkomlig del av resandet, kanske den mest betydelsefulla. Det handlar om våra förväntningar, alla de tankar, känslor och fantasier som breder ut sig inom oss när vi står inför en resa. Är resmålet en obekant plats är frihetsgraden större. Är resmålet en omtalad plats, så kämpar våra mentala processer med redan etablerad bilder och föreställningar.
Som varje erfaren resenär vet bör vi se upp med våra förutfattade meningar. I andra sammanhang brukar de ju kallas fördomar. Men av nån konstig anledning använder vi inte samma stigmatiserande begrepp för våra fantasier om resmål.
De flest av oss har mycket att förtälja i ämnet. Åtminstone gäller det för dem av oss som rest mycket eller grubblat mycket över sitt resande. En resa sticker ut i minnet hos undertecknad, vad gäller ”för mycket kunskap och bestämda uppfattningar om resmålet”. Det var länge sen nu, familjen skulle vistas en vecka i Rom. Det var barnens första besök där. Undertecknad gick hårt in i rollen som ”expert” på resmålet och mina förberedelser var därefter. Jag visste ”allt” om det vi skulle se. Effekten var som varje klok människa lätt inser, en smula tråkig. Jag hade haft mitt roliga, så att säga. Mötet med den fysiska staden räckte inte riktigt till för att lyfta känslorna till samma intensitet som jag upplevt under mina förberedande dagar och kvällar med studier av kartor och böcker.
Det blev bättre sen, ska sägas. Rom ”glömdes bort” under några år och när jag var tillbaka igen, så bjöd staden på mäktiga överraskningar och stora känslor återigen, vilket jag är glad för.
I detta ämne excellerar en av denna bloggs favoritförfattare: Alain de Botton. I sin bok Konsten att resa lägger han ut texten om reseförväntningarnas historia och deras allmänna psykologi. Han tar oss med till 1700-talets europeiska upptäcktsresor i ”söderhavet”. Under några decennier skapade europeiska konstnärer en suggestiv bild av ett orört paradis med prunkande grönska, där särskilt palmer vid en vacker strand dominerade. Lägg till detta ett skimrande hav och en gles förekomst av lätt klädda urinvånare – och den europeiska publiken var förstås såld.
Botton beskriver dagens resereklam – som i stort sett upprepar detta 1700-tals mönster – som en förelämpning av den normala intelligensen och samtidigt en effektiv manipulation av den fria viljan. Och så är det ju, resereklamens bilder är minst lika förföriska idag och vi fortsätter naturligtvis att påverkas av dem. Vi är ju bara människor.
Botton inser när han kommit till Barbados, och är gruvligt besviken, att han fallit i fällan. Hans bilder av resmålet – och som han byggt hela sin fantasi på – var blott tre stycken: en solindränkt strand med palmer, en azurblå himmel och en bungalow med öppna franska fönster där vinden lekte i gardinerna. Tala om att förolämpa intelligensen!
När han blott vistats där några minuter behöver han lägga till fler bilder. Synen av massan av gråa oljecisterner av plåt, med texten British petrolium på, det blekta och dammiga porträttet av landets premiärminister i ankomsthallen, den smutsbruna plywood-lådan som gränspolisens representanter stängt in sig i, och den oändliga kön av turister som började sträcka sig ut över själva landningsbanan. Låt oss säga sammanfattningsvis att dessa nya bilder var betydligt mer prosaiska än dem i hans drömmar. Och så fortsätter det… Hans ursprungliga bild av Barbados är som bortblåst och ersatt av något helt annat.
En tid senare gör de Botton ytterligare en chockerande upptäckt: han har tagit med sig själv och sin kropp på resan! Han får ont i magen, han sover illa och han svettas hela tiden. Inte kul…och hur kunde han förbise detta i sina rosiga resedrömmar?
Botton hjälper oss på ett lysande sätt att se fenomenet med klara ögon. Tillhör vi pessimisterna så anser vi förmodligen att verkligheten alltid är sämre än bilden och fantasin. Tillhör vi de obotliga optimisterna går vi möjlighen från den ena besvikelsen till den andra, men får åtminstone njuta av en känsla av att bli förförd. Försöker vi inta en balanserande position så möts vi av ett antal utmaningar.
Vad har dessa tankar att göra med en förestående resa till Prag? Jo, vi vet således att det föreligger en potentiell avgrund mellan våra förväntningar på och initiala föreställningar om en plats – och den fysiska platsen i sig själv. Hur skyddar man sig mot de värsta fallgroparna? Jo, man förbereder sig försiktigt, rannsakar sina inre bilder och funderar över sina mönster.
Vi prövar:
Prag är en praktfullt vacker stad med ett övermått av vacker, traditionell arkitektur. Jo, det stämmer nog, men bör man inte ha rivit en del, under senare mörka historiska epoker? Vi utgår från det. Och, är inte Prag en stad nerlusad av turister? Jo, så är det förmodligen också. Trängseln på och vid Karlsbron kan vara sådan att platsens skönhet fullständigt försvinner. Här krävs lugna nerver och känslomässig beredskap. Det är rimligt att gissa att det ändå finns delar av denna stad som inte är förstörd av massturism. Vi hoppas på det.
I Prag serveras underbar tjeckisk öl och mat till humana priser. Jo, så bör det vara. Visserligen har massturismen en starkt utjämnande effekt på dessa ting, men traditionerna här är nog så starka att mycket genuint och traditionellt återstår. Ölturism är ju också ett obehagligt fenomen som måste tas i beräkning här, men fulla britter är nog en art som mest förekommer i Spanien. Ja, en nödtorftigt stillad oro, jag vet. Öltraditioner och låg prisnivå är en hotfull kombo.
Prag är en kulturstad, full av minnen av kompositörer och författare och egensinniga politiska ledare. Förvisso fanns de här, men hur är det nu? Och är detta något som vårdas och odlas? Vi kan ju alltid själva nynna lite på Smetanas tondikt Moldau, när vi vandrar längs med stadens pulsåder, som på tjeckiska heter Vltava. Eller kanske någon av Dvoraks slaviska danser? Café Union (Kavarna Union), som var det populäraste konstnärskaféet när det begav sig, tycks ha stängts och rivits, i någon mörk historisk epok. Men, mycket verkar finnas kvar! Rilkes och de andra litteratörernas favoritkafé Nationalkaféet (Narodni Kavarna), tycks leva vidare, visar initiala studier. Dit får man gå! Kafkas favoritkafé - Café Louvre – likaså. Och, bara några kvarter bort, ligger ju Cafe Slavia, där Vaclav Havel och hans polare höll till. Det finns hopp om mänskligheten!
Nå, för att sammanfatta:
Romantiserar undertecknad äldre tiders stads- och kaféliv å det grövsta? Absolut. Har vi orimliga förväntningar på det moderna Prag? Jo, det är ganska uppenbart. Riskerar detta att skapa besvikelser? Ja, så tycks det också vara...
Men, va tusan, vi får ju ta den risken… Högt placerade förväntningar är svåra att plocka ner.
Som varje erfaren resenär vet bör vi se upp med våra förutfattade meningar. I andra sammanhang brukar de ju kallas fördomar. Men av nån konstig anledning använder vi inte samma stigmatiserande begrepp för våra fantasier om resmål.
De flest av oss har mycket att förtälja i ämnet. Åtminstone gäller det för dem av oss som rest mycket eller grubblat mycket över sitt resande. En resa sticker ut i minnet hos undertecknad, vad gäller ”för mycket kunskap och bestämda uppfattningar om resmålet”. Det var länge sen nu, familjen skulle vistas en vecka i Rom. Det var barnens första besök där. Undertecknad gick hårt in i rollen som ”expert” på resmålet och mina förberedelser var därefter. Jag visste ”allt” om det vi skulle se. Effekten var som varje klok människa lätt inser, en smula tråkig. Jag hade haft mitt roliga, så att säga. Mötet med den fysiska staden räckte inte riktigt till för att lyfta känslorna till samma intensitet som jag upplevt under mina förberedande dagar och kvällar med studier av kartor och böcker.
Det blev bättre sen, ska sägas. Rom ”glömdes bort” under några år och när jag var tillbaka igen, så bjöd staden på mäktiga överraskningar och stora känslor återigen, vilket jag är glad för.
I detta ämne excellerar en av denna bloggs favoritförfattare: Alain de Botton. I sin bok Konsten att resa lägger han ut texten om reseförväntningarnas historia och deras allmänna psykologi. Han tar oss med till 1700-talets europeiska upptäcktsresor i ”söderhavet”. Under några decennier skapade europeiska konstnärer en suggestiv bild av ett orört paradis med prunkande grönska, där särskilt palmer vid en vacker strand dominerade. Lägg till detta ett skimrande hav och en gles förekomst av lätt klädda urinvånare – och den europeiska publiken var förstås såld.
Botton beskriver dagens resereklam – som i stort sett upprepar detta 1700-tals mönster – som en förelämpning av den normala intelligensen och samtidigt en effektiv manipulation av den fria viljan. Och så är det ju, resereklamens bilder är minst lika förföriska idag och vi fortsätter naturligtvis att påverkas av dem. Vi är ju bara människor.
Botton inser när han kommit till Barbados, och är gruvligt besviken, att han fallit i fällan. Hans bilder av resmålet – och som han byggt hela sin fantasi på – var blott tre stycken: en solindränkt strand med palmer, en azurblå himmel och en bungalow med öppna franska fönster där vinden lekte i gardinerna. Tala om att förolämpa intelligensen!
När han blott vistats där några minuter behöver han lägga till fler bilder. Synen av massan av gråa oljecisterner av plåt, med texten British petrolium på, det blekta och dammiga porträttet av landets premiärminister i ankomsthallen, den smutsbruna plywood-lådan som gränspolisens representanter stängt in sig i, och den oändliga kön av turister som började sträcka sig ut över själva landningsbanan. Låt oss säga sammanfattningsvis att dessa nya bilder var betydligt mer prosaiska än dem i hans drömmar. Och så fortsätter det… Hans ursprungliga bild av Barbados är som bortblåst och ersatt av något helt annat.
En tid senare gör de Botton ytterligare en chockerande upptäckt: han har tagit med sig själv och sin kropp på resan! Han får ont i magen, han sover illa och han svettas hela tiden. Inte kul…och hur kunde han förbise detta i sina rosiga resedrömmar?
Botton hjälper oss på ett lysande sätt att se fenomenet med klara ögon. Tillhör vi pessimisterna så anser vi förmodligen att verkligheten alltid är sämre än bilden och fantasin. Tillhör vi de obotliga optimisterna går vi möjlighen från den ena besvikelsen till den andra, men får åtminstone njuta av en känsla av att bli förförd. Försöker vi inta en balanserande position så möts vi av ett antal utmaningar.
Vad har dessa tankar att göra med en förestående resa till Prag? Jo, vi vet således att det föreligger en potentiell avgrund mellan våra förväntningar på och initiala föreställningar om en plats – och den fysiska platsen i sig själv. Hur skyddar man sig mot de värsta fallgroparna? Jo, man förbereder sig försiktigt, rannsakar sina inre bilder och funderar över sina mönster.
Vi prövar:
Prag är en praktfullt vacker stad med ett övermått av vacker, traditionell arkitektur. Jo, det stämmer nog, men bör man inte ha rivit en del, under senare mörka historiska epoker? Vi utgår från det. Och, är inte Prag en stad nerlusad av turister? Jo, så är det förmodligen också. Trängseln på och vid Karlsbron kan vara sådan att platsens skönhet fullständigt försvinner. Här krävs lugna nerver och känslomässig beredskap. Det är rimligt att gissa att det ändå finns delar av denna stad som inte är förstörd av massturism. Vi hoppas på det.
I Prag serveras underbar tjeckisk öl och mat till humana priser. Jo, så bör det vara. Visserligen har massturismen en starkt utjämnande effekt på dessa ting, men traditionerna här är nog så starka att mycket genuint och traditionellt återstår. Ölturism är ju också ett obehagligt fenomen som måste tas i beräkning här, men fulla britter är nog en art som mest förekommer i Spanien. Ja, en nödtorftigt stillad oro, jag vet. Öltraditioner och låg prisnivå är en hotfull kombo.
Prag är en kulturstad, full av minnen av kompositörer och författare och egensinniga politiska ledare. Förvisso fanns de här, men hur är det nu? Och är detta något som vårdas och odlas? Vi kan ju alltid själva nynna lite på Smetanas tondikt Moldau, när vi vandrar längs med stadens pulsåder, som på tjeckiska heter Vltava. Eller kanske någon av Dvoraks slaviska danser? Café Union (Kavarna Union), som var det populäraste konstnärskaféet när det begav sig, tycks ha stängts och rivits, i någon mörk historisk epok. Men, mycket verkar finnas kvar! Rilkes och de andra litteratörernas favoritkafé Nationalkaféet (Narodni Kavarna), tycks leva vidare, visar initiala studier. Dit får man gå! Kafkas favoritkafé - Café Louvre – likaså. Och, bara några kvarter bort, ligger ju Cafe Slavia, där Vaclav Havel och hans polare höll till. Det finns hopp om mänskligheten!
Nå, för att sammanfatta:
Romantiserar undertecknad äldre tiders stads- och kaféliv å det grövsta? Absolut. Har vi orimliga förväntningar på det moderna Prag? Jo, det är ganska uppenbart. Riskerar detta att skapa besvikelser? Ja, så tycks det också vara...
Men, va tusan, vi får ju ta den risken… Högt placerade förväntningar är svåra att plocka ner.